Alla dessa böcker, så lite tid

En av mina bästa saker att göra är att spara böcker på hög i min bokapp. Det är absolut en favoritaktivitet att läsa böckerna också, men just att bläddra bland titlarna, läsa baksidestexter och sen klicka på hjärtat, det är alltid fina stunder, mycket njutbara i mitt lilla liv.

I min väntande läslista ligger just nu:

"De sista flickorna" av Riley Sager. Jag har läst hans två andra böcker, "Hon som blev kvar" och "Mitt i natten", och särskilt den förstnämnda stannade länge hos mig efteråt. 

"Konstiga Sally Diamond" av Liz Nugent. Jag började läsa boken för ett tag sen, när den fortfarande var ny, men kom aldrig in i den. Den har dock fått ett så fint mottagande att jag har bestämt att den är värd en chans till. 

"Under en brinnande himmel" av Mark Sullivan. Ännu en skildring av andra världskriget. Jag har nog läst hundratals av dem. Nu vill jag läsa en till, den här gången från en italienares perspektiv.

"A love letter to Paris" av Rebecca Raisin. En feelgoodbok på engelska. Just feelgood är den bästa genren att lyssna på i sitt originalspråk, eftersom allt det charmiga ofta går förlorat i översättningen och istället blir supertöntigt.

"Dödlig" av Bella Lore. För tillfället den enda fantasyboken i min läslista. Det är dock en för mig ny författare och boken är sprillans ny och saknar därför betyg. Den låter dock mycket spännande, så jag vågar hoppas.

"Frukta tystnaden" av Robert Bryndza. Jag har precis avslutat hans serie om Kate Marshall och även om jag kanske inte älskade den så var den ett trevligt sällskap under många timmars slipning. Den här boken kan få vara mitt sällskap under många timmars målning.

"Variationer" av Rebecca Yarros. En av mina bästa författare och hjärnan bakom Fourth wing. Den här boken släpps den 27 augusti och jag kommer hänga på låset. Det är dock ingen fantasy, men det gör inget för nästan alla hennes böcker är lika bra, fantasy eller ej.

"Fasanjägarna" av Jussi Adler-Olsen. Andra boken i serien om Avdelning Q. Jag har alltid ratat böckerna pga... hm, jag vet inte riktigt? En saknad känsla? Nu såg vi iallafall den första boken skildras på Netflix och jag blev golvad, så nu är det jag som ger mig på serien i bokform. Fuskar dock och startar med bok två eftersom jag redan har sett den första boken på tv.

"Städerskans nyckel" av Nita Prose. Den tredje delen om städerskan Molly Gray, som är ännu en favoritserie. Än finns boken bara som ljudbok, men den 6 augusti släpps den som e-bok och eftersom jag vill kunna skifta mellan att läsa och lyssna så kommer jag spara boken som en liten present till min sista semestervecka. 

"Sanningen om olyckan" av Nicole Trope. Den har legat ett tag i min läslista, ratas alltid till fördel för någon annan titel i den tuffa urvalsprocessen. En vacker dag kommer jag välja den, men det blir inte idag.

"Tale of the heart queen" av Nisha J. Tuli. Den här boken räknas inte, för den kommer inte ut förrän i november. Jag längtar efter den varje dag. Det är den fjärde och sista boken i serien "Artefacts of Ouranos" och bland det bästa jag läst i fantasyväg. 

"Stora vackra liv" av Emily Henry. Ännu en favoritförfattare inom feelgoodgenren (som dock inte blir en tönt i översättningen). Det här är hennes sjätte bok och ska man tro recensionerna är den lika bra som de fem första. Jag sparar boken till min semester, vill ligga på en filt i en park och lapa solsken, dricka vin och äta piggelin och läsa utan uppehåll. 

"De bedragna kvinnorna" av Leslie Wolfe. Den femte boken om polisen Kay Sharp, även detta en bok som varit sparad länge men sållats bort i sorteringen. De tre första böckerna var helt okej, snudd på bra, men den fjärde boken slet jag med tills jag gav upp en tredjedel in. Femte boken är Kay Sharps sista chans.

Ett osynligt band

Ställer pajen att svalna vid det öppna köksfönstret. Ser telefonen lysa upp, ett meddelande från barnet. Han skriver att han just bemästrat ett nytt recept och skickar en länk. Det är samma paj som svalnar på min köksbänk.

Ett par dagar senare frågar jag vad han gör samtidigt som jag passerar ut genom kontorsdörren för en snabb lunch. Han svarar några minuter senare, skriver att han är på McDonald’s. Jag tittar ner på brickan som just serverades framför mig: big mac, fries, cola zero, cheddardipp.

På lördagen skickar jag en bild på vår pannkaksfrukost. Han svarar sekunden efteråt med en bild på hans egen pannkaksfrukost. Att vi så ofta äter samma mat exakt samtidigt, det gör något med mig, gör att jag känner mig nära honom, att det finns ett band mellan oss, ett som är för alltid där.

Veckans klänningar

Jag har gett mig själv en utmaning som varar tills den inte längre håller: att använda alla mina sommarklänningar som inte är svarta tills det inte längre finns några andra klänningar kvar i garderoben än just de svarta.

I måndags bar jag en klarröd klänning och i tisdags en ljusblå, båda i broderie anglaise men i olika modeller, den röda följsam mot kroppen och med broderade puffar till ärmar, den blå luftig och svävande, som en vibrerande sommarhimmel.

Onsdagens klänning har en vit botten och tunna linjer som bildar ett rutmönster. En omlottklänning som knyts under brösten och sen faller ut i vågor, ett hav av tyg som böljar runt benen, skapar fantasier om att snurra snurra snurra, runt runt runt.

Gårdagens klänning kom inte förrän på kvällen, för kläder som man har på sig hemma räknas inte, även fast man syns i teamsmöten. Gårdagskvällens klänning valdes för att passa vädret, tre mycket modeintresserade väninnor samt en kanna margarita: spaghettiband, ett tajt liv och så en böljande kjol halvvägs ned på vaderna. En vit botten och zafarimönster i blått, grått och svart. Under klänningen en tunn långärmad vit tröja pga, som sagt, vädret.

Och så idag, fredag, blev något av en fuskdag eftersom jag bär samma klänning som igår. Jag vaknade bakis och klänningen låg draperad över tvättkorgen och jag orkade inte tänka, det var för enkelt att bara dra klänningen över huvudet.

Jag trodde att det skulle vara en omöjlig utmaning det här, att den bara skulle vara i några dagar, men ännu finns det flera klänningar kvar att välja bland. En gul, en brun, en blommig och så hela tre stycken blåa, från ljusaste blekblått till koboltblått till midnattsblått.

De båda jobben och så det lilla nöjet

Regnet dundrar ner där utanför. Jag och min dator är placerade vid matbordet. Jag jobbar hemifrån, dels eftersom regnet ska fortsätta dundra ner och dels eftersom jag ska äta middag med väninnorna ikväll och vill hinna riva av mitt snickeripass på lunchen.

Man skulle kunna tänka sig att man får unna sig en dags ledighet från snickeriet, men vi är så nära att vara klara och jag vill inget hellre än att ha det ur världen, så därför är jag villig att planera om och planerat runt. 

Det är för övrigt inget snickrande kvar, den biten är helt klar. Vi befinner oss i slipfasen. Garderoben, dörren, dörrkarmen, golvlisterna, tavelhängarlisterna, väggarna, taket. Allting måste slipas. I skrivande stund har vi bara dörren kvar att slipa och jag tror att den blir klar idag eller imorgon. Sedan ska vi måla alltsammans och efter det, efter det är vi klara.

Då blir det en paus innan vi ger oss på den stora hallen som sitter ihop med vardagsrummet och sedan blir det sovrummet, men inget av det ska startas förrän tidigast i slutet av augusti. Först ska vi ha semester och göra ingenting alls i fyra veckor.

En onsdagsrapport

Jag startar dagen på samma sätt som nästan alla mina dagar de senaste veckorna: på ett café halvvägs till kontoret. Beställer alltid bryggkaffe och fröknäcke. Svarar på mail från kvällen före, går genom dagens kalender, blir inringd i ett pågående teamsmöte för att bidra med beslut och mandat.

Promenerar de sista paren hundra meter, tar hissen sju våningar upp, hälsar på de få som är på kontoret, balanserar vattenglaset på datorfodralet när jag hittar min favoritplats längst in i hörnet i tysta rummet. Jag är ensam och det betyder att jag kan ta alla mina möten och samtal härinne, trots neonskylten som säger Knäpptyst!.

Ser klockan passera tioslaget, svarar på de mail som trillat in under min väg till kontoret, skriver det här och kan fortsätta min onsdagsrapport trots att det ännu bara är förmiddag, för mycket sannolikt kommer det se ut så här:

Promenerar till solbänkarna ovanför Rörstrandsgatan när klockan slår tolv. Bär på ett par sallader som jag köpt på Hemköp, har antagligen unnat mig en cola zero. Möter min man där, spenderar fyrtiofem minuter i solen innan vi går åt varsitt håll igen, tillbaka till våra datorer.

Genomför eftermiddagens två möten, tar några samtal på teams, mailar med en bunt olika människor. Känner ingen stress, för läget kräver inte det. Slår ihop datorn innan sjutton, låter den glida tillbaka in i fodralet för att stanna där resten av kvällen.

Går en omväg hem, för att få stegen och solskenet. Köper en islatte på vägen. Värmer köttbullarna som jag rullade i söndags, stuvar makaroner, skivar gurka och tärnar tomater. Byter klänningen mot snickarshorts och en målarfärgsfläckad t-shirt och slipar golvlister.

Duschar vid tjugo när min man sagt att vi inte kan väsnas mer, tar på en lång klänning, slår upp vaniljglass i två skålar, toppar med jordgubbar och chokladsås, sätter oss på balkongen. Går och lägger oss vid tjugotvå, sätter alarmet på sju, gör dagens franskalektion på Duolingo, läser en stund, släcker lampan vid tjugotre, somnar.

Orden som behövs

Jag läser Tre av Valérie Perrin. Jag gav den en timme när den kom ut för ett par år sedan, men gav sen upp. Igår låg den överst i min bokapp och jag tänkte på hur mycket jag tyckte om hennes första bok, Färskt vatten till blommorna, och sen att alla förtjänar en andra chans.

Nu kan jag inte förstå varför jag slutade en timme in förra gången. Kanske var jag för stressad för det långsamma uppbyggandet, för alla ord som egentligen inte behövs men som verkligen gör just det, behövs.

Kanske kan man inte vara stressad när man läser en bok som mest består av vackra formuleringar, en långsamt framdriven berättelse i ett hav av meningar som flyter in i öronen, slipar ner alla vassa hörn, bygger bo i hjärtat. Nu vill jag aldrig att boken ska ta slut.

Sista juni

De sista dagarna av juni pågår. Himlen skiftar färg i intervaller av kvartar, paraplyet är min ständiga följeslagare, alltid en kofta nedtryck i väskan. Det blir söndagskväll och köksfönstret står på glänt medan jag lagar mat. Solen och molnen tävlar, regnet strilar ner, åskan studsar över hustaken, jagas bort av solen som vinner tillbaka himlen. 

En matpaj står och svalnar på köksbänken framför det öppna fönstret. Barnet skriver att han lagar en paj till middag. Vi är sextio mil isär men lagar samma maträtt i exakt samma stund. Det får mig att le, att känna mig nära honom, trots avståndet mellan oss.

En helt ny människa

Jag var hos en massageterapeut häromdagen. Har så mycket besvär med min nacke och mina axlar och har gått i behandling hos en annan massör hela våren, men nu har hon semester och mina axlar gick nästan sönder, så jag bokade en akuttid hos en annan terapeut.

Och herregud, vilken behandling jag fick. När jag gick därifrån en timme senare kunde jag för första gången på ett år vrida huvudet hela vägen till axlarna. Nästa vecka ska jag tillbaka för del två i behandlingen. Det är så oerhört smärtsamt när hon trycker mot de ömma punkterna, men absolut hundra procent värt det eftersom musklerna faktiskt låser upp sig.

Jag får inte styrketräna alls innan nästa behandling, musklerna är i stress och jag är ordinerad yoga, stretch och djupandning. Det var tydligen en del av problemet, att jag inte andas med magen. Luften fastnar i bröstryggen och det gör hela överkroppen låst. 

Hon vill jobba med musklerna två, tre gånger till och sedan vill hon ge mig lymfmassage och efter det ska jag vara som en helt ny människa. Den enda nackdelen är att behandlingarna är dyra som fan, men att bli en helt ny människa kan ju inte heller vara gratis.

Bubbel, pommeräka och crunchy vanilla

Jag åt middag med mina föräldrar och min faster igår. Hon bor i Malmö och brukar åka förbi barnet med kakor ibland, men den här veckan hälsar hon på mina föräldrar. Jag promenerade från kontoret till restaurangen som vi skulle ses på, hann sjunka ner på uteserveringen med ett glas bubbel innan de anslöt.

Ibland tänker jag att det är den allra bästa stunden, den när man är först till en middag och beställer ett glas och bara får vara en stund. Särskilt när man går direkt från jobbet till ett sällskap. Kanske borde man alltid stanna till för ett glas i ensamhet innan man går hem. 

Okej, jag hörde själv att det där lät som en alkoholistvarning. Låt oss skippa just den idén.

Hursomhelst. Middagen var mysig, sällskapet var trevligt och maten var... intressant. Jag åt en rätt som heter Pommeräka och som består av skalade räkor, serverade på en hög av pommes och toppade med aioli. Till efterrätt en Crunchy Vanilla, bestående av vaniljglass, jordgubbssås och kanderad bacon. Det var en mycket knepig kombination, men pappa åt upp allas bacon med god aptit, så allt slutade väl.

Citronkaka, jordgubbar och tonic

Jag är på väg till den lilla staden. Har en citronkaka, jordgubbar och tonic i en liten påse. Kakan och jordgubbarna är till mina medarbetare och tonicen är till min mamma. Hon dricker inte alkohol men uppskattar goda alkoholfria alternativ som inte aspirerar på att vara alkoholsubstitut, men det bjuds inte särskilt mycket av den varan i den lilla staden. 

Min kvartersbutik däremot, den har en hel hylla med goda alkoholfria drycker. Särskilt en tonic som har smak av jordgubbstårta och som är fantastisk, speciellt med en citronskiva och massor med isbitar.

Jag vet inte om det är för att det är sommar, men just citron och jordgubbar i kombination är mina bästa smaker just nu. Därav citronkakan bredvid mig och jordgubbarna som jag ska servera i en hög intill kakan. Har längtat efter just den kombinationen i flera dagar nu.

Ålder: Leopard

Jag får ett sms från min vän. Hon fyller trettiofyra idag och skickar en bild på en leopardmönstrad scarf. När vi åt middag förra veckan skämtade vi om att trettiofem är inträdesåldern för leopardmönster och nu skriver hon att hon har ett inskolningsår. 

Jag förevigar min outfit: leopardmönstrad kjol, jeansskjorta och svarta espadrillos, och önskar henne välkommen till leopardepoken.

Innan 10:30

Det är tisdagsmorgon och jag sitter på ett café. Har en kopp kaffe och en tom assiett intill, smörgåsen som serverades på är redan borta. Angel of the morning spelas i bakgrunden, konkurrerar med ljudet av smattrande tangenter från oss som sitter på rad med datorerna bredvid kaffekopparna.

Det ska regna hela dagen, men ännu har det inte börjat. Jag har samma ljusa jeans som igår, men skjortan är vit och mina ballerina är i leopardmönstrad mesh. Nu spelas Heartbeats av José González och jag tänker att jag skulle kunna sitta här hela dagen, eller iallafall fram till första mötet tiotrettio.

Motsatsen till stress

Så blir det måndag i vecka tjugosex. Midsommar är över men utanför fönsterna strilar regnet ner. Temperaturen ska inte nå över sjutton grader under de närmaste dagarna. Klär mig i ljusa jeans, ljusblå linneskjorta och bruna ballerina. Ljusrosa naglar och hår som får lufttorka i mjuka vågor över axlarna. Somrigt men påklätt, avslappnat men fortfarande business.

Har svårt att få upp tempot. I kalendern ligger bara enstaka möten men desto mer admin, men det är som om jag blir loj om inte stressen jagar mig. Vill hellre skriva här, göra listor på spotify och googla sommarhus i södra Frankrike.

Midsommarafton

Två klänningar hänger i bokhyllan, den ena vit med stora blommor och spaghettiband och den andra ljusblå med små broderade blommor och puffärmar. Jag vet ännu inte vilken av dem valet faller på för dagen.

Jag har fortfarande tid att bestämma mig, ligger ännu i sängen med dagens första kopp kaffe. Jag ska snart gå upp. Äta ett löskokt ägg, en knäckemacka och en näve jordgubbar. Duscha, föna ut håret, lägga en lätt makeup. Till sist välja klänning, eller så låter jag min man välja, och sedan promenera mot tåget.

Vi ska åka till den lilla staden, vår hemstad. Äta midsommarbuffé på en herrgård med min svärmor och sedan åka ut till min bror på landet. Vi har spenderat flera midsomrar i stan och det ska bli fint med något annat, med kossor och hög luft, en grill som tänds på kvällen och barn som hackar tänder efter kyliga kvällsbad.

Kvar på temat

Den tredje faktorn som gör dessa sommarveckor innan semestern till favoritveckor är caféfrukostarna, antingen ensam med datorn eller tillsammans med en kollega där man varvar att prata jobb och privat. Caféerna är fullsmockade dessa sommarmorgnar och jag vill alltid vara en av de som sitter där, som startar dagen med cappucino och surdegsfralla.

Den fjärde faktorn är våra ständigt återkommande AW:s på vinbarer. Vi har flera i veckan, samma lilla tjejgäng som hamnar på någon av vinbarerna i Birkastan. Oftast bara för ett glas innan vi fortsätter hem och till vårt egna, men ibland dröjer vi oss kvar, beställer in mat och pratar bort flera timmar.

Den femte faktorn är middagarna som vi äter just nu. Alla grönsaker som är i säsong och som kan gå direkt från affären upp på grillplattan. Vi har gasspis och en stor grillplatta som täcker två hällar. Där grillar vi våra hela måltider: majskolvar, sparris, tomater, champinjoner och något proteinrikt. Toppar med en rejäl klick ramslöksbea eller tryffelbea på tallriken.

Mer om favoritveckorna

Ännu en sak som gör dessa sommarveckor till favoritveckor är kläderna, än mer specifikt klänningarna. Jag har många klänningar. Sedan något år tillbaka är de med smockade liv, puffärmar och böljande kjolar. Det är en stil som jag känner mig fin i, kvinnlig och sinnlig. 

För dagen är jag klädd i en vadlång leopardkjol, vitt linne och vit linneskjorta, uppknäppt och med uppvikta ärmar. Ballerina i Mary Jane-stil och en stor väska som rymmer datorn. Silkig kjol och luftig skjorta är för övrigt också en stil som jag tycker väldigt mycket om.

Favoritveckorna

Jag sitter på tåget till den lilla staden, ska äta sommarlunch med mina medarbetare och kramas hej då inför semestrarna. Två av dem går på torsdag och sen fortsätter de att droppa av. I mitt Stockholmsteam har en redan lämnat för sina fyra veckor. 

Det märktes i både inkorgen och kalendern att förra veckan var skolavslutningsvecka. Visserligen är det ännu bara tisdagsmorgon och kanske är det lugnet före stormen, men jag tycker nog att det märks att det är midsommarvecka nu, att semestertiderna är här eller åtminstone väldigt nära. 

Jag har några veckor kvar, har inte ens börjat räkna ner veckorna än, men det gör mig ingenting. Jag gillar de här sista veckorna innan semestern, när det är så lugnt att det nästan är stilla. När datorn aldrig är öppen efter sexton, när jag kan ta en liten sovmorgon, längre lunch och fastna i fikarummet en stund under dagen.

Vi är inte där riktigt än, ännu har inte allting skjutits på hösten, men vi närmar oss. Kalendern är fylld till hälften och det finns hopp om att hinna varva ner innan semestern, att inte behöva braka rakt in i den.

Lördag, söndag och måndag

Vi snickrar hela helgen. Gör bara paus över lunchen, köper med oss mat och ger oss själva en timme på solbänkarna. Appen visar tjugosex grader och värmen vibrerar i luften. Jag har min Elsa Billgren-klänning från fredagen men har struntat i både behå och tröja.  

Byter om till mjuka shorts och t-shirt när vi är hemma. Sicksackar mellan alla prylar som ligger överallt. Allting som brukade vara inne i kontoret är spritt över resten av lägenheten och jag tror att jag håller på att utveckla skolios av att hela tiden vinkla min ryggrad.

Sent på söndagskvällen kommer vi på att vi har glömt äta middag. Beställer sushi, dukar bordet och tänder ett ljus. Konstaterar att inget känns så mycket sommar som middagar vid tjugotvå och stearinljus som enda ljuskälla. 

Och nu är det måndag och midsommarveckan och därmed en liten paus i snickeriet. Arbetet kräver sitt fokus och mina vänner likaså. Jag har precis haft adminförmiddag vid matbordet och ska lägga ett nytt lager nagellack medan jag äter lördagens rester till lunch. 

På en galge i bokhyllan hänger en svart klänning med smockat liv och nedhasade axlar. Jag ska kliva i klänningen och promenera till kontoret, göra fyra möten och sedan promenera vidare till en restaurang i närheten, dricka vin och prata bort många timmar tillsammans med två fantastiska kvinnor. 

Fredagsstilen och helgplanen

Så blir det fredag. Solen skiner äntligen, sprider en försiktig värme i den lätta vinden, gör att kjolen fladdrar runt mina bara ben. Jag testar en ny stil idag, à la Elsa Billgren, med en tunn långärmad tröja under en långklänning med spaghettiband. Hålknutna ballerina i läder, håret nytvättat och utslaget över axlarna.

Vi ska splitta helgen mellan att snickra vidare inne på kontoret samt att dyrka solen från solbänkarna på den avstänga motorvägspåfarten vid Rörstrandsgatan. Äta lunch och vila någon timme, sedan tillbaka till snickeriet. 

Just nu har vi tre fokusområden: sätta nya dörrfoder runt balkongdörren, bygga om förvaringsutrymmet ovanför vår lilla hall och som man når från kontoret och att bygga in garderoben. När snickrandet är klart är vi redo att gå över till finliret: måla och göra tjusigt. Ser väldigt mycket fram att komma till finliret.

Från en sekund till en annan

Klockan är två minuter i tio när jag öppnar dörren för en besökare. Han presenterar sig och berättar vem han ska träffa. Jag erbjuder honom att slå sig ner i vår lounge med en kopp kaffe medan jag skriver till min kollega att hans besök väntar i loungen.

Resten av dagen går jag tillbaka till vår chatt. Meddelandet är oläst. Det kommer aldrig att läsas. Vid lunch får jag veta att min kollega dog kvällen före. Fyrtiofyra år gammal, nygift och med en ettåring där hemma. Jag kan inte sluta titta på meddelandet som aldrig kommer att läsas. Kan inte förstå hur livet bara kan upphöra, från en sekund till en annan.