Jag kom hem från jobbet igår och möttes av en hall i kaos. Det var inte helt oväntat, vi hade bestämt att renoveringen skulle återupptas så snart semestern var över och det var den ju egentligen för flera veckor sen, men vi har hittat ursäkter och undanflykter varje dag.
Tills min mans kompisar från den lilla staden hörde av sig och frågade om vi var hemma nästa lördag. Det verkar ha varit vad som saknades för att ticka igång åtminstone en av oss. Oturligt nog, eller turligt, den som spenderar sina arbetsdagar hemma och som kan få för sig att mellan två möten plötsligt sätta kofoten i något.
Hursomhelst. Låt mig vandra er genom vad som nu ska göras, för jag är säker på att ni har saknat mitt renoveringstjat. När man kommer in i vår lägenhet möts man först av en pyttehall: en minimal fyrkant med platsbyggd skohylla, två dörrar in till badrum och toalett och en bred öppning till den stora hallen, den som nu är föremål för renovering.
Den stora hallen är knepig på så sätt att den både är och känns som en hall samtidigt som den är och känns som en del av vardagsrummet. Hallen är ungefär en meter bred och med tre och en halv meter i takhöjd och ungefär en meter in i hallen så kommer en enorm öppning in till kök och vardagsrum, som då alltså sitter ihop. Öppningen är fyra, fem meter och där den tar slut mynnar den stora hallen ut i den lilla hallen som leder till sovrummen. Det var för övrigt den lilla hallen som fick ett platsbyggt serveringsskåp i våras.
På den evighetslånga väggen som är både en hall och en del av vardagsrummet har vi haft en lång vägghängd bänk som fungerat både som tv-bänk, förvaring och någonstans att ställa vackra blommor och lampor och fat för nycklar och smycken och så vidare. Ovanför bänken har vi haft, och ska fortsätta ha, vår TV. Det är en The Frame och jag envisas med jämna mellanrum med att ha olika stilleben som tavla.
Nåväl. Bänken är nu nedmonterad och isärskruvad och på väg till tippen vilken dag som helst, detta eftersom min man sågat så mycket i den i jakten på utrymme för alla sina stereoprylar att bänken verkligen inte kan fylla någon funktion alls i framtiden.
Nu ska taket målas, de mycket ojämna väggarna ska spacklas och slipas och målas, alla lister ska slipas och målas, precis som dörrsmygen mellan den första och andra hallen och som består av sjutusen meter listverk. Till sist ska en ny bänk sättas upp, en lite lägre, lite längre, lite bättre, lite snyggare.
Och sen kan min mans kompisar hänga här en lördag och därefter kan vi fortsätta vidare in i vardagsrummet redan på söndagen. Där behöver fönstersmygen delvis bytas ut och målas om, alla lister behöver en uppfräschning och antagligen även väggarna eftersom vi äntligen har landat i en kompromiss där våra fula bakre högtalare ska bytas ut mot små runda som kommer sitta uppe vid taket.
Så småningom vill jag måla om den första hallen, vill plocka upp en mörkgrön ton som finns i marmorgolvet, och så har vi fortfarande ett platsbygge kvar att göra, nämligen garderoben i sovrummet. Jag vet inte vilket av dessa som kommer först. Antagligen hallen eftersom vi inte kan enas om färg i sovrummet.
Till sist, och inte utfört av oss själva, kommer att slipa golven och byta ut köket. Vårt kök är katastrofalt i sin utformning och jag vill låta någon som är van vid att snickra i sekelskifteslägenheter platsbygga ett kök som passar lägenheten och som kan sitta kvar i resten av mitt liv. För det är så länge som jag kommer bo här efter mängden energi som vi stoppar in i den här lägenheten.
