juli 14, 2017

Jag tror att den här dagen räknas.

Och så kommer fredagen till sist. Den som viskar om semester. Solen ligger redan mot vårt sovrumsfönster när jag vaknar. Jag smyger upp, tar mig fram på tå för trägolven är svala efter nattens luft som de öppna fönsterna släppt in. Slår på kaffebryggaren, datorn under armen och två koppar i händerna och tillbaka till sängen och en sovvarm man.

Jag har haft den lugnaste arbetsveckan i mannaminne, har behövt fylla dagarna som passerat så det enda som återstår är att skriva rent listan för vecka trettiotre och formulera texten till mailens autosvar. Jag pratade med min chef igår, berättade om hur lugnt det är. Ibland är det tillräckligt att bara vara tillgänglig, sa han.

Så det är vad jag ska vara idag. Tillgänglig. Jag ska slå ihop datorn igen, bara ha telefonen bredvid mig. Tangentbordets knappar byts ut till en boks sträva sidor mot mina fingrar. Kaffe i en pappmugg, kanske en liten påse hallonbåtar, bara fötter i gräset. Tillgänglig tills klockan slår tre, när autosvaret slås på och semestern startar. Tills klockan slår tre och jag möter mitt barn på centralen.

Tills klockan slår tre och vi har fyra veckor av precis vad vi vill framför oss.

3 kommentarer:

  1. det låter som en väldigt skön sista arbetsdag. :)

    SvaraRadera
  2. Åh så skönt med semester! Vad fint att din chef sa så, att det ibland räcker att bara vara tillgänglig.

    Du skriver så oerhört bra Christel! Jag hittade dig i linneaiusas kommentarsfält... :)

    SvaraRadera