Om att eventuellt vara lite pryd

Jag ska på konferens idag. Om en stund går min chefs bil till Västerås och jag har en plats i den. Det är vår Sverigeledning som bjuder in alla svenska chefer, från lunch idag till lunch imorgon.

Vi ska vara på The Steam Hotel, ett ställe som är känt för sitt spa. Tydligen kommer vi ha en timme att slå ihjäl mellan arbete och middag och vi har uppmanats att ta med badkläder just för att kunna nyttja deras spa men jag vet inte, jag tycker att det är en konstig uppmaning.

Jag vill inte att mina kollegor ska se mig i underkläder och jag vill inte heller se dem i deras, vilket verkar vara den allmänna känslan när jag frågar mina kvinnliga chefskollegor. Vi planerar att behålla kläderna på under hela konferensen, som sig bör.

December och kläderna

Internet fylls av kläder till decembers alla fester. Allting är farligt lockande, men jag har landat i att min garderob inte behöver ännu en nyårsklänning som aldrig mer kommer användas. I år ska jag återanvända en klänning från för två eller tre nyårsaftnar sedan, jag har inte bestämt mig för vilken det blir ännu. 

Inte för att det är särskilt stor skillnad på dem. Båda klänningarna är korta, svarta och långärmade. Precis som klänningen jag nästan köpte för en stund sen. Som sagt, jag behöver inte fler klänningar av samma modell.

En annan sak som jag inte behöver är setet med en röd stickad pennkjol och stickad tröja. Jag kan absolut inte se när jag skulle (vilja) bära ett rött set annat än i december. Så nej, jag ska inte, jag ska inte, jag ska inte.

Den här helgen

Fredag. Kommer hem från jobbet och en ragu har puttrat på spisen sedan klockan elva. Dricker ett glas av årets Blossa innan maten, läser i soffan en timme efter middagen. Fötterna i hans knä, min nya flanellpyjamas, en trötthet i kroppen som får oss att gå och lägga oss redan vid tjugotvå.

Lördag. Vaknar tidigt, ligger kvar i sängen, läser och dricker kaffe. Ger oss ut i blåsten för att köpa fyllda croissanter och saffransbullar på Valhallabageriet och ostar och pålägg i delikatessen. Min man bakar bröd, jag dammsuger. Dukar bordet samtidigt som mina föräldrar ringer på dörren. De stannar i flera timmar. Vi orkar inte laga mat efteråt, beställer hem och spenderar ännu en kväll i flanellpyjamasen och soffan.

Söndag. Sover ut, går och tränar, handlar till veckan. Kom och lägg dig här, säger han från soffan mitt på dagen och jag lägger kinden mot hans bröst. Somnar och sover bort en timme. Hårinpackning och ansiktsmask. Amaretto sour och sortera tvätt. Han lagar kalops till senare i veckan, jag gör svamprisotto och kyckling till söndagsmiddag. Somnar vid tjugotvå i vanlig ordning den här helgen.

En novemberfredag

Vi gör nyårsplaner tillsammans med min bror och hans fru. Det blir klassisk konsert på Kungliga operan och en femrätters efteråt. Eftersom restaurangbokningen är klockan tjugoett letar vi nu efter någonstans att äta brunch mitt på dagen, min man och jag.

Ibland tänker jag att planerandet är lika viktigt för mig som genomförandet. Jag njuter lika mycket av att googla, leta och planera som av allting när det sker. Just nu är det fokus på nyårsklänningen och nyårsbrunchen, en mycket trevlig fredagsaktivitet i mitten av november.

Värme och godhet

Vi är inne i den fantastiska perioden där vi inte kan enas om temperaturen hemma. Jag vill dra upp alla element till max, min man vill knappt ens ha dem igång. Jag spenderar mina kvällar i tjocka tröjor och raggsockor, han strosar runt i t-shirts och shorts.

Köper till sist en flanellpyjamas. Luktar på en miljon tesorter och slår till på några utvalda som får följa med hem. Jag vill ha värme, inifrån och ut. Jag vill ha snällhet och omtanke, extra mycket godhet november ut.

Om att tydligen vara en fantasytjej

Min son har fått mig att börja läsa fantasy. Det började med Empyrén (Fourth Wing, Iron Flame och Onyx Storm) vars tredje bok kommer i januari och som jag tänker på nästan varje dag. Efter det läste jag Hungerspelen och sen Artefacts of Ouranos (vars tredje och sista bok jag också tänker på och längtar efter varje dag).

Nu har jag precis börjat med Divergent och känner redan att jag har tre böcker framför mig som alla kommer vara fantastiska. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla fantasy men tydligen gör jag det. Fint att man kan upptäcka nya saker om sig själv vid trettioåtta ändå.

Igår, idag

Igår: Hemma vid sjutton, läsa ut bok och dricka dagens sista kopp kaffe i soffan. Upptäcka att vår bästa indiska restaurang är till salu, säga att vi måste hinna äta deras palak paneer en sista gång. Promenera en timme efter middagen, dricka en kopp te efteråt, krypa ner i sängen vid tjugoett. Prassliga täcken i nytvättade lakan, hans mjukaste t-shirt och en ny bok.

Idag: Skynda från jobbet när sista mötet tar slut vid sjutton. Lämna datorn hemma, dra en borste genom håret, ett lager läppstift och lite ny rouge. Möta Johanna på en vinbar några kvarter bort. Antagligen starta med varsitt glas champagne, något litet att äta, ett par mellanrätter var, rödvin till, troligtvis en avslutande drink.

Inför december

Jag är på jakt efter årets julkalender. Jag vill köpa en till mig själv och en till barnet. Det är en så fin tanke att öppna varsin lucka och veta att han får samma lilla pralin sextio mil bort. Som en liten beröringspunkt i våra respektive vardagar. 

Jag frågade barnet om han vill att vi ska satsa på julkalender med lakrits, kola eller choklad och han valde choklad. Jag är väldigt inne på kalendern från Malmö Chokladfabrik, pga uppenbara anledningar, men jag tror att det kan vara mer kola än choklad i den. Det kanske är smällar man får ta dock.

Jag vill också ha en tekalender. Hittade en på Illum Bolighus som doftade fantastiskt men man kan inte ge sjuhundrakronor för tjugofem tepåsar. Det är hundra procent orimligt. Men samtidigt, hur mysigt med ett nytt julte varje dag? 

Slut som artist

Jag längtar efter att bara vara hemma. Det har varit så mycket farande den här veckan. Jag vill vara hemma, pyssla i mitt hem, fixa och ordna. Ha på mig kläder som är mjuka och lösa. Inte en strumpbyxa, kavaj eller behå så långt ögat kan nå.

Det är min helgplan. Eller nej förresten, förra helgen störde jag mig på att jag var så ofixad och tråkig, att tiden när det var okej att dra runt på stan i träningstights var förbi. Så kanske vill jag spendera helgen i en mjukt stickad tröja och ett par byxor, men bara minimalt med makeup, för att känna att jag inte helt har tappat stilen.

Ja nej, det här blev antagligen det mest svamliga inlägget i världshistorien. Kanske har jag tappat det? Eller så är det bara fredagseftermiddag och jag är slut som artist.

Puderrosa

Jag klickade hem ett set i puderrosa häromdagen. En mjukt stickad tröja och en kort vippig kjol i samma stickade tyg. Båda är så ljusa i färgen att jag trodde att de var vita när jag tittade på bilderna, tills jag läste puderrosa i beskrivningen.

Det var det puderrosa jag trillade dit på. Jag fastnade med tummen skrollandes mellan bilderna när jag trodde att de var vita, men när jag läste puderrosa fanns inte längre någon återvändo. Idag kom de med posten och var lika fantastiska i verkligheten som i mitt huvud.

Jag tänker mig tunna svarta strumpbyxor, svarta sockor och boots, naglar så djupröda att de nästan ser svarta ut och håret i en slarvig knut i nacken. Mmm det ska få vara min fredagsoutfit. Ska vandra raka vägen in i helgen så, alldeles puderrosa.

Stockholm-Luleå-Stockholm

Och så är jag hemma igen. Åtminstone nästan, jag befinner mig i transportmomentet, mellan Arlanda och lägenheten. Min svärmor kommer att vara där när jag kommer hem, laga mat tillsammans med min man.

Alarmet kommer ljuda vid fem imorgonbitti. Halv sju går tåget till den lilla staden. Jag ska hålla intervjuer hela dagen. En rolig men energikrävande uppgift. Ungefär som dagarna som har varit. De har varit bra, men också krävt mycket av mig. Men jag ska inte klaga, en natts sömn så är jag nog som ny igen.

Någonting för själen

God morgon från Arlanda. Jag gick upp klockan fem imorse. Jag sover ändå inte nuförtiden, någon slags inre stress sätter stopp för det, så det gjorde inget att vakna så tidigt. Jag sov inte ens på riktigt när klockan ringde, befann mig i något slags gränsland.

Jag lider inte av bristen på sömn. Ligger kvar under täcket och dricker kaffe och läser böcker och kontemplerar över hur lyckligt lottad jag är. Det bekymrar mig inte att klockan inte ens är fem. Det kan även vara för att jag somnar av utmattning vid tjugotvå varje kväll.

Igårkväll stängde jag in mig på badrummet med ett tumblerglas fyllt med varm äppelglögg. Gjorde en hårinpackning och lade dubbla ansiktsmasker. Tidigare på dagen köpte jag en adventsljusstake. Innan jag gick och lade mig valde jag bland de små julgranssmyckena i mässing, valde stjärnan att hänga på det nästan hundraåriga dörrhandtaget in till kontoret.   

Dagarna i livet

Novembers första måndag. Jag sitter i soffan, dagens sista kopp kaffe intill, ett mötesmaraton i ryggen. Nu är det bara mailen kvar, att checka in på morgonens flyg till Luleå och packa väskan, sen får jag kalla det för en dag.

Jag ska spendera två dagar hos vår allra nordligaste region, hjälpa dem knyta samman ett gäng lösa trådar och förhoppningsvis skapa ett helt nystan av smidigt fungerande administration.

Två dagar i Luleå och sedan en dag i den lilla staden. Däremellan en middag med min svärmor och en alldeles för kort natt i min egen säng. Jag längtar redan efter fredag, och ännu är det bara måndag.

Om att ha trillat dit på novent

Första november. I helgen hängde jag upp en liten svala i mässing på dörrknoppen till klädkammaren i sovrummet. Egentligen är det ett julgranssmycke, men den spenderade sin förra december på samma knopp och jag orkade inte vänta längre, måste få smycka mitt hem och göra november lite mjukare, lite ljusare.

Jag har köpt flera små smycken till julgranen: en fågel, en hoppande ren och en mistel i mässing och en nötknäppare och en trumma i guld, rött, svart och vitt. Köpte samtidigt även sidenband att knyta runt julklapparna.

Jag vet, jag vet, det är en halv evighet kvar tills det är jul men jag kommer tjuvstarta i november. Inte med det allra juligaste, men med vintriga saker. Små dekorationer i mässing, ljus i dova färger, mjuka filtar. Fokusera på vila, mjukhet och snällhet hela november.

Drömmer om imorgon

Jag har ett fredagslängt i mig. Det har jag haft sedan i tisdags, tror jag. Drömmer om att komma hem från jobbet, ha en flaska bubbel på kylning, kanske lite oliver och ostar att äta från en plockbricka innan middagen. 

Fast allra först en kopp kaffe. Det goda, dyra kaffet med skummad mjölk till. En stund i soffan. Byta om till mjuka kläder, fast ändå fina. Kanske sidenpyjamasen? Håret samlat i en lös knut. 

Något enkelt till middag, kanske bara en snabbt stekt köttbit och en sallad, ett glas rödvin till. Och så tillbaka till soffan, en serie eller en bok, min man får bestämma. En helg vars enda plan är sovmorgnar, långluncher och söliga eftermiddagar.

Tack och förlåt

Onsdag. Det krävs tre koppar kaffe innan jag lyckas ta mig upp och ut: en kopp i sängen, en kopp på handfatskanten medan jag sminkar mig, en kopp som sällskap genom tömning av diskmaskin och bäddning av sängen.

Jag funderade på varför jag var så fruktansvärt trött igår vid tjugotvå när jag inte kunde hålla mig vaken längre, men nu förstod jag precis att det är vintertiden som ställer till det. Naturligtvis är det vintertiden. Kanske är det även budgetarbete och novembers intågande.

Åh visst är det kul att läsa om hur trött någon är? Verkligen uppiggande. Jag lovar bot och bättring, eventuellt redan imorgon.

Löftena för vecka fyrtiofyra

Vi har klivit in i oktobers sista vecka. Jag lider fortfarande av förra veckans sista dagar och all pasta, tiramisu och rödvin, de långa hotellfrukostarna, vinluncher och croissanter som jag åt. Jag lider även av stressiga dagar som ger en liten lätt press över bröstkorgen.

Så jag har lovat mig själv att vara i säng senast tjugotvå varje dag den här veckan, att inte dricka någon alkohol och äta en kost baserad på grönsaker och protein. Låter det fruktansvärt tråkigt? Ja. Låter det även mycket skönt? Också ja.

Om att ha fått träffa barnet

Jag står och borstar tänderna på ett hotellrum i Malmö. Det är torsdag kväll och en halvtimme tidigare har jag kramat barnet hej då. Min man skickar länkar till franska ruckel som han vill köpa och spotifylänkar med låtar som ska placera mig i stämning för att säga ja.

Min första kväll i Malmö har just passerat. Fem timmar spenderade med barnet, över en middag och en sängfösare. Dagen efter kommer min man. Barnet tar med oss på rundvandring förbi universitetet, biblioteket och genom slottsparken.

Vi äter middag på en indisk restaurang som ligger i samma hamn som barnets lägenhet. Äter en långsam vinlunch på en konsthall dagen efter. Vi köper en tröja till honom på MQ trots att han sagt att han har allt som han behöver. Kramar honom hårt hårt hårt när vi kliver på tåget som ska ta oss tillbaka till Stockholm. 

Det känns inte lika vemodigt att lämna honom som det gjorde i augusti, men ändå startar jag nedräkningen till julen och när vi ses igen i samma ögonblick som tåget rullar ut från Malmö. Det är inte ens två månader kvar.

Barnet och hans stad

Barnet har blivit en man. Han säger att han är lycklig och jag tror honom. Hans ögon är mjuka, varma och lugna. Långsamt hittar han sin plats i Malmö. Han skiner upp när han pratar om sin utbildning, kan prata hur länge som helst. Det är fint att se honom brinna så.

Jag kommer att få se det idag också, det är det allra finaste med dagen. Att jag fick träffa honom igår och att vi har imorgon också. Om en timme kommer min man och om två timmar är barnets föreläsning klar. Då ska vi promenera hem till barnet för en fördrink innan han tar med oss ut för en fredagskväll i hans stad.

Två månader

Jag sitter på tåget nu, på väg till barnet. Det har gått två månader sedan vi sågs. Så lång tid har vi aldrig varit ifrån varandra tidigare. Efter den här helgen kommer det gå två månader till, innan det blir jul och han kommer hem.

Jag har en sådan iver i min kropp, en spänd förväntan över att få träffa barnet. Att sitta mittemot honom, titta på honom, röra vid honom. Jag undrar om han kommer se likadan ut som alltid eller om han kommer ha vuxit in i mannen som han ska bli.