Det är nog vårvintern

Är det vårvinter nu? Det är det kallaste som det har varit på hela vintern, termometern är bara uppe och rör sig precis över nollan lite då och då, men det är också något med himlen och ljuset. En klarhet, något högtidligt, nästan som ett löfte.

Det är också något med hur jag automatiskt sträcker mig efter tulpanerna när jag går förbi blomaffären, att jag beställer bubbel istället för rödvin när jag träffar en vän över ett glas, att jag har börjat längta efter att springa utomhus. Jag tror att det är vårvintern.

Vatten och gröt

Äntligen torsdag. Varje dag den här veckan har varit eller kommer vara fylld med saker att göra, middagar, sällskap och besök. Alltsammans är väldigt roligt, men jag har också längtat en stunds tystnad, att inte behöva prata, vara trevlig och social.

Har också längtat efter en kväll utan socker eller alkohol. En kväll utan vin till maten, ingen efterrätt som avslut. Ska äta gröt och dricka flera liter vatten. Kanske springa en runda. Gå och lägga mig hungrig, till skillnad från min ständigt väldigt mätta känsla den här veckan.

Tulpaner, rödvin och köttfärssås

Onsdag. Spenderar den hemma, sittandes inne i vårt lilla kontor, i möte efter möte. Promenerar i solskenet på lunchen, behöver kisa för att kunna se, tänker att det är dags för solglasögonen att vara redo i väskan. 

Köper ett knippe tulpaner i olika former och färger, ställer i en vas på matbordet. Klipper ner de röda rosorna som redan stod där, placerar dem i en låg och kompakt bukett på det lilla sidobordet inne på kontoret. 

Tänker att jag måste komma ihåg att städa badrummen, att köttfärssåsen måste få hinna puttra länge på spisen, att jag inte får glömma att kyla rödvinet en halvtimme innan gästerna kommer. 

Statusrapport från det barnfria livet

Alla vet att jag verkligen sörjer att barnet inte längre bor hemma, men med det sagt så finns det absolut några fördelar med att ha ett utfluget barn:

1. Tid för vänner. Jag umgås med vänner minst en gång i veckan nuförtiden, äter middagar eller dricker ett glas vin eller en kaffe efter jobbet. Framför allt så hinner jag vara den som först föreslår att vi ska träffas, vilket är en väldigt fin känsla.

2. Tid för dejter. Vi har väl alltid varit ganska duktiga på det, min man och jag, men nuförtiden är inte dejtandet förpassat till helgerna. Det kan lika gärna vara en tråkig tisdag i februari som behöver flärd i form av bra mat och fint vin samt en aning romantik.

3. Tid för spontanitet. Det är ingen som behöver mig direkt efter jobbet, inga läxor att förhöra, inget barn som behöver mat eller schasas iväg till träningen. Jag kan göra saker, sitta kvar och jobba klart dagen, träna innan jag går hem, träffa någon på ett glas vin.

4. Tid för dötid. Jag hinner tänka tankar färdigt, hinner skriva med vänner varje dag, hinner läsa böcker på löpande band. Jag hinner även planera nästa resa till Malmö och barnet, ett planerande som pågår i detta nu.

Men ja, jag saknar barnet. Men samtidigt är livet fint precis som det är.

Helgen, helgen och veckan, veckan

Äntligen en helg i perfekt jämvikt mellan vila och aktivitet. Alla hjärtans dag, middag och vin, ett par vänner från förr i tiden på besök i Stockholm, en drink på vägen hem, en timme till att prata gamla minnen från den lilla staden.

Sovmorgon, kaffe i sängen, ett långsamt uppvaknande. Ärenden på stan, femtontusen steg på hög, en timme med en bok i soffan, ett glas vin till matlagningen. Och så söndagen och nästan en exakt repetition.

Nu startar en ny vecka och det händer saker nästan varje dag: middag med vänner idag, middag med mina föräldrar i den lilla staden imorgon och middag med min brors fru och deras dotter på onsdag. På fredag kommer svärmor och på lördag fyller min svägerska år och det ska firas på vår bästa lilla franska restaurang.

Så gick februaris andra vecka

Det har varit en vecka av tidiga möten, sömngrusiga ögon som försökt vakna klockan sex, en lätt huvudvärk i pannloben, kaffekoppen balanserandes mellan bröstbenet och handen som håller telefonen medan blicken fortfarande är kisande.

Det har varit en vecka med att starta datorn direkt på morgonen, att gå mellan den och badrummet, svara på mail, lägga mascara, boka möte, applicera rouge. Komma på halvvägs till kontoret att jag glömt äta frukost.

Det har varit en vecka av att jobba, äta, jobba, sova. I de små mellanrummen har ett halvt avsnitt outlander rymts, ett sent kvällssnack i form av resterna av helgens ostar ståendes intill min man vid köksbänken, tjugo minuters skrollande efter nya soffkuddar, ett långt samtal med barnet, de ständiga evighetschattarna med människorna som jag bryr mig om.

Men nu är det fredag, det är alla hjärtans dag och vi ska äta tapas. Jag bad om en helt vanlig fredagsdate och fick bifall. Orkar inte hålla på med avancerade menyer och romantik idag, vill bara avsluta den här arbetsveckan mittemot min man, med bra mat, en fin flaska vin och okomplicerade samtal.

Blygsam men inte försvunnen

Jag brukar fundera över veckans kläder redan på söndagen. Plocka fram, stryka och steama, para ihop och hänga över garderoben i gästrummet. Den här veckan upptäckte jag att jag bara vill ha snälla plagg, inget som sticker ut, inget uppseendeväckande. Antagligen för att livet är lite hektiskt och rörigt just nu.

Den här veckan har dagarna klätts i jeans, t-shirt och kavaj, jeans och luftig stickad tröja, kostymbyxor och stickat oversized upptill. Jeansen blå, allt annat i svart och vitt, ingenting i färg, det klarade inte min hjärna.

För att känna att man fortfarande finns, att man inte har sjunkit in i väggarna och försvunnit, tror jag att detaljerna är extra viktiga när man klär sig så blygsamt. Putsade höga klackar, ett skärp eller ett smycke som syns, djupröda skinande naglar, mängder av torrschampo som ger håret studs, extra fokus på kindben och läppar i makeupen. 

Alla har vi våra strategier för överlevnad i februari.

Standarduniformen

Jag har en ny standarduniform när jag är hemma: ett par svarta leggings, en oversized skjorta och nakna fötter i fårskinnstofflor. Hemligheten med fårskinnstofflor är att de inte får ha täckt häl, då blir de alldeles för varma.

Jag känner mig påklädd men samtidigt lite avklädd, särskilt om jag inte har behå under skjortan och låter flera knappar vara oknäppta. Både bekväm och en smula sexig. Och absolut generad som precis skrev så, men det är min känsla så jag får stå för den. 

Vuxenlivet och lantställena

Ibland vet jag inte vad som hände. Förstår inte exakt när blev jag vuxen, hur åren kunde gå så fort. När jag träffar mina vänner pratar vi om våra sekelskiftestreor, chefspositioner och lantställen. Det går inte ihop, egentligen är vi ju fortfarande barn.

Nästa år fyller jag fyrtio. Jag tror inte att jag har någon ångest över det, den enda anledningen till att jag har svårt att förstå det är för att jag inte vet hur jag kunde nå hit så fort. Vissa dagar känns det som att jag leker vuxen, att allting bara är på låtsas.

Och med det sagt skulle jag verkligen också vilja ha ett lantställe.

Veckorna och helgerna

Måndag. Jag längtar tillbaka till sängen i samma ögonblick som jag går upp, längtar efter kväll och mer sömn. Går upp, byter nattlinne mot behå, lägger mig under täcket igen. Att ta på mig dagens kläder blir ett tjugo minuters-projekt. Säger till min man att vi måste börja vila på helgerna. Jag är mer trött efter en helg än efter en arbetsvecka, och då är arbetsveckorna inget körsbär på toppen av det som är livet. 

Går till jobbet och jagas kring de senaste siffrorna. Det skriks om fakturerade belopp, om estimat och offertvärden. Jag genomför medarbetarsamtal och ser mailen flimra i en strid ström i skärmens högra hörn, betraktar siffran från teams-symbolen hela tiden takta uppåt. Den enda halvtimme utan möte i kalendern täpps igen av en obligatorisk inbjudan.

När ska man egentligen vila i det här livet?

Fredagskänslorna

Två små vaser med franska vita tulpaner, en på matbordet och en på soffbordet. De på matbordet bugar sig djupt, nästan hela vägen ner. Ett högt ljus i samma nyans som vardagsrumsväggarna i mässingljusstaken intill.

Min man skrev just att han köpt ett par ostar till ikväll, som en liten förrätt att placera på en bricka tillsammans med oliver och marconamandlar, att äta medan ratatouillen långsamt blir färdig. 

Jag tänker champagne medan maten lagas, till osten, oliverna och mandlarna, och rödpang till middagen. Kanske avsluta med den där kaffeglassen, för att verkligen göra det till en fredagsmiddag. Ja, jag tror det.

Trygghetstörstande

Kommer hem en bit efter tjugotvå. Min man mäter och skissar på ett nytt skåp till hallen. Jag lyssnar och tittar, sedan går ögonen i kors, säger att jag måste gå och lägga mig. Somnar med lamporna tända, till ljuden av honom i hallen, hinner tänka att det är det tryggaste i hela världen att somna med lyset tänt i en värld där det varje dag sprängs och skjuts.

Vaknar till nyheten att vår VD avgår. Blir lite ledsen, för jag tycker verkligen om honom. Alla andra dagar är jag för förändringar, men idag vill jag bara ha samma gamla vanliga, en fluffig hög av trygghet. Köttfärslimpa till middag, te i soffan, allting precis som vanligt.

Och så det hemska

Apropå tidigare, apropå den bra dagen. I Örebro finns familjer som aldrig mer kommer vara kompletta, någon som för alltid kommer fattas dem, människor som aldrig mer kommer hem.

Det är så fruktansvärt att det inte går att förstå. Min onsdag är bra på så många sätt, men den är inte fri från från sorgen över alla de som förlorade livet igår. Det kunde varit du, det kunde varit jag, det kunde varit vi.

Men jag tror att det är en anledning att tycka extra mycket om de dagar som vi får.

Sammantaget en bra onsdag

Så blev det onsdag. En mycket bra dag, av flera anledningar. Låt oss tillsammans kika närmare på vilka trevliga orsaker som ligger till grund för att den här dagen är bättre än många andra:

1. Jag arbetar hemifrån och tack vare mina nya mintgröna vardagsrumsväggar har jag en förnyad kärlek för mitt hem. Plus att kaffet är godare här hemma.

2. Dagens samtliga möten är statusmöten med admingrupperna i våra sex regioner. Jag är snudd på överflödig vid de här mötena, för vid årsskiftet tillsatte jag en ny teamledare för dessa grupper och hon axlar sitt uppdrag med bravur. Jag sitter mest bara och myser över att se henne leverera i sin nya roll.

3. Jag ska kvitta helgens arbetstimmar mot en långlunch och spendera den promenerandes. Planen är att säkra dagens dos D-vitamin och tiotusen steg. Planerar även att äta en korv på vägen och dricka en kaffe i farten.

4. Dagens trefika kommer att ske över länk. Barnet och jag ska äta årets första semla tillsammans. Min kommer vara från Fabrique, hans från ett litet café i närheten av honom. Dels fint med trefika men också extra fint att den sker i sällskap av barnet. 

5. Halv sex har vi en bokning på Främmat, jag och Johanna. Jag gissar att vi har framför oss en kväll av vin, smårätter, en drink någon annanstans efteråt och en jäkla massa prat, precis som alla våra kvällar.

Analysen berättar att detta sammantaget är en mycket bra dag, ja.

Ett mintgrönt vardagsrum

Det blev ingen ratatouille igår. Istället blev våra vardagsrumsväggar dimmigt mintgröna. Vi hade tänkt vänta en dag innan vi tejpade över de nymålade listerna och målade väggarna, men min man blev ivrig och stod redo med penseln när jag kom hem från kontoret.

Så ratatouillen får vänta till torsdag eller fredag, när jag hinner laga mat länge och långsamt, dricka ett glas vin och lyssna på något. Idag ska jag lämna kontoret prick senast klockan fyra så att jag hinner titta på mitt vardagsrum innan dagsljuset försvinner.

Sen ska jag städa. Gå ner med målarsakerna i källaren, torka bort allt damm, duscha alla växter, bädda rent i sängen. Fundera länge över vilka kuddar vi ska ha i soffan och färgen på ljusen i våra nya lampetter från Skultuna. Lägga en halv evighet på att placera snittblommor i en vas på matbordet. Bara vara i mitt mintgröna vardagsrum.

Februaris tre första dagar

Tillbringar lördagen i mina mjukaste jeans och en stickad tröja, håret i hästsvans och ett naket ansikte. Promenerar på soliga trottoarer och gör ärenden med en kaffe i handen. På kvällen tar vi ner tavlorna i vardagsrummet, rullar bort mattan och täcker soffan med plast.

Det blir söndag. Jag knycker ett par byxor som han aldrig använder. Behöver rulla upp byxbenen fem varv. Han förbereder väggarna för sina lager färg, spacklar och slipar, jag målar listerna. Vi har bestämt att vardagsrummet ska bli dimmigt mintgrönt men nu tvekar vi, känner oss inte alls lika modiga längre.

Måndag. Svart kostym, vit t-shirt, smala höga klackar. Arbetsdagen försvinner, möten läggs på hög bakom min rygg, uppgifter betas av. Skapar en påminnelse i telefonen om att köpa en flaska vitt vin att ha i dagens middag (ratatouille med kycklinglårfilé och café de Paris-smör) när jag promenerar hem från kontoret.

Litet men ändå stort

För ett par år sedan hände något med min kropp, gissningsvis relaterat till en enorm inre stress, som gjorde att jag fick eksem som blev till sår som inte ville läka. Det tog lång tid, flera månader, innan kroppen hittade tillbaka till sin vanliga balans.

En konsekvens av den perioden var att mina hål i öronen växte igen eftersom hålen blev så såriga att jag under en lång tid inte kunde ha örhängen. Det kanske är en fånig sak att vara ledsen över, men jag har varit det, har verkligen saknat att ha örhängen.

Så veckan innan jul tog jag nya hål, ett i varje öra. Häromdagen fick jag äntligen byta bort läkeörhängena och nu pryder ett par små hoops i guld mina örsnibbar. Sakta ska jag bygga på med fler hål, men verkligen långsamt, ge kroppen tid att läka mellan varje nytt hål.

Det är så litet, men ändå så stort.

Torsdag, fredag

Torsdag. Musten har just gått ur mig när hon skriver. En ny omorganisering drar genom bolaget och även om min avdelning är intakt är folk runt oss arga och ledsna. Jag har svårt att hitta en positivitet att uppvisa för mitt team.

Hon frågar hur dagen har varit och när jag svarar säger hon att det är ett samtal som lämpar sig bättre över ett glas vin. Femton minuter senare kliver jag in på baren mellan våra kontor. Hon är redan där. På bordet framför henne står två vinglas.

En timme senare kramas vi hej då och promenerar åt varsitt håll. Min man är på gymmet, jag startar en ljudbok och börjar med maten men kan inte koncentrera mig, byter till musik men blir bara stressad. Att inte kunna lyssna på något brukar vara det första tecknet på att stressen har blivit för stor.

Fredag. En förmiddag med möten, men en eftermiddag som är tom i kalendern. När omorganiseringen svepte in sköljde den bort ett evighetslångt möte på fredagseftermiddagen. Tar min dator och går hem, sätter mig i soffan och här är jag nu.

Jag har två tunga administrativa uppgifter som jag har skjutit på för länge och äntligen flera mötesfria timmar i rad. Jag ska stänga av telefonen, inte öppna mailen, stänga ner teams, få jobbet gjort. När klockan slår sjutton ska jag duscha, hälla upp ett glas bubbel och långsamt göra mig redo för en kväll med min man, för middag och rödvin på en liten fransk bistro.

Livets efterrätt

Igår bjöd vi svärmor på middag och jag serverade vad som ska få bli min nya standardefterrätt: kaffeglass. En ensam men rejäl kula, serverad i höga glasskålar, ett glas rödvin till. 

Om jag vill göra efterrätten mer avancerad nån gång tror jag att det får bli genom att komplettera med ett vackert fat fyllt med chokladpraliner samt en skål lakrits strategiskt utplacerat på matbordet.

Lite glass, lite plock, lite dryck, i livets smakkombination kaffe, rödvin, lakrits och choklad.

Dagens tankar

Jag promenerade till kontoret utan hörlurar i öronen imorse. Lyssnade på regnets trummande mot paraplyet, som en lugnande bakgrund medan jag gick genom dagen i huvudet, tänkte på vilka möten som väntade, saker som jag måste hinna med under dagen och sånt som jag möjligtvis kan skjuta till morgondagen.

Tänkte på svärmor som kommer ikväll, på carbonaran som min man ska svänga ihop, att det nästan vore en skymf att inte servera rödvin till. Tänkte på kaffeglassen som jag ska servera i våra högfotade glasskålar, på de nya tulpanerna som står i en vas på matbordet, att regnet trummade så väldigt mjukt mot mitt paraply.