Äntligen torsdag

Dagens middag blir ärtsoppa och pannkaka, serverat med punsch, som sig bör. Ärtsoppan är hemlagad, jag lät den puttra på spisen hela kvällen igår, och pannkakorna kommer att serveras med lättvispad grädde och blåbärssylt och punschen kommer vara varm. 

Jag har längtat efter torsdagsmiddagen hela veckan. Mina smaklökar är små tanter, älskar allt som ingen under sextio brukar vilja ha. Särskilt när det gäller sötsaker. Jag älskar bridgeblandning, engelsk konfekt, marsipan och punchpraliner. Kan till och med uppskatta en marmeladkula emellanåt. Likör är ju inte heller så dumt.

Nej, jag måste sluta lista mina svagheter, begäret blir för stort. Men man ska vara glad för det lilla, som idag är ärtsoppa, pannkaka och punsch, vilket ju inte heller är särskilt litet i sig.

Statusrapport från universitetet

Jag pratade med barnet precis. Han hade skrivit sitt livs första hemtenta. Förra veckan skrev han sitt livs första essä. Det är många "livets första" som pågår för honom just nu. Han verkar lycklig, är alltid väldigt glad och till freds när vi hörs.

Ibland saknar jag honom så mycket att det gör ont. Det är nästan som om jag har blivit halv sedan han flyttade, att något väsentligt av mig saknas. Jag tror inte att det kommer gå över, men jag tror att jag behöver lära mig att leva med det.

Inte för att livet har blivit dåligt eller ens sämre, det har sina fördelar att leva ensam med den man älskar, men det är som att barnet alltid fattas mig litegrann. Även om jag är lycklig finns det ett sting av saknad i botten, men jag tror att jag har accepterat saknaden nu.

När allting känns lite extra tänker jag på hur han lät sist vi pratade, alltid glad och nöjd, eller läser tillbaka i våra vardagliga men fina konversationer. Han är lycklig och om han bara är det, då klarar jag vad som helst.

Jag har honom inte här hos mig längre, men med handen på hjärtat är vår relation ännu finare nu, kompletterad med saknad och självständighet. Så jag har ju inte förlorat någonting alls. Man kan till och med säga att jag är vinnaren.

Problemen och lösningarna

Jag är inne i en bra träningsperiod. Har tränat varje lunch i hur många veckor som helst nu. Den här veckan hinner jag dock inte träna på lunchen och det är ett problem, för om jag kommer hem från jobbet, fixar middag och sitter ned mittemot min man och om vi sen dessutom förflyttar oss till soffan, då är jag körd.

Så den här veckan ska jag träna innan jag lämnar kontorsbyggnaden (eftersom gymmet ligger sju våningar under kontoret). När sista mötet är klart för dagen, vilket ser ut att bli klockan sexton varje dag, så är det jag som går raka vägen ner till gymmet.

Jag har inga problem med att avsluta arbetsdagen i soffan med datorn på magen vid tjugotiden, men att ta mig upp och ut och iväg till ett gym då, det kommer inte att hända. Gäller bara att jag arbetar med självdisciplinen runt sexton varje dag, det brukar liksom vara då fikasuget slår till.

Oktoberstilen

Jag har trillat dit på höstens stora färgtrend: chokladbrunt. Har köpt mig en mjukstickad kofta, en tunn långärmad tröja och ett nagellack. Koftan ska jag bära knäppt hela vägen och med en leopardmönstrad sidenscarf knuten i halsen, svarta byxor och höga klackar.

Den tunna långärmade tröjan ska få vara nerstoppad i ett par högmidjade svarta byxor med vida ben. Kanske bär jag en svart kavaj i en något längre modell och med rynkade ärmslut till. Jag har inte fått hem tröjan ännu, men jag hoppas att den är riktigt lång i ärmarna så att jag kan dra ner den över handflatorna.

Nagellacket gjorde sin debut idag. Det är så mörkt brunt att det nästan ser svart ut, om inte ljuset trillar rakt ner på naglarna. Jag hällde några droppar av ett vitt nagellack ner i burken imorse, hoppas att färgen blir mer ljus choklad snarare än nittio procent kakao.

Regn och rusk

Regnet fortsätter att ösa ner där utanför. Det har regnat nästan utan uppehåll i tre dagar nu. Vi jobbar hemifrån idag, jag sitter inne i barnets gamla rum och min man vid skrivbordet i sovrummet. Det är något mysigt i att höra honom genom väggarna.

Vi såg nya Beetlejuice igår. Den var lite fånig, men bra. Jag blev mycket sugen på höstrusk och lagom läskiga saker. Vill läsa spökhistorier och tjuvstarta pynta mitt hem inför novent. Jag tror att det får bli helgens plan.

Och på det igen

Det är något väldigt avslappnande med att promenera till kontoret under ett paraply. Imorse regnade det stillsamt, liksom fint och försiktigt, var bara ett trummande mot paraplyet och en friskhet i luften.

Jag gick hem klockan sexton igår. Jag skulle haft ett möte mellan fjorton och sexton men det flyttades, så jag hann sitta ostörd framför datorn hela eftermiddagen. Egentligen är listan över saker att göra utan ände, men luften gick ur mig när informationen om centraliseringen av vår kundservice väl var ute. Jag behövde vila, äta, träna, sova och börja om.

Och nu är jag där, vid att börja om. Jag har sovit åtta timmar, promenerat en liten omväg under mitt paraply på väg till kontoret, andats djupt och fått tillbaka energin. Nu kör vi, nu gör vi en torsdag.

Andas ut

Jag har klarat av mina tuffa dagar. I måndags genomförde vi fackliga förhandlingar och mitt förslag gick genom utan synpunkter. Igår informerade vi berörd personal och idag berättade vi för resten av bolaget.

Nyheten togs emot positivt. Jag var ganska säker på att den skulle göra det, för det är en förändring som tydliggör ansvar och arbetsuppgifter och begränsar fokusområden, men en förändring är alltid en förändring. Det ska man ha respekt för.

Nu ska vi centralisera vår kundservice. Idag ligger den på våra sex regioner samt en liten tvåmannagrupp som hanterar de centrala frågorna. De som bemannar vår kundservice är de administratörer som ska se till att regionerna rullar. Det är två väldigt viktiga arbetsuppgifter som konkurrerar med varandra, men som båda förtjänar att vara första prio.

Det är även svårt att effektivisera och optimera en kundservice som sker på sju olika platser med nästan trettio olika individer. Det spelar ingen roll hur många processer och instruktioner vi skapar, det är ändå ett nästintill omöjligt uppdrag.

Så nu slår vi isär, låter det bli två olika funktioner: kundservice och regional administration. Båda dessa led kommer att ha varsin teamledare som rapporterar till mig och tillsammans ska vi se till att båda leden har förutsättningarna att bli bäst på det de gör.

Men först ska jag gå och dra ett jävligt djupt andetag, ursäkta mig så länge.

Linguine med räkor

Jag ringde barnet igår när jag promenerade hem från kontoret. Han satt och bläddrade i sin kokbok med pastarecept, berättade att han lutade mot att laga linguine med räkor till middag. De används flitigt säger han, kokböckerna som jag köpte till honom.

Det är en sån fin tanke att han kommer hem från en föreläsning och slår sig ner med en kokbok och bläddrar fram ett recept. Att han går och handlar, lagar mat och diskar där i sitt lilla kök. Att jag får vara med på ett hörn, sextio mil bort men ändå så nära genom telefonen.

Så oerhört jäkla fint.

En lördag, en söndag

Vi fick bestämma över en dag var den här helgen. Lördagen var min och söndagen min mans. Båda valde att vi skulle promenera samt äta en jäkla massa, men vi valde olika scener för var det hela skulle ta plats.

Vi spenderade vår lördag med att promenera längs Stockholms gator. Jeans, sneakers och trenchcoat. När kvällen kom hade vi samlat tjugotvåtusen steg på hög och gjort oss en promenad som innehöll kaffestopp, en vinlunch samt en eftermiddagsdrink.

Sedan kom söndagen och min mans tur att bestämma. Vi packade matsäck och drog ut i skogen. Fyra timmars långsam skogspromenad gav oss en papperskasse fylld med kantareller samt frisk luft och kaffe i termos, folieinlindade smörgåsar och kanelbullar.

En mycket bra helg, det får man ge den.

Helglängtet

Nästa vecka kommer vara intensiv. Många saker som händer, stora saker som presenteras, flera större presentationer som ska genomföras. Jag är lite nervös. Inte för att hålla presentationerna, det är jag van vid, utan för hur de ska tas emot.

Jag vill bara ta helg nu, vill inte tänka på jobbet förrän på måndagsmorgonen. Inte för att jag inte tycker om det, utan för att jag blir nervös. Jag vill bara vila i att det är helg. Att det är två dagar där jag inte behöver väga mina ord, att jag inte behöver ha känslospröten ute, att jag inte behöver ingjuta förtroende och positivitet.

Jag vill gå hem, byta om till pyjamas, hälla upp ett glas rödvin. Skrev nästan att jag ville vara mig själv, men det är inte sant, för jag är mig själv i alla lägen. Kanske att jag vill vara ensam, fast tillsammans med min man. Jag vill nog vila lite, det är nog det.

Snabba besök och rödvinsauror

Jag sitter på ett tåg till den lilla staden, fast bara för ett snabbt in och ut. Egentligen hade jag tänkt ta dagens möten på teams men ett möte är av en sådan karaktär att jag vill vara på plats, vill kunna känna in stämningen i rummet, se till att saker landar rätt.

Vi ska gå på konsert ikväll, det är därför jag ska vara snabb idag. Jag tar tåget tillbaka direkt efter det sista mötet även om det är flera timmars marginal innan Nick Cave kliver på scenen, men jag tar inga chanser med SJ. Man har ju varit med förr.

Så vi ska alltså se Nick Cave and the Bad Seeds. Egentligen är jag kanske inget superfan men min man tycker väldigt mycket om honom och hans musik är ofta på i bakgrunden hemma hos oss, så antagligen kommer jag kunna fler låtar än jag tror. Plus att Nick Cave har en enorm rödvinsaura och det måste man ju förstå att uppskatta.

Ömsesidig respekt

Minns ni den arga mannen som jag råkade ut för häromveckan? Den här veckans intressantaste händelse var när han ringde och sa att det har skavt i honom sedan det där mötet. Att det inte kändes bra och att han därför undrade om vi kunde äta lunch.

Idag gjorde vi det, åt lunch tillsammans. Pratade väldigt sakligt och mycket vuxet om hur vi kände och varför vi kände så. Det var bra. Han lyssnade på mig och jag lyssnade på honom. Tillsammans kom vi fram till hur situationen kunde ha undvikits och vad vi borde ha gjort annorlunda. Sedan skakade vi hand, mycket högtidligt och tvärsöver våra lunchtallrikar, på att se till att det inte händer igen.

Jag fick en ursäkt och för det är jag väldigt glad, men framför allt fick jag respekt tillbaka och det är det som betyder allra mest. Det är det som gör allting värt det.

Håll en tumme

Jag jobbar hemifrån idag. Det är en ny grej som vi startade med efter semestern, min man och jag, att vi bestämmer en dag i veckan när vi båda jobbar hemifrån och så bokar vi in en lite längre lunch och går ut och äter och kallar det för en date.

Idag ska vi äta på en liten fransk restaurang som precis öppnat i vårt kvarter. Vi testar det på lunchen nu och om det håller måttet så blir det även middag inom kort, för det ser så sanslöst romantiskt ut när man går förbi på kvällarna. Massa levande ljus, dämpad belysning och en parisisk inredning. Förhoppningsvis också bra mat. Låt oss hålla en tumme.

Inredningsblogg

Så gick den sista septemberhelgen. Imorgon startar oktober och jag fattar inte vart tiden tog vägen, men det fattar ju aldrig någon. Helgen har mest handlat om att dona hemma. Sakta växer kontoret/gästrummet fram. Det senaste tillskottet är en kontorsstol, en Sjuan i black special edition.

Min man har velat ha den så länge som den har funnits och nu äntligen slog vi till. Kontorsstolen gör att rummet behöver bli lite stramare än vad jag först hade tänkt, men det gör inget. I hallen har vi en Gubi Multi Lite i svart och mässing men jag tror att den kommer vara fantastisk ihop med stolen, så antagligen får den flytta in till kontoret.

Jag tror även att hallen mår bäst av att ha en lampa i mässing och vitt alternativt bara mässing, så alla vinner på rockaden. Samma lampa som vi redan har, en Gubi fast helt i mässing, är ett mycket starkt alternativ. Även taklampan Hobo från Örsjö är en fantastisk lampa.

Jaha nehej, nu får det vara slut på dagens inredningsblogg, jobbet jobbar ju inte sig självt.

Mot lilla staden

Jag är på väg till den lilla staden. Ska ha möte i mina tre grupperingar som utgår från kontoret där, samt ett fjärde möte där jag äntligen ska informera om en förändring som vi gör, något som jag jobbat på hela sommaren och hösten, en förändring som jag hoppas att personen som jag presenterar den för ska vilja vara med och leda.

Det bor en förväntan i mig, nästan ett pirr, över att få lyfta en medarbetare idag. Det är det bästa med att leda människor, att få se dem utvecklas, att se dem växa. Det är så jävla fint. Det gör mig genuint lycklig.

Intalar mig att jag är mysigt seg

Jag åt middag med tre vänner igår. Var hemma precis innan midnatt, kanske med ett glas för mycket innanför västen. Slocknade så snart huvudet nuddade kudden, men vaknade sen klarvaken klockan fyra. 

Hade äntligen lyckats bli mjuk och tung i kroppen och var på väg tillbaka in i sömnen en timme senare när Avarn ringde och sa att inbrottslarmet gick på kontoret. Väktaren hittade ingen som inte skulle vara där, så det var väl kontorsspöket som gick igen.

När alarmet ringde klockan sju hade jag precis somnat men det hade man ju absolut inget för. Nu sitter jag i hemmakontoret och ska snart starta igång mötesdagen. Ska bara få i mig dagens tredje kopp kaffe först.

Lilja 4-ever

Jag minns för många år sedan, det måste ha varit på gymnasiet, fick hela klassen se Lilja 4-ever på bio. Efteråt frågade vår lärare vilken scen som berörde oss mest. Långsamt gick han runt i klassrummet och bad oss berätta för varandra.

Alla svarade att det var scenen när de kastade sten på henne. Jag svarade också det, men jag minns inte om jag valde att svara samma som alla andra eller om det först slog mig efteråt, vilken scen som verkligen tog mig.

Det var när Lilja säljs till en man som placerar henne vid sin dotters skrivbord och låtsas att hon är hans dotter innan han våldtar henne.

Jag tänker på det ofta, undrar varför jag inte svarade det. Jag vet inte varför det har fastnat, varför tankarna så ofta letar sig tillbaka fast flera årtionden har passerat. Jag vet inte heller vad som verkligen fastnade: den hemska scenen eller att jag inte sa min åsikt.

Vid liv samt lycklig

Jag köpte två böcker och skickade till barnet i helgen. En kokbok för studenter och en kokbok med billiga pastarecept. Bakgrunden är att jag nästan aldrig hör honom äta något annat än pasta med makrill i tomatsås alternativt tonfiskmackor som han gör i våffeljärnet. 

Samt nutellamackor, men de unnar jag honom efter alla år som hårt hållen av sin mamma. Barnet måste få leva lite och det kunde ha varit väldigt mycket värre än genom nutellamackor. Eller så är det inkörsporten till de tyngre grejerna, vi får se.

Hursomhelst. Nästa vecka, för att få lite spridning på presenterna, ska jag gå till vår bästa italienska butik och köpa dyra pastor och såser samt spröda små kakor att skicka till barnet. Det är fortfarande en gemensam insats att hålla honom vid liv.

Alla är vinnare

Det har varit en bra helg. En mycket, mycket bra helg. Min man har fått upp farten med allt som vi vill göra i vårt hem och hela helgen har han fixat och donat. Satt upp lampor, mätt inför garderobsbyggen, snickrat lite, gjort den sortens grovstädning som jag aldrig orkar göra.

Och jag, som alltid är omgiven av män i snofsiga kläder och med viktiga tonlägen, har väl aldrig nånsin varit så upphetsad. Min man som handyman har visat sig fungera väldigt väl för oss alla tre: mig, honom och lägenheten.

Just nu och helgen

Helgen har nog aldrig varit så välkommen. Om en stund ska jag ta fredag. Stänga av datorn och byta om, gå till gymmet och träna mjukt och försiktigt. Jag känner mig ömtålig, som om kroppen skulle gå av, knäckas mitt i tu, om jag tar i för mycket.

Efteråt ska jag gå hem, behålla träningstightsen på, hälla upp ett glas vin och lyssna på sävlig fransk jazz. Laga mat så långsamt att jag hinner dricka två glas vin under tiden. Äta vid tjugoett, somna med huvudet i min mans knä i soffan och sen sova en halv evighet.

Vakna till en lördag. Dra på jeans och tjocktröja. Sneakers och keps. Promenera under en blå septemberhimmel, äta lunch någonstans på vägen, sova en timme på soffan, dricka en GT medan middagen lagas, vara vaken sent, vara nära min man, upprepa alltsammans på söndagen. Minus att vara uppe sent, kanske.