Vi var på Naturhistoriska riksmuseet igårkväll. Vandrade genom utställningarna och såg sen en film om rymden på Cosmonova. Det var fint att vara där under kvällstid, en lite myskuslig känsla över det hela.
Jag tänker ofta på hur tacksam jag är över att barnet är hemma igen. I den bästa av världar hade han kommit hem av andra orsaker än att han mådde så fruktansvärt dåligt, men samtidigt tror jag att vi har funnit och vunnit mycket när vi nu söker efter det fina i livet.
Vi hade nog inte tränat tillsammans om inte läkaren ordinerat barnet tre pass i veckan, vi hade inte spelat squash ihop om inte gymmet som vi tillsammans valde hade banor. Vi hade inte tillbringat en kväll i veckan i hörnet på vår lokala pub med varsin dator och bokskrivande. Vi hade inte gått på museum, föredrag på Riddarhuset, köpt böcker och läst tillsammans, lagt pussel, lagat oändliga mängder middag tillsammans, hade antagligen skippat att baka varje gång andan föll på.
Nu gör vi allt som känns det minsta roligt eller gott. Och det fungerar, det får honom att må bra och det får mig att må ännu bättre. Vi gör alla dessa saker både för att hålla barnet aktivt (på doktorns inrådan) men också för att han ska hitta tillbaka till glädjen i livet. Min egen glädje för livet var aldrig borta, men den är definitivt större nu.