Dan före dopparedan

Jag tycker alltid att dagarna före jul är lika magiska som dagarna när julen sker. Det är något med förväntningarna, i det mysiga med att förbereda, att göra saker för att glädja människorna som man tycker om.

Jag ska spendera förmiddagen på kontoret och sedan promenera hemåt. Griljera ett par julskinkor och baka vörtbröd. Vi ska fixa inför julen tillsammans, min man och jag. Vara klara lagom till att barnet kommer hem vid nitton, äta middag och ha uppesittarkväll.

Fira en julafton med min mans sida av släkten. Tillsammans duka upp ett julbord hemma hos hans syster, sen promenera hemåt alla tre på rad. Komma hem till värmen, glöggen och chokladpralinerna, julgranen och julklapparna.

Unna oss en sovmorgon på juldagen, äta jullunch med mina föräldrar, ännu en lång promenad efteråt. Byta om till sidenpyjamasen, äta upp sista pralinerna i asken, öppna en flaska rödvin, titta på någon dålig film.

Jag siktar på att ha en god jul. Jag hoppas att ni också får det, den allra godaste av jular.

Fredag, lördag, söndag

Ett glas bubbel på köksbänken medan maten blir klar. Pasta bolognese och rödpang. Fotbad, ett avsnitt Stranger things, ännu ett glas bubbel. Tjugo djupröda naglar. Somnar innan tjugotre med kinden mot min mans bröst. 

Sovmorgon, silkig kjol och löst sittande stickad tröja, fattiga riddare på ett av våra stammishak. Köper julens Panettone, en till julafton och en till juldagen, torkad frukt och choklad. Vandrar längs Odengatan, granskar julgranarna, enas alla tre om den rätta.

Ställer granen i zinkhinken som min man gjöt en julgransfot av för hundra år sen, klär den långsamt till tonerna av julmusik. Saffransknut och cappuccino, sen åker barnet sin pappa för att hjälpa till med deras julbestyr, kramar oss hej då och säger att vi ses den tjugotredje.

Pad thai och rödpang, en ny sidenpyjamas i djupaste rött, byxor och linne med sirlig spetskant. Är så där nära som man inte kan med ett barn som plötsligt flyttar hem igen. Somnar och sover länge efteråt. 

Vaknar långsamt, läser om julskinkor som vunnit priser, tränar veckans fjärde pass, tvättar tomt i tvättkorgen, säger att mailen får max en timme, stryker måndagens och tisdagens kläder och hänger på galgar i bokhyllan. Lutar oss in mot varandra, är nära, andas.

Nittonde december

Så blir det äntligen fredagen före jul. Min stress inuti håller långsamt på att mattas av. Måndagen är min sista mötesintensiva dag, sedan kommer tisdagen med bara två möten på förmiddagen och sedan en ledig eftermiddag.

Vi har inte särskilt mycket att fixa inför julafton, vårt bidrag till julbordet är julskinka, vörtbröd och Panettone. Vi ska sprida ut det som behöver göras på flera dagar, så att ingen av dagarna behöver bli stressig.

Allra mest vill jag bara skrota runt hemma just nu, i mjuka kläder och med tända ljus och till doften från hyacinterna som finns i alla rum. Vill ha barnet och mannen i närheten, avsluta kvällarna med glögg, baka saker som smakar av jul under dagarna, läsa i lugn och ro, lyssna på julmusik i mjuka toner.

Efter gårdagen

Det blev en fin dag med mitt gäng igår. Vi pysslade och pratade, fikade och bytte julklappar. I slutet av dagen skulle jag ge dem de julklappar som jag köpt som ett tack för hur de slöt upp runt mig när barnet kraschade. Jag kunde förstås inte ta mig genom det hela utan tårar men det kunde inte de heller, så vi var alla på samma sida.

Samtidigt som vår dag pågick hade barnet en jobbig dag på sin front. Han har spenderat några dagar hos sin pappa och på väg hem skulle han göra något som han upplevde som svårt och obehagligt. Vi pratade flera gånger under dagen, jag försökte stötta på avstånd och han tog sig an och genom det svåra på ett väldigt fint sätt.

Vi var båda så slut när vi till sist tog oss hem igårkväll. Jag duschade och bytte om till pyjamas, gick runt och pysslade i lägenheten och slappnade av i vetskapen om att barnet fanns inom räckhåll i soffan. Såg på honom hur han slappnade av, landade, men kanske också hade en ny stolthet i kroppen.

Om att vara tacksam

Jag är på väg till den lilla staden. Jag har halva mitt team med mig, de som sitter på samma kontor som jag. Vi ska träffa resten av vårt gäng, de som finns på kontoret i den lilla staden. Jag är fullastad med saker inför dagen, både sånt som är nerpackat i papperspåsar men också små saker inuti huvudet som jag inte får glömma bort.

Vi ska ha julmys idag. Äta skinksmörgåsar, saffransbullar och pepparkakor, dricka glögg och julmust. Lyssna på julmusik och julpyssla tillsammans samtidigt som de ska få utvärdera höstens fokusområde: en snäll och tillåtande feedback-kultur.

En timmes jobbsnack (medan julpyssel pågår) är dock det enda jobbfokuset denna eftermiddag, sedan blir det Secret Santa och tävling i pepparkakshusbygge. Allra sist under dagen blir det dock ännu fler julklappar, från mig till dem.

När barnet kraschade slöt de upp runt mig. Samma stund som de fick veta vad som hänt samlades de för att lösa hur de skulle kunna hjälpa varandra för att inte behöva belasta mig. Under de första veckorna när jag var tillbaka igen kunde jag följa deras fotspår i hur de vandrat olika vägar för att lösa saker utan att behöva involvera mig, för att se till att jag fick vara bara mamma. Ansträngningen de har gjort för att underlätta för mig är enorm.

Idag ska jag tacka dem för det. Fast om man tänker på glädjen som jag har funnit de senaste veckorna, när jag har sökt efter de perfekta julklapparna till var och en av dem, och sedan suttit framför min dator och fnissat medan jag skrivit rim till julklapparna, så är det återigen de som ger tillbaka till mig, bara genom att finnas.

Ibland behöver man nog påminnas om det, vilka fina människor som finns i ens närhet. Den här hösten har jag verkligen blivit påmind om det.

Innan kvällen

Jag ska äta middag med en väninna idag. Vi har inte hunnit ses bara vi på flera veckor, har bara umgåtts i sällskap av andra. Det är fint när vi är flera, men det är något ännu finare i att sjunka ner vid ett bord bara vi. 

Den av oss som kommer först beställer alltid in två glas bubbel, så att det står redo på bordet när den andra väl är där. Sen spenderar vi en kvart med att prata i munnen på varandra, tills vi kommer på att vi har hela kvällen på oss.

Jag hoppas att det blir likadant ikväll. Det är bland mina bästa stunder, både när jag är där, mitt i dem, men också som nu, före, när jag har en längtan i min bröstkorg.

Välkommen vecka femtioett

Så går ännu en helg. Jag har långa listor som jag arbetar av under båda dagarna, femton punkter på lördagen och tretton punkter på söndagen. De flesta är jobbrelaterade, förberedelser inför en julgrej som jag håller för mina team på onsdag och som jag inte hunnit fixa varken under arbetsdagarna som varit eller som kommer.

Sent på söndagen blir jag klar. Har då även bockat för de aktiviteter som inte är arbetsrelaterade, som att tvätta tomt i tvättkorgen och duscha alla blommor, köpa nya hyacinter, träna och basta, lägga ansiktsmask och måla naglarna.

Jag har några fullspäckade dagar nu, men efter onsdag borde det sakta ner. Nästa helg ska jag inte ha en enda plan. Eller jo, en plan. En julgransplan. Nästa helg är det fjärde advent och då ska vi hämta hem en julgran, klä den med ljus och det nya vackra pyntet som barnet och jag köpt på oss sedan november gjorde sitt intåg.

Fredagskänsla, julnedräkning och antiken

Så kommer fredagen, med mindre än två veckor kvar till jul. Jag är redo att tända det tredje ljuset på söndag. Är även redo för fredag. Jag firar den med leopardmönstrad vadlång kjol, stickad röd tröja och höga stövlar.

Barnet fick antagningsbesked till universitetet i onsdags. Efter att ha grubblat intensivt i ett dygn landade han i att acceptera två halvfartskurser inom mytologi och antiken. Allra mest landade han i att han inte är redo att tänka alltför stora tankar om framtiden ännu. 

Jag tror att det är klokt. Framtiden finns kvar där sen, nu duger det fint att göra saker som man tycker om, läsa om sånt som man finner intressant, gå på kurser och lära känna människor. Att ha ett syfte om dagarna.

En bättre torsdag

Så blir det torsdag. Jag är mätt efter två dagar med julmat och julgodis. Gårdagens julbord höll verkligen måttet, är fortfarande mitt bästa julbord. Det var en så mysig dag, att åka tåg med barnet, att se honom glad över att spendera en ensam dag med sin mormor och morfar, att tillbringa en eftermiddag utan dator på kontoret i den lilla staden och därmed mest prata med människor, så där som man inte riktigt tar sig tid för annars.

Lika fint som alla festligheter från gårdagen och dagen före det, lika fint är det med den här lugna torsdagen. Jag jobbar hemifrån, med barnet och hans dator intill och min man framför sin dator i rummet bredvid. De enda ljuden som hörs just nu är från tre uppsättningar fingrar mot mjuka tangenter, nån kaffekopp som skrapar mot bordet, en lätt suck emellanåt.

Jag har klätt mig i garderobens skönaste klänning, en mjukt stickad historia i vitt, och fårskinnstofflor på fötterna. Lägenheten doftar av hyacinter och kaffe. Jag har kvar chokladpraliner från tre luckor att öppna och lika många avsnitt av julkalendern. En av skådespelarna är min favorituppläsare av ljudböcker och jag myser varje gång jag hör hennes röst. 

Det andra julbordet

Det var ett bra julbord igår. Mycket riktigt väldigt mysigt med glöggminglet som inledde kalaset. Det var fint att få umgås med människorna utanför kontoret, att se alla uppklädda i sina tjusigaste juligaste kläder.

Jag är på väg till julbord nummer två nu. Sitter på tåget på väg till den lilla staden, med barnet intill. Han ska umgås med sin mormor och morfar medan jag äter ännu mer julmat. Först ska jag dock hänga på kontoret under eftermiddagen. Orkade inte släpa med datorn på julbord så leker viktigpetter och har endast telefonen som arbetsverktyg.

Det innebär även att jag har min lilla röda handväska i mocka. Har matchat den med naglar och läppar i samma mörkröda färg, höga svarta stövlar och en svart vadlång snävt stickad klänning med slits baktill.

Det första julbordet

Idag går årets första julbord av stapeln. Imorgon är det dags för årets andra julbord. Jag gissar att jag kommer behöva Novalucol för att kunna sova efter det. Det behöver jag visserligen ganska ofta.

Idag är det julbord med kontoret. Vi ska vara på Elite Palace Hotel och det hela inleds med ett glöggmingel. Det låter absolut väldigt mysigt, men jag tror att morgondagens julbord kommer bli ännu bättre. 

Det är på en herrgård utanför den lilla staden och det är det bästa julbordet jag nånsin ätit. Jag har varit där tidigare, både med jobbet och privat. Imorgon är det inom jobbet. Eftersom jag har personal på kontoret i lilla staden är jag inbjuden även till deras julbord. Mycket lyxigt med dubbla inbjudningar. Också lite osis att jag inte längre har personal i Göteborg.

Måndag vecka femtio

Helgen blir just så som jag behöver att den är. Sover länge, promenerar långsamt, tittar på en romantisk julkomedi, läser ut en bok och påbörjar en annan, lagar mat tillsammans, tränar, sitter i bastun en stund efteråt.

Barnet följde med sin pappa hem till sin farfar på lördagsförmiddagen och blev kvar där sen. Farfadern bor långt ut i skogen, mitt i ingenstans, och att döma av statusuppdateringarna har ett hårt gårdsarbete gjort barnet gott.

Det gjorde gott för oss vuxna som blev kvar här hemma också, vi som lever i ett förhållande men som kanske inte får ut exakt allt som vi vill av det just nu. Vi fick tid till varandra, att prata, umgås, vara tillsammans, vara ensamma.

Känslorna just nu

Hej och god morgon. Det är fredag och jag sitter i soffan med datorn i knät och kaffekoppen balanserandes på armstödet. Barnet sitter i det andra soffhörnet, även han med datorn i knät men ingen kaffekopp. Han söker jobb och jag förbereder mig inför dagens alla möten.

Vi har haft en skakig vecka. På onsdag kommer antagningsbeskedet till universitetet och det rör upp känslor av både förväntan och självtvivel. Vi rör oss så mycket upp och ner och fram och tillbaka och jag tror att det kanske är det allra svåraste med att stå bredvid någon som är deprimerad, just att måendet inte är konstant. Att det är ett ständigt pendlande mellan hopp och hopplöshet. Vägen tillbaka är verkligen inte spikrak.

Vi bråkade i veckan, min man och jag. Ett riktigt gräl, så där dränerande. Det handlade om hela den här situationen. Jag är så känslig inför den, bär alla mina känslor utanpå. Vi är okej nu, men det var ett par jobbiga dagar. Samtidigt har jag fortsatt med anhörigsamtalen. Det är som om de hjälper men också stjälper, eftersom allt blir så verkligt när jag säger orden högt.

Ja, hej och god morgon från den här fredagsmorgonen. Jag tror inte att jag mår så bra, om jag vågar känna efter. Jag skulle så gärna vilja ha en långsam helg, en som är trygg och mjuk och fluffig. Kanske titta på en film, äta efterrätt, ligga på soffan under en filt och läsa mitt på blanka dagen, promenera länge, stanna för fika. Skulle vilja att alla bara mår bra. 

Kommer aldrig frivilligt lämna min plats

Det är måndag kväll och jag är lite berusad när jag går nerför trappan och in till mig. Vi har haft styrelsemöte i vår bostadsförening och det betyder att farbröderna och jag har pladdrat i ett par timmar.

En sak som jag tycker väldigt mycket om med farbröderna är att de använder våra styrelsemöten som ursäkt för att dricka vin och skvallra. Så även i måndags. Vi inledde med glögg enligt decembers tradition och sen tyckte någon att en fråga var särskilt besvärlig att avhandla (det var den inte) och då föreslog en annan (inte jag) att den skulle diskuteras över ett glas vin.

Jag tror att det var enda gången under styrelsemötet som farbröderna var helt överens, men minnet kan svika mig eftersom vi hade tre mycket besvärliga frågor som (tydligen) krävde sitt vin för att lösa.

Men! Det är tusan fint att umgås med fyra pensionerade farbröder som alla är bildade, vältaliga och intellektuellt stimulerande. Samt snudd på alkoholiserade. Det är uppenbarligen ett sällskap att trivas i.

Om att (inte) vara arg

Apropå att vara arg på barnet: när min mamma genomförde sina självmordsförsök var jag så arg på henne. Så fruktansvärt arg. Min ena bror sa att deras relation var över vid det senaste försöket, även om den känslan mattades av när hon vaknade upp ur koman.

Men när det kommer till barnet, det finns inte ens en tillstymmelse till ilska. Inget anklagande, inga arga känslor, ingenting som hålls emot honom. Bara sorg och bedrövelse och lättnad.

Ibland funderar jag på hur det kan kännas så olika. Det är två nära relationer, även om inget förstås toppar barnet, han är närmst av alla. Men ändå, det är två väldigt olika känslor och ibland har jag lite svårt att förstå varför.

Normalitet

Jag blev arg på barnet igår. Eller arg är ett starkt ord, irriterad är nog bättre. Det var ingen stor grej, han dubbelbokade sig när vi redan hade gjort planer som jag såg fram emot, men det som jag skulle komma till var att jag blev sur på honom och det var en så skön känsla.

Det är inte det att jag inte har vågat bli arg på honom under hösten, utan snarare att de känslorna inte har funnits, även om de kanske ibland borde det. Men rädslan, oron och sorgen åt upp alla andra känslor. Lämnade inget utrymme för något annat.

Men igår blev jag irriterad. Liksom så där brusande, så det inte kunde stanna kvar inombords. Sa det till honom, vi pratade om det, han bad om ursäkt och så var det inget mer med det. Förutom att det lämnade kvar en skön känsla av normalitet.

Första december

Så blir det första december. Lägenheten är pyntad inför jul. En rosa hyacint håller på att slå ut i vasen på matbordet. Jag köpte tre dussin honungsgula stearinljus igår. Det får vara julens färg. Placerade dem i olika mässingsljusstakar runtomkring i lägenheten.

Lyssnar på julmusik när jag promenerar till kontoret. Regnet hänger i luften, prognosen säger sju grader och grått, men det hindrar inte mig. Kanske att det får mig att längta lite extra efter att komma hem, till dagens sista kopp kaffe och den allra första pralinen från Pärlans chokladkalender.

Jag har klätt mig i en outfit som egentligen förtjänar ett par pumps i handväskan och en tjusig middag efter jobbet: svart vadlång kjol i silkigt material, en finstickad svart tröja som är lite lätt oversized och tunna svarta strumpbyxor, som visserligen inte syns eftersom jag har mina stövlar i ridstövelmodell. Håret utsläppt över axlarna, rött nagellack och pärlhalsband.  

Jag har dock ingen tjusig middag att gå på, men däremot resterna av en Coq au vin som väntar där hemma. Vi lagade det till söndagsmiddag igår och det var en miljon olika steg: stycka, hacka, blanda, dränka i vin, vila, sila, göra buljong av kråset, steka först det ena sen det andra, på med vin, koka in, blanda igen, på med buljong, in i ugnen, ut från ugnen, sila, sortera, koka upp, reducera, tillbaka med allt ner i pannan igen och sen upp på tallrik.

Jag genomlevde alla stegen igen inatt medan jag sov. Vaknade med puls. Det var väldigt gott men nästa gång jag äter Coq au vin vill jag endast få det serverat på tallrik. Jag kan sträcka mig till att koka nytt potatismos ikväll samt att värma kycklingen försiktigt på spisen.

Dagarna före första advent

Så blir det fredag och jag har inget annat än jul i sinnet. Har börjat läsa årets första julbok, den är ganska fånig men det är dem ju så ofta. Igår hade vi julpyntsfest på kontoret. Drack glögg och satte upp adventsljusstakarna och klädde granen.

Imorgon ska jag ta fram våra julsaker hemma. Hänga upp stjärnor i fönsterna, en mistel i dörröppningen in till sovrummet, en krans på ytterdörren, hitta en plats för nötknäpparna, sätta höga fina ljus i adventsljusstaken.

På söndag ska jag baka saffranssockerbullar. Ett litet gäng av dem ska jag ta med hem till min väninna som bjudit in till adventsfika. Vi ska dricka glögg och bubbel, fika och prata i en halv evighet.

Kanske frågar jag en vacker dag

En av de extremt få sakerna som barnet och jag inte har pratat om under den här hösten är det faktum att hans självmordsförsök inte var dödligt. Jag vet inte om han själv inser att det var för milt för att han skulle ha dött, att om han inte ringt mig så skulle han istället somnat och sen vaknat morgonen därpå med en rejäl bakfylla.

Jag vet inte om han vet det. Jag vet inte heller om det spelar någon roll, inte egentligen, för jag tror att han verkligen inte visste hur han skulle fortsätta leva, men allra mest tror jag att han inte såg något annat sätt att be om hjälp än genom det extrema.

Min man är övertygad om att det var ett rop på hjälp, men jag kan inte riktigt slappna av i den tanken. Jag tror att jag är förblindad av alla andra känslor. Av rädslan. Ibland vill jag luta mig mot vissheten i att det var för milt för att vara dödligt, men jag är rädd för att känna mig för trygg i den känslan. Det är som om jag behöver fortsätta vara rädd, som att jag inte får slappna av riktigt än.

En nödvändig smärta

Vi pratar om hur barnet känner just nu. Vi pratar mycket om det, pratar om hur det känns nu och hur det kändes då i Malmö. Varje gång jag refererar till den där natten säger jag när det hände eller när allt kom upp till ytan eller när det brakade samman.

Till sist säger barnet det som jag aldrig säger högt. Att jag försökte ta mitt liv, säger han och jag rycker till, trots att jag inte vill, trots att jag inte borde. Jag avskyr de där orden.

Jag kan prata om det, om det som hände, men jag kan inte säga orden. De gör för ont. Är hemska, ondskefulla ord. Igår hade jag min första terapisession för att bearbeta, kanske för att lära mig säga orden högt, för att börja läka mina sår. Det gjorde ont under hela sessionen, genom hela timmen, men jag tror att det är nödvändigt. En nödvändig smärta.