Fredag 08:02

Äntligen fredag. Jag sitter i soffan, med datorn i knät och en kopp kaffe intill. Barnet sitter några meter bort, vid matbordet, och äter frukost. Det doftar av rostat bröd. Min man kokar ägg och lyssnar på morgonnyheterna.

Jag har fortfarande pyjamas på, håret är ännu inte kammat. När gårdagskvällens mail är besvarade ska jag också rosta mig en brödskiva och sen hoppa in i duschen. Kanske plocka fram dagens kläder först. Jag tror att det blir en leopardmönstrad kjol, en mjuk stickad tröja och pärlor som vilar precis i halsgropen.

Mitt enda möte för dagen är ett fikamöte, ett one to one som vi har förlagt till ett café. Men först har jag en lång lista admin som jag ska utföra mellan duschen och lunchen, hemma vid matbordet. Efter fikamöte och ännu lite mer admin ska vi ha AW, barnet och jag. Vi ska mötas för ett glas bubbel till mig och något sött till honom, fira att vi har gjort ännu en vecka.

Här och nu och framåt

Jag gick direkt från utbildningen till ett café igår. Barnet väntade redan utanför när jag rundade hörnet. Våra datorer låg i varsin väska, redo för det sena eftermiddagspasset. Vi hade kommit överens om att vi skulle sitta bredvid varandra med datorer, kaffe och kaka.

Jag skulle jobba ikapp de två förlorade utbildningsdagarna och han skulle söka kurser på universitetet. Det är där han har landat, att han vill spendera våren med att läsa kurser inom grekisk mytologi och jobba på ett antikvariat.

När mailen var besvarade och ansökningarna registrerade gjorde vi en lista med de antikvariat som ligger mellan oss och gamla stan. På lördag ska vi besöka dem, som om vi vore shoppare, och så ska barnet rangordna vilka han vill söka jobb på.

Det kommer antagligen inte vara så enkelt, men det är vad han vill och jag stöttar och uppmuntrar. Kanske har vi tur, kanske råkar det vara någon som behöver ett par extra händer och kanske en hjärna just precis nu.

Att axla dag två

Gårdagen var ingen katastrof. Jag blev till exempel inte skriken åt en endaste gång. Jag var dock på helspänn hela dagen och det var jobbigt i sig. Idag orkar jag inte ens det, orkar inte vara nervös. Jag vet att jag är en hyfsad klok människa och det har räckt för att ta mig så här långt, så det borde räcka lite till.

Så mitt fokus idag, istället för att undvika att bli gapad på, är att vara söt och klok. Klokheten får komma inifrån och sötheten från mitt finstickade set med kort kjol och väst i samma grå nyans, tunna svarta strumpbyxor, sockor och loafers, en tunn långärmad svart tröja under den stickade västen och ett pärlhalsband som vilar precis i halsgropen.

Duktiga flickor och skrikiga personlighetstyper

Jag har ledarskapsutbildning idag. Det är dag ett av två. Jag har ingen lust, får ett litet ångestfladder av personen som håller i utbildningen, för han arbetar inte särskilt mycket med att skapa trygghet. Han är mer av typen som vill att vi ska rollspela inför hela gruppen och sen skriker rakt ut när han tycker att någon säger något fel.

Jag är en person som tycker om trygghet, som tror på att skapa trygghet, att det behövs för att människor ska blomstra. Det ligger i min grund, men just nu, när hela jag vacklar i skörhet, så behöver jag det ännu mer.

Jag orkar inte bli gapad på och om jag ska undvika det med den här personlighetstypen som kommer stå framför mig i två dagar så innebär det att jag måste göra allting helt korrekt. Jag måste rota fram den duktiga flickan i mig, men just nu hittar jag inte henne.

Helgen i smaker

Vodkapasta med väninnorna som fredagslunch. Tryffelchips och champagne medan middagen lagas. Kycklingfilé inlindad i prosciutto och fylld med tryffelost. Rostad potatis, grönsallad, tryffelmajonnäs. Rödpang.

Rostad levain, lagrad hårdost och aprikosmarmelad, te och äppeljuice. Linssoppa och citronvatten. Kanelbulle och cappuccino. Whisky sour. Räkor frästa i olja, vitlök och chili, linguine och körsbärstomater, ett cremant i glaset. Sent på kvällen rödvin och lakrits.

Rostisarna igen, samma pumpkin chai te, en isbit i äpplejuicen. Svampsoppa och isvatten. En cola zero som sällskap till städningen. Nybakad chokladkaka som belöning. Köttbullar, potatis och gräddsås, rårörda lingon och pressgurka. Gårdagens rödvinsslatt i glaset.

Helgen vecka fyrtio

Igår åkte barnet till sin pappa för en helg på landet. Själv ska jag njuta av en helg i stan. Jag tänker en fredagskväll med rödvin, take away och en bok i soffan. Kanske en vinlunch med väninnorna imorgon och sen en liten, intim restaurang bara min man och jag mot kvällen.

Eller en långpromenad som tar nästan hela lördagen, grillad korv i farten, kaffe på café. Eller ett långsamt varv genom NK, ett glas bubbel i baren, en prinsessbakelse i caféet, något litet, onödigt i en vacker påse.

Och sen en söndag där barnet kommer tillbaka. En långpromenad tillsammans och sen städa, tvätta och laga mat. Baka veckans kaka och tjuvstarta den redan på söndagseftermiddagen.

Om mannen, musiken och bandet

När min man och jag träffades spelade han i ett band. De hade gjort det ett gäng år, fått skivkontrakt och gett ut album, kuskade landet runt och gjorde spelningar. Men så började barn komma till världen, familjer lockade mer än musiken och när vi flyttade till Stockholm blev det spiken i kistan och bandet gick i graven.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro när man tittar på min prydligt friserade man i sina fina skjortor och dyra skor, så spelade han dödsmetall. Alltså vi pratar nitar och grisblod på scenen och texter om djävulsdyrkan. 

Egentligen är det nog mest den tekniskt komplicerade musiken som lockar, snarare än djävulen. Hursomhelst, för någon månad sen hörde en arrangör av sig och berättade att man försökte få ihop en konsert för att rädda replokalerna i den lilla staden och frågade om de kunde tänka sig att göra en spelning.

Så bandet har återuppstått, även om det är lite oklart om det bara är för en spelning eller om de är här för att stanna. Min man knappt har hållit i en gitarr på tio år och musiken som de spelar kräver extremt flinka fingrar, så nu övar han varje kväll, vissa dagar flera timmar. Varje söndag åker han till den lilla staden och så ses de alla i en replokal och spelar tillsammans. 

Att döma av deras uppdateringar på sina sociala medier är det även mycket kramande och kaffedrickande, men det är fint. Jag tror att det är bra att han har musiken och bandet just nu. Jag tror att han behöver det.

Dagarna och dess morgnar och kakor

En annan fin grej som sker just nu är att vi alla tre är hemma nästan hela dagarna. Visserligen arbetar vi ganska fokuserat på varsitt håll när dagarna väl är igång, men morgnarna har blivit något litet extra.

Dagarna startar alltid med barnet och mig vid matbordet, han i en evighetslång frukost och jag framför datorn, och min man som fladdrar runt och morgonnyheterna som strömmar från hans telefon under tiden.

Nyhetsrapporteringen aktiverar alltid ett litet småprat om något som skett i världen medan vi sov, oftast något som Trump sagt eller Putin gjort, innan vi går in i vårt egna fokus för dagen. Sen sammanstrålar vi vid matbordet för lunch vid tolvsnåret och så igen under eftermiddagen för vår allra nyaste tradition: kaffe och kaka som trefika. 

Varje vecka bakar jag en kaka som vi äter upp under dagarna som sedan går. Förra veckan var det barnets favorit: banankaka. Den här veckan är det en av mina favoriter istället, en citronsockerkaka. Jag vet inte vad det blir nästa vecka, vet bara att jag är sugen på höstiga smaker. Kanske någon slags kardemummakaka? Morotskaka? Något med mandel?

Ynnesten nu och blindheten som var

Apropå det jag skrev igår, att barnet kommer fortsätta finnas i min närhet, så är det som att jag har fått tillbaka en av mina favoritpersoner. Att umgås med barnet så här mycket igen, att långsamt se honom bli den som han brukade vara, det är en ynnest i mitt liv.

Samtidigt, ju längre tiden går och ju mer han blir sig själv igen, desto mer kan jag inte förstå hur jag inte märkte att han gled bort. Gled bort från mig, gled bort från sig själv.

Jag vet att det aldrig hade hänt om han hade bott i Stockholm, att det var för att vi sågs så sällan som jag inte upptäckte det, men vi hördes ju så ofta, och jag kan inte låta bli att tänka att jag borde ha sett det, jag borde ha hört det på hans röst. 

Jag hör ju skillnaden i hans röst nu, kan se på hela hans uppenbarelse att han är på väg tillbaka, så hur kunde jag inte se när han försvann?

Lärdomarna

Det må vara på ett sorgligt vis som vi landade här, men det faktum att vi befinner oss i en verklighet där barnet kommer fortsätta finnas nära, att han inte ska vara sextio mil bort längre, det gör mig glad.

Vi är överens om att när han är redo att stå på egna ben igen, då är det Stockholm som gäller. Vi behöver vår närhet, kunna träffas på en fika eller middag samma dag som andan faller på, vill inte ha avstånd mellan oss.

Det är min silver lining i det här.

En helgrapport

Fredag. Jobbar undan förmiddagen, äter lunch med mannen och barnet, tar sen pendeln till Uppsala med barnet. Kramar honom hej då, säger att vi ses på måndag. Åker hem, köper fredagsbubbel och fredagsblommor, jobbar ett par timmar framför datorn vid matbordet. 

Stänger ner datorn vid arton, tar en promenad, handlar till lördagsfrukosten. Kommer hem, tänder ljus, korkar upp bubbel, fyller en skål med chips. Beställer mat, läser bok i soffan, somnar innan klockan blivit sen.

Lördag. Kaffe i sängen, sen upp, pyjamas och rostmackor med ost och marmelad. Duschar, låter håret självtorka i mjuka vågor, lägger en lätt makeup. Vida jeans och en tunn långärmad randig tröja, loafers och trenchcoat.

Träffar en väninna för shopping och vinlunch. Sitter i en provsoffa i en skobutik och är smakråd när hon köper stövlar, slår oss sen ner vid ett bord för två, beställer bubbel och Frutti di mare. Dricker ännu ett glas vin, upptäcker att det gått fyra timmar, kramas hej då.

Söndag. De första timmarna är en repris på lördagen: kaffe i sängen, tofflor på fötterna medan nattens timmar vädras ut genom balkongdörrar på glänt, en kopp te och två rostisar med ost och marmelad. 

Min man åker till den lilla staden för att repa med bandet. (Har jag berättat att de planerar en comeback? Jag tror inte det, men det är en historia för en annan gång). Jag går och handlar till veckan, städar och tvättar tomt i tvättkorgen. Lyssnar på bok under tiden och det är så skönt att vara ensam för några timmar. 

Skriver det här, dricker dagens sista kopp kaffe, planerar att gå över till tonic med is när koppen är tom. En chili har puttrat på spisen sen tidig eftermiddag, lägenheten är ren och tyst, bara en timme kvar på ljudboken.

Kungens bibliotek och drottningens sylt

Det var en bra dag igår. En sann Gilmore girls-dag, med jobb framför datorn hemma vid matbordet och med barnet mittemot som gjorde en djupdykning ner i tunga böcker om grekisk mytologi, varvat med kaffepauser och långa dialoger.

Solen sken in genom fönsterna hela dagen och eftersom vi (okej, jag) hade möten som drog ut på tiden och vi arbetat utan uppehåll från åtta till femton, med lunchen ätandes med näsan kvar i dator/bok, bestämde vi oss för att kalla det för en arbetsdag redan vid tre.

Klev i jackor och skor och promenerade till Humlegården. Barnet har en tanke om att han vill sitta på Kungliga Biblioteket och fördjupa sig i ett ämne (ser ut att kunna bli grekisk mytologi för stunden) så på agendan stod att spana in bibblan samt fika på café.

Promenerade vidare hemåt, gjorde barnet till ansvarig för ärtsoppa och utsåg mig själv till pannkaksmästare, vispade grädde och dukade fint med drottningsylten i tjusig skål och allt. Kanske inte så mycket Gilmore girls över ärtsoppa och pannkakor, men det var fint ändå.

Här och nu

Vaknar till torsdagen med en trötthet i kroppen efter berg och dal-banan som de senaste dagarna har varit. Sjunker ner mittemot barnet vid frukostbordet. Låt oss ha en Gilmore girls-dag, säger jag. Han tittar på mig med frågande blick. Det är inte så konstigt eftersom han aldrig har varit mottaglig för mina försök att få honom att titta på Gilmore girls med mig. 

Jag har ingen aning om vad det innebär, säger han. Jag förklarar snabbt serien, säger att de mest dricker kaffe och promenerar och pratar och mellan varven jobbar de lite på varsitt håll. Låter exakt som alla våra dagar, säger han.

Skillnaden kanske är att jag behöver vara klädd som Lorelai, säger jag över axeln på väg in i sovrummet. Rotar fram ett par mörka jeans, en tunn långärmad tröja och en finstickad väst. Du får vara Rory, ropar jag. Nu gick du för långt, muttrar han från köket.

Bra och dåliga dagar

Igår var en mindre bra dag. Jag antar att det är så det är att vara deprimerad. En av de första psykologerna som vi träffade sa det så bra: man kan må bra och dåligt samtidigt. Det är väldigt sant, deprimerad eller ej.

Jag vet att jag har en tendens att alltid se saker positivt, men jag tror att gårdagens dipp faktiskt innebär något bra. Jag tror att barnet är på väg ut ur likgiltigheten som präglade de första veckorna. Den smarta psykologen varnade för det här, att saker skulle göra väldigt ont när likgiltigheten gav vika för känslorna.

Men vi fortsätter ta dagarna som de kommer. Låter inte de sämre dagarna skymma de bra dagarna. Och i slutet av de dåliga dagarna så har det fortfarande varit en dag.

Tre veckor senare

Igår var en bra dag. Inte bara för att jag somnade till gårdagen med den trygga tanken att barnet fanns i rummet intill eller för att han satt vid frukostbordet när jag vaknade och att jag fick äta alla mina måltider i hans sällskap, utan för att jag tror att vi hade två händelser som vi kommer se tillbaka på och säga att de var vändningen.

Den första var hos psykologen. Barnet fick frågan om hur han kände nu, tre veckor senare, över att vara vid liv. Han svarade att han var glad över det, att han kan se tillbaka på den nattsvarta känslan och känna att han inte är där längre. Att han försöker vara snäll mot sig själv för beslutet som han fattade där och då, men att han känner nu att det inte var rätt beslut. Att han inte vill dö. Att han vill leva.

Den andra var när vi promenerade på kvällen. Vi sjönk ner i en kort tystnad, lät tankarna vandra åt varsitt håll en liten stund, tills barnet sa att han kan tänka sig att jobba på ett antikvariat. Vi har inte kunnat prata om framtiden innan, inte mer än som något vagt som finns framför oss, aldrig för konkret. Igår var första gången som han själv närmade sig ämnet, såg en liten lockelse och vågade försöka konkretisera framtiden.

Visserligen bara som en tanke, en idé om något som skulle kunna vara. Vi pratade lite om det och landade i att vi inte behöver undersöka exakt hur det skulle kunna gå till riktigt än, att det räcker fint att han leker med tanken om att jobba på ett antikvariat. Just nu, för oss och där vi befinner oss, är det ett enormt första steg.

Fredag, lördag, söndag

Fredag. Skriver det förra inlägget, slår ihop datorn och tar filten som hänger över fåtöljens armstöd, tar med den in till sovrummet och lägger mig på sängen, blundar och somnar omedelbart. 

Vaknar två timmar senare, dricker en kopp kaffe, ligger kvar under filten, pratar med barnet i telefon. Promenerar en timme, kommer hem, tänder ljus, byter om till pyjamas, beställer mat, somnar innan tjugotre.

Vaknar till en lördag, solen skiner, lockar ut oss på trottoarerna. Jag får lust att köpa saker till hemmet, göra det mysigt inför hösten. Läser en fantasybok under en filt i soffan. Lagar lasagne, dricker ett glas rödvin, somnar återigen innan tjugotre.

Och så kommer söndagsförmiddagen, tar pendeln till Uppsala, får äntligen krama barnet igen. Vi åker hem, jag frågar barnet vilken kaka jag ska baka, tar fram min nya höga form, vänder ner smeten till en banankaka och skjutsar in i ugnen.

Vi tänder ljus, fikar och pratar, lagar en ragu, sjunger högt till musiken i bakgrunden. Det finns ett ljus i hans ögon som inte har funnits där på länge, en lätthet i hans röst, spontana skratt ibland. Vägen framför oss är lång, men vi har redan kommit en bra bit.

Tack och godnatt

Varje år i september genomför jag en konferens för min avdelning, kallar det en kickoff och sätter tonen för vårt arbete framåt. Jag antar att det gör mig till en tvättäkta höstnyårstjej att det alltid sker i september och inte i januari.

Årets konferens var bokad långt innan allt med barnet hände och jag velade in i det sista kring om jag skulle skjuta på den, men landade till sist i att stå fast vid planen. Satte in min teamledare i agendan och skrev noggranna anteckningar så att hon skulle kunna ta min plats om barnet behövde mig.

Trots det har jag hela veckan ifrågasatt min egen intelligens som inte avbokade alltsammans. Var så trött och orkeslös att jag trodde att det skulle bli en flopp. Det blev det inte. Istället har vi precis spenderat ett otroligt fint dygn tillsammans, skrattat och gråtit, pratat om jobbet och barnen och livet. Funnit stöd och energi i varandra.

Nu sitter jag i fåtöljen inne på kontoret/barnets rum, skriver det här och svarar på mail, dricker kaffe och äter resterna av konferensgodiset. Jag är redo att sova ett dygn och sen få hem barnet igen.

Balansen

Jag vill skriva, men jag är tom på ord. Hjärnan är oskarp och ofokuserad, tankarna bara halva och meningarna ibland jättekonstiga. Jag smet iväg på lunchen, beställde en gröttallrik på Fabrique, lutade huvudet bakåt mot väggen medan jag väntade och jag tror att jag somnade. Bara en minut eller så, men jag är ganska säker på att jag dåsade bort.

Barnet har varit hos sin pappa i två dagar nu. Vi hörs flera gånger om dagen, men det är som om jag är halv utan honom här. Det är en så konstig känsla, för han är tjugo och har redan bott hemifrån ett år men så hände det här och jag vet inte, det känns som att jag aldrig mer vill släppa honom ifrån mig. Jag vill ha honom i rummet intill för alltid.

Mellan hopp och förtvivlan

Igår var en fin dag. Jag tror att det långsamt vänder för barnet, det blir lite lättare att prata om framtiden för var dag som går. Vi pratar inte något konkret, gör inga framtidsplaner om jobb eller utbildning, men pratar om framtiden som något som finns där.

Jag har ett hopp, en tro om att saker kommer bli bra.

-----

Jag skrev ovan i förmiddags, men jag hann inte skriva klart i stunden. Och sedan, sedan kom tårarna. Inte för att något har hänt, utan för att en kollega frågade hur jag mådde och det var som om avgrunden blev evighetsdjup. 

Jag är så trött, kan inte sova på nätterna om jag inte är helt utmattad, så jag springer varje kväll. Kan inte äta eftersom magen gör uppror och halsen drar ihop sig när jag försöker. Pendlar mellan hopp och förtvivlan, tillåter inte mig själv att känna efter för djupt, snörar ihop känslorna så snart det känns mörkt.

Barnet är hos sin pappa nu och jag behöver jobba ikapp och jobba i förväg inför nästa veckas alla psykologbesök. Jag behöver gömma mig i jobbet, i löpningen, i sömnen. Men jag är så trött, så fruktansvärt trött.

Livets viktigaste present

Idag fyller jag trettionio. Jag tog ledigt från jobbet och har spenderat dagen med barnet. Vi har ätit pannkaksfrukost på café, promenerat runt Djurgården och fikalunchat på smörgåsar och tårta på Rosendals trädgård. Varvat att prata om allt det tunga med det fina.

Nu har jag precis kommit hem igen, ensam. Vi avslutade vår dag tillsammans med att åka till Uppsala och möta hans pappa. Jag kramade barnet hej då, sa att vi hörs varje dag fram till helgen när han kommer hem igen. Nu ska de få rå om varandra och jag ska försöka jobba ikapp och kanske lite i förväg.

Men allra först ska jag duscha, kliva i något fint och bättra på makeupen. Vi har ett bord bokat sen lång tid tillbaka, min man och jag. Jag har inte druckit alkohol sen allt hände, har inte velat riskera förstärka känslorna, men ikväll vill jag smutta på ett glas champagne.

Fira min trettionionde födelsedag, fira att de jag älskar finns i livet.