Döden och elakheten

Min mamma har blivit elak. Jag är lite rädd för att det går i arv, för min mormor är en av de elakaste människorna jag känner. Vi har alltid pratat om det inom familjen, skakat på huvudet åt hennes beteende och kallat det för skitsnack när hon säger att det inte finns någon illvilja och att saker bara kommer ut fel, för det är verkligen utstuderat elakt.

För något år sedan började min mamma visa samma drag, skyllde på samma som mormor, att hon bara är plump. Jag åt middag med mina föräldrar i måndags och min mamma berättade då att hon mår bättre än nånsin, att hon aldrig varit så lycklig som hon är nu.

Och det hade ju varit fint om det inte vore för att min pappa satt mittemot henne och hörde henne vara sitt livs lyckligaste, samtidigt som han själv skickas på undersökning efter undersökning efter att en tumör hittades i hans urinblåsa för några veckor sedan.

Han är rädd och orolig och har dödsångest, och hon är sitt allra lyckligaste. Det är så utstuderat jävla elakt. Och jag är rädd, rädd för att också bli elak. Mamma har alltid varit medveten om att mormor är elak och ändå har hon blivit likadan. Betyder det att jag också kommer bli det? Kan jag undvika det genom att undvika henne, genom att aktivt tänka på mitt agerande eller är jag körd? Är det ödesbestämt att jag ska bli en elak gammal satmara?

Jag vill verkligen inte bli elak. Jag vill inte vara den sortens person som min mormor är och som min mamma håller på att bli. Jag vill inte heller att min pappa ska vara ledsen och orolig och rädd för att dö och att min mamma ska vara den som gör det värre.