Stockholm-Luleå-Stockholm

Och så är jag hemma igen. Åtminstone nästan, jag befinner mig i transportmomentet, mellan Arlanda och lägenheten. Min svärmor kommer att vara där när jag kommer hem, laga mat tillsammans med min man.

Alarmet kommer ljuda vid fem imorgonbitti. Halv sju går tåget till den lilla staden. Jag ska hålla intervjuer hela dagen. En rolig men energikrävande uppgift. Ungefär som dagarna som har varit. De har varit bra, men också krävt mycket av mig. Men jag ska inte klaga, en natts sömn så är jag nog som ny igen.

Någonting för själen

God morgon från Arlanda. Jag gick upp klockan fem imorse. Jag sover ändå inte nuförtiden, någon slags inre stress sätter stopp för det, så det gjorde inget att vakna så tidigt. Jag sov inte ens på riktigt när klockan ringde, befann mig i något slags gränsland.

Jag lider inte av bristen på sömn. Ligger kvar under täcket och dricker kaffe och läser böcker och kontemplerar över hur lyckligt lottad jag är. Det bekymrar mig inte att klockan inte ens är fem. Det kan även vara för att jag somnar av utmattning vid tjugotvå varje kväll.

Igårkväll stängde jag in mig på badrummet med ett tumblerglas fyllt med varm äppelglögg. Gjorde en hårinpackning och lade dubbla ansiktsmasker. Tidigare på dagen köpte jag en adventsljusstake. Innan jag gick och lade mig valde jag bland de små julgranssmyckena i mässing, valde stjärnan att hänga på det nästan hundraåriga dörrhandtaget in till kontoret.   

Dagarna i livet

Novembers första måndag. Jag sitter i soffan, dagens sista kopp kaffe intill, ett mötesmaraton i ryggen. Nu är det bara mailen kvar, att checka in på morgonens flyg till Luleå och packa väskan, sen får jag kalla det för en dag.

Jag ska spendera två dagar hos vår allra nordligaste region, hjälpa dem knyta samman ett gäng lösa trådar och förhoppningsvis skapa ett helt nystan av smidigt fungerande administration.

Två dagar i Luleå och sedan en dag i den lilla staden. Däremellan en middag med min svärmor och en alldeles för kort natt i min egen säng. Jag längtar redan efter fredag, och ännu är det bara måndag.

Om att ha trillat dit på novent

Första november. I helgen hängde jag upp en liten svala i mässing på dörrknoppen till klädkammaren i sovrummet. Egentligen är det ett julgranssmycke, men den spenderade sin förra december på samma knopp och jag orkade inte vänta längre, måste få smycka mitt hem och göra november lite mjukare, lite ljusare.

Jag har köpt flera små smycken till julgranen: en fågel, en hoppande ren och en mistel i mässing och en nötknäppare och en trumma i guld, rött, svart och vitt. Köpte samtidigt även sidenband att knyta runt julklapparna.

Jag vet, jag vet, det är en halv evighet kvar tills det är jul men jag kommer tjuvstarta i november. Inte med det allra juligaste, men med vintriga saker. Små dekorationer i mässing, ljus i dova färger, mjuka filtar. Fokusera på vila, mjukhet och snällhet hela november.

Drömmer om imorgon

Jag har ett fredagslängt i mig. Det har jag haft sedan i tisdags, tror jag. Drömmer om att komma hem från jobbet, ha en flaska bubbel på kylning, kanske lite oliver och ostar att äta från en plockbricka innan middagen. 

Fast allra först en kopp kaffe. Det goda, dyra kaffet med skummad mjölk till. En stund i soffan. Byta om till mjuka kläder, fast ändå fina. Kanske sidenpyjamasen? Håret samlat i en lös knut. 

Något enkelt till middag, kanske bara en snabbt stekt köttbit och en sallad, ett glas rödvin till. Och så tillbaka till soffan, en serie eller en bok, min man får bestämma. En helg vars enda plan är sovmorgnar, långluncher och söliga eftermiddagar.

Tack och förlåt

Onsdag. Det krävs tre koppar kaffe innan jag lyckas ta mig upp och ut: en kopp i sängen, en kopp på handfatskanten medan jag sminkar mig, en kopp som sällskap genom tömning av diskmaskin och bäddning av sängen.

Jag funderade på varför jag var så fruktansvärt trött igår vid tjugotvå när jag inte kunde hålla mig vaken längre, men nu förstod jag precis att det är vintertiden som ställer till det. Naturligtvis är det vintertiden. Kanske är det även budgetarbete och novembers intågande.

Åh visst är det kul att läsa om hur trött någon är? Verkligen uppiggande. Jag lovar bot och bättring, eventuellt redan imorgon.

Löftena för vecka fyrtiofyra

Vi har klivit in i oktobers sista vecka. Jag lider fortfarande av förra veckans sista dagar och all pasta, tiramisu och rödvin, de långa hotellfrukostarna, vinluncher och croissanter som jag åt. Jag lider även av stressiga dagar som ger en liten lätt press över bröstkorgen.

Så jag har lovat mig själv att vara i säng senast tjugotvå varje dag den här veckan, att inte dricka någon alkohol och äta en kost baserad på grönsaker och protein. Låter det fruktansvärt tråkigt? Ja. Låter det även mycket skönt? Också ja.

Om att ha fått träffa barnet

Jag står och borstar tänderna på ett hotellrum i Malmö. Det är torsdag kväll och en halvtimme tidigare har jag kramat barnet hej då. Min man skickar länkar till franska ruckel som han vill köpa och spotifylänkar med låtar som ska placera mig i stämning för att säga ja.

Min första kväll i Malmö har just passerat. Fem timmar spenderade med barnet, över en middag och en sängfösare. Dagen efter kommer min man. Barnet tar med oss på rundvandring förbi universitetet, biblioteket och genom slottsparken.

Vi äter middag på en indisk restaurang som ligger i samma hamn som barnets lägenhet. Äter en långsam vinlunch på en konsthall dagen efter. Vi köper en tröja till honom på MQ trots att han sagt att han har allt som han behöver. Kramar honom hårt hårt hårt när vi kliver på tåget som ska ta oss tillbaka till Stockholm. 

Det känns inte lika vemodigt att lämna honom som det gjorde i augusti, men ändå startar jag nedräkningen till julen och när vi ses igen i samma ögonblick som tåget rullar ut från Malmö. Det är inte ens två månader kvar.

Barnet och hans stad

Barnet har blivit en man. Han säger att han är lycklig och jag tror honom. Hans ögon är mjuka, varma och lugna. Långsamt hittar han sin plats i Malmö. Han skiner upp när han pratar om sin utbildning, kan prata hur länge som helst. Det är fint att se honom brinna så.

Jag kommer att få se det idag också, det är det allra finaste med dagen. Att jag fick träffa honom igår och att vi har imorgon också. Om en timme kommer min man och om två timmar är barnets föreläsning klar. Då ska vi promenera hem till barnet för en fördrink innan han tar med oss ut för en fredagskväll i hans stad.

Två månader

Jag sitter på tåget nu, på väg till barnet. Det har gått två månader sedan vi sågs. Så lång tid har vi aldrig varit ifrån varandra tidigare. Efter den här helgen kommer det gå två månader till, innan det blir jul och han kommer hem.

Jag har en sådan iver i min kropp, en spänd förväntan över att få träffa barnet. Att sitta mittemot honom, titta på honom, röra vid honom. Jag undrar om han kommer se likadan ut som alltid eller om han kommer ha vuxit in i mannen som han ska bli. 

Det senaste dygnets tre bästa stunder

Jag sitter i soffan. Min man ligger bredvid mig, hans huvud vilar mot min axel. Mina händer omsluter en kopp te. Han håller i surfplattan, bläddrar bland bilderna på hus i Frankrike. Vi drömmer om vilket sorts hus vi vill köpa om femton år. Fantiserar om en framtid som inte är särskilt avlägsen, men som just nu är en fantastisk liten dröm.

Jag vaknar en timme före alarmet. Klockan är alldeles för tidig, men kroppen har sovit klart. Smyger över det svala trägolvet, gör en kopp kaffe och vänder tillbaka till sängen. Placerar en lätt puss på min mans skuldra. Han suckar lika mjukt som alltid. Det här är min trygga stund. Jag tar upp pusseldeckaren som jag läser just nu. Hinner dricka ännu en kopp kaffe innan dagen börjar på riktigt.

Vi textar fram och tillbaka, barnet och jag. Skickar förslag på restauranger i Malmö. Jag säger att han får välja. Det slutar med att vi bokar bord på en italiensk restaurang på torsdagen och en indisk restaurang på fredagen. Han säger att saluhallen alltid är trevlig en lördagslunch. Jag skriver att jag vill se alla hans favoritställen och han svarar att det ska jag få.

Oktober så här långt

Långa promenader. Brandgula löv virvlandes längs trottoarerna. Himlen hög, klar och blå. Loafers och trenchcoat, handskarna i ena handen för ännu behövs dem inte. Rött läppstift och naken vattenlinje. 

Höga stearinljus i vaxade färger. Hemmagjord äppelkompott till gröten på lata söndagar. Bubbel till fördrink, rödvin till maten. Middagar som tar evigheter att laga och lika lång tid att äta. Höstgrytor med nybakat bröd. Kantareller i pastor och på surdegsbröd. 

Banankaka och kanelbullar. Tunga träningspass varje lunch, korta men snabba promenader en halvtimme mellan middag och soffa. Måste stanna och fota nya husfasader varje dag, täckta av rött, gult och grönt lövverk. En kopp te på kvällen, mjuk belysning i fönsterna, fladdrande ljus i ljusstakarna.

Livet, julen och barnet

Jag var lite låg i lördags. Jag tror inte att det fanns någon egentlig anledning, bara att jag saknade barnet och såg mail trilla in och lägga sig på hög i jobbmailen trots att det var lördag och jag visste att veckan som startade idag skulle vara en fullbokad jäkel.

Det kändes bara lite mycket, livet. Botade det med att planera julen, vilket plötsligt adderade en mysig känsla på allt det låga. Det slutade med att vi bjöd in min mans familj på julafton och mina föräldrar på juldagen. Barnet kommer hem över jul och jag längtar så sanslöst mycket efter att ha honom hemma igen.

Jag behöver dock inte längta särskilt mycket längre efter honom, för på torsdag ses vi. Jag åker till Malmö då, äter middag med barnet på kvällen, gör mig en mötesdag på vårt Malmö-kontor på fredagen och på eftermiddagen ansluter min man. Det betyder att jag får träffa barnet på torsdag, fredag och lördag. Jag behöver väl inte säga att jag längtar?

Nedräkningens slut

Nu är det jag som beger mig raka vägen in i helgen. Jag ska göra det i sällskap av min man, en flaska bubbel och en pasta med räkor, chili, vitlök och citron. Alldeles först ska jag dock byta om till träningskläder och göra mig ett träningspass.

Jag har längtat efter fredagskvällen hela veckan. Att komma hem med en färdig arbetsvecka i ryggen och en kropp lika trött efter gymmet som hjärnan efter veckan, spendera en halv evighet i duschen och sen smörja in mig med allting som doftar gott, kliva i sidenpyjamasen och få ta kväll, äntligen ta helg.

Äntligen torsdag

Dagens middag blir ärtsoppa och pannkaka, serverat med punsch, som sig bör. Ärtsoppan är hemlagad, jag lät den puttra på spisen hela kvällen igår, och pannkakorna kommer att serveras med lättvispad grädde och blåbärssylt och punschen kommer vara varm. 

Jag har längtat efter torsdagsmiddagen hela veckan. Mina smaklökar är små tanter, älskar allt som ingen under sextio brukar vilja ha. Särskilt när det gäller sötsaker. Jag älskar bridgeblandning, engelsk konfekt, marsipan och punchpraliner. Kan till och med uppskatta en marmeladkula emellanåt. Likör är ju inte heller så dumt.

Nej, jag måste sluta lista mina svagheter, begäret blir för stort. Men man ska vara glad för det lilla, som idag är ärtsoppa, pannkaka och punsch, vilket ju inte heller är särskilt litet i sig.

Statusrapport från universitetet

Jag pratade med barnet precis. Han hade skrivit sitt livs första hemtenta. Förra veckan skrev han sitt livs första essä. Det är många "livets första" som pågår för honom just nu. Han verkar lycklig, är alltid väldigt glad och till freds när vi hörs.

Ibland saknar jag honom så mycket att det gör ont. Det är nästan som om jag har blivit halv sedan han flyttade, att något väsentligt av mig saknas. Jag tror inte att det kommer gå över, men jag tror att jag behöver lära mig att leva med det.

Inte för att livet har blivit dåligt eller ens sämre, det har sina fördelar att leva ensam med den man älskar, men det är som att barnet alltid fattas mig litegrann. Även om jag är lycklig finns det ett sting av saknad i botten, men jag tror att jag har accepterat saknaden nu.

När allting känns lite extra tänker jag på hur han lät sist vi pratade, alltid glad och nöjd, eller läser tillbaka i våra vardagliga men fina konversationer. Han är lycklig och om han bara är det, då klarar jag vad som helst.

Jag har honom inte här hos mig längre, men med handen på hjärtat är vår relation ännu finare nu, kompletterad med saknad och självständighet. Så jag har ju inte förlorat någonting alls. Man kan till och med säga att jag är vinnaren.

Problemen och lösningarna

Jag är inne i en bra träningsperiod. Har tränat varje lunch i hur många veckor som helst nu. Den här veckan hinner jag dock inte träna på lunchen och det är ett problem, för om jag kommer hem från jobbet, fixar middag och sitter ned mittemot min man och om vi sen dessutom förflyttar oss till soffan, då är jag körd.

Så den här veckan ska jag träna innan jag lämnar kontorsbyggnaden (eftersom gymmet ligger sju våningar under kontoret). När sista mötet är klart för dagen, vilket ser ut att bli klockan sexton varje dag, så är det jag som går raka vägen ner till gymmet.

Jag har inga problem med att avsluta arbetsdagen i soffan med datorn på magen vid tjugotiden, men att ta mig upp och ut och iväg till ett gym då, det kommer inte att hända. Gäller bara att jag arbetar med självdisciplinen runt sexton varje dag, det brukar liksom vara då fikasuget slår till.

Oktoberstilen

Jag har trillat dit på höstens stora färgtrend: chokladbrunt. Har köpt mig en mjukstickad kofta, en tunn långärmad tröja och ett nagellack. Koftan ska jag bära knäppt hela vägen och med en leopardmönstrad sidenscarf knuten i halsen, svarta byxor och höga klackar.

Den tunna långärmade tröjan ska få vara nerstoppad i ett par högmidjade svarta byxor med vida ben. Kanske bär jag en svart kavaj i en något längre modell och med rynkade ärmslut till. Jag har inte fått hem tröjan ännu, men jag hoppas att den är riktigt lång i ärmarna så att jag kan dra ner den över handflatorna.

Nagellacket gjorde sin debut idag. Det är så mörkt brunt att det nästan ser svart ut, om inte ljuset trillar rakt ner på naglarna. Jag hällde några droppar av ett vitt nagellack ner i burken imorse, hoppas att färgen blir mer ljus choklad snarare än nittio procent kakao.

Regn och rusk

Regnet fortsätter att ösa ner där utanför. Det har regnat nästan utan uppehåll i tre dagar nu. Vi jobbar hemifrån idag, jag sitter inne i barnets gamla rum och min man vid skrivbordet i sovrummet. Det är något mysigt i att höra honom genom väggarna.

Vi såg nya Beetlejuice igår. Den var lite fånig, men bra. Jag blev mycket sugen på höstrusk och lagom läskiga saker. Vill läsa spökhistorier och tjuvstarta pynta mitt hem inför novent. Jag tror att det får bli helgens plan.

Och på det igen

Det är något väldigt avslappnande med att promenera till kontoret under ett paraply. Imorse regnade det stillsamt, liksom fint och försiktigt, var bara ett trummande mot paraplyet och en friskhet i luften.

Jag gick hem klockan sexton igår. Jag skulle haft ett möte mellan fjorton och sexton men det flyttades, så jag hann sitta ostörd framför datorn hela eftermiddagen. Egentligen är listan över saker att göra utan ände, men luften gick ur mig när informationen om centraliseringen av vår kundservice väl var ute. Jag behövde vila, äta, träna, sova och börja om.

Och nu är jag där, vid att börja om. Jag har sovit åtta timmar, promenerat en liten omväg under mitt paraply på väg till kontoret, andats djupt och fått tillbaka energin. Nu kör vi, nu gör vi en torsdag.