Lycklig av blotta tanken

Jag är mycket pirrig idag. Idag släpps nämligen den tredje och sista delen i Rebecca Yarros bokserie Empyrén. Jag övervägde att vara uppe till midnatt igår för att vänta in boksläppet till Storytel, men sömnen tog mig vid tjugotre.

Min sista tanke innan jag somnade var att jag skulle vakna vid sex för att hinna läsa en timme innan jag behövde lämna sängen, men sömnen hade mig fortfarande i ett fast grepp. Bestämde sedan att inte starta boken i ljudformat på promenaden till kontoret, eftersom det skulle ge mig en kvarts lyssnande och sedan ett abrupt uppehåll på minst åtta timmar.

Istället har jag ständigt boken i tankarna, genom alla mina möten, hela tiden en längtan hem, efter att krypa upp i soffan med boken och en kopp te och flera timmars ostörd läsning. Jag blir så lycklig av blotta tanken.

Låtsasfilmen om mitt liv

Jag har övat på att romantisera livet hela helgen. Stannat för vinlunch på lördagspromenaden, ätit den perfekta tjejlunchen (rostat bröd, jordnötssmör, skivad banan, blåbärssylt) på söndagen och toppat upp med champagne på söndagskvällen. Läst en hel bok, lyssnat på vinylskivor och tittat på tre avsnitt av nån ny serie som inte var särskilt mycket att skriva hem om, om vi ska vara ärliga. 

Jag har även tagit med romantiserandet till min måndag genom att aktivt lyssna på det ändå ganska sexiga ljudet av mina höga klackar mot golvet när jag vandrat genom kontoret. Jag har också tänkt att jag är med i en film idag. Liksom betraktat min dag utifrån. Det fick mig att springa ner till cafét mittemot och hämta en kaffe efter lunchen, för så gör man på film. 

Och om livet verkligen vore en film så är det nu jag hade promenerat hem, ringt en väninna på vägen och berättat om min dag och sedan kommit hem till en man, en lagad middag och ett glas vin. Så nu gör vi så, det får bli nästa steg i denna låtsasfilmatiserade dag.

Livet och champagnen

Jag var med om en revolutionerande händelse igår. Jag menar inte att vara dramatisk men jag tror att den har förändrat mig i grunden, eller åtminstone skickat tillbaka mig i min ursprungliga riktning utan att jag ens fattat att jag befunnit mig ur fas.

Så här gick det till: vi var fyra vänner som skulle äta middag. Tre av oss anlände inom loppet av samma minut, hängde av oss och slog oss ner vid bordet. En servitör närmade sig med en bricka och tre höga glas och lät meddela att vår fjärde vän hade ringt till restaurangen för att be servitören servera oss varsitt glas champagne tillsammans med en ursäkt för att hon fortfarande var tio minuter bort.

Det är så mycket klass i den här handlingen att det är en helt annan nivå än allting annat. Det är så fint, så vackert. Det är en person som man vill vara. Jag kommer vänta hemma i hallen nästa gång jag ska äta middag ute för att få ringa restaurangen och swisha in en skumpabeställning till mitt sällskap.

Plus att det fick mig att tänka. Jag har alltid varit den största livsnjutaren jag vet. Ingen kan romantisera saker som jag. Men jag har tappat bort livsnjuteriet litegrann på sistone, har inte romantiserat livet så som jag brukar. 

Jag ska ändra på det, jag ska komma tillbaka till att tycka att livets alla tillfälligheter är vackra, även när de är lite skaviga och fula. Jag tror att jag bäst löser det genom att dricka - och bjuda på - mer champagne.

En torsdag i januari

Tre utbildningsdagar är nu över och förbi. Tisdagskvällen gick till middag med folk från utbildningen och igår hade vi styrelsemöte i bostadsföreningen. Jag vaknade således slut som artist imorse.

Inte var det dock en känsla som gav någon respit överhuvudtaget. Idag avlöser mötena varandra och sjuttontrettio ska jag infinna mig på restaurang för middag med vänner. Imorgon däremot, imorgon är hela eftermiddagen (än så länge) mötesfri och jag har gjort preliminära planer med barnet om att äta en kanelbulle över länk.

Sedan ska jag komma hem till ett glas vin, min man och soffläge. När lördagen kommer planerar jag att vara helt fri från denna förkylning, alternativt att sova bort hela dagen om förkylningen nu inte har vikt hädan.

Harry Potter, Star wars och broderierna

Så läser jag äntligen ut den sista Harry Potter-boken. Samtidigt har vi äntligen bara en Star wars-film kvar att se. Jag säger äntligen för hur fint det än har varit att ha dessa två som sällskap under december och januari så har det även kostat på.

Nämligen i form av min sömn. Varje natt har jag vaknat av intensiva drömmar som har varit blandningar mellan filmerna och böckerna. Dessutom är de förvirrande lika varandra i väldigt mycket, vilket ofta ställer till det för mig, särskilt när jag tittar på Star wars. Men vad fan varför transfererar de inte bara sig? Just det, fel serie.

Nu är sista Harry Potter iallafall äntligen slut och jag ser fram emot att ta slut på Star wars också. Jag kommer raskt gå vidare till nästa projekt, även det påhittat under julledigheten: att lära mig brodera, för att till nästa jul kunna brodera mig en julkjol. Vilken dag som helst ska nämligen ett broderistartkit samt en bok med mönster landa i min brevlåda. Jag är mycket förväntansfull.

Om att vara präktig och långdragen

I söndags strök jag och hängde fram kläder för veckans tre första dagar: svarta kostymbyxor och en rymlig stickad tröja till måndagen, en svart kabelstickad vadlång kjol och en stickad svart tröja till tisdagen samt en leopardmönstrad kjol och en vit stickad tröja till onsdagen.

Jag är medveten om att det är mycket präktigt att lägga fram kläder kvällen före, men jag har slutat skämmas över min präktighet eftersom den sparar mig väldigt mycket tid. Plus att jag gillar att sova på morgnarna och det är roligare att ladda kaffebryggaren, tömma diskmaskinen och stryka kläder som en mysig kvällssyssla vid tjugoett än som ett sömndrucket stressmoment kvart i sju.

Jag hade ett tydligt syfte med den här texten när jag började skriva den, men jag har tappat bort mig på vägen. Var jag tacksam för att kläderna fanns där imorse och för att de kommer finnas där även imorgonbitti eftersom jag kom hem sent efter jobb och middag idag? Ja, jag tror att det kan ha varit poängen med det hela. Det tog en stund att nå slutklämmen bara. Ledsen för det.

Sakta tillbaka till livet

Jag är tillbaka i soffan, efter en dag på kontoret. Det pågår en tredagarsutbildning som gör att jag inte kan vara hemma och vara sjuk. Det gör inget, febern är borta sedan ett par dagar, näsan rinner inte alls lika mycket och hjärnan fungerar okej.  

Däremot tackade jag nej till middag efteråt, sa att jag skulle gå hem och vila idag för att förhoppningsvis orka vara med imorgon istället. Min man har haft en köttfärssås puttrandes på spisen hela eftermiddagen och jag har längtat efter den hela dagen.

Det har varit min målbild genom dagen: att komma hem och byta om till pyjamasbyxor, stickad tröja och tofflor, snurra upp håret i en knut och kleta ett tjockt lager salva på den söndersnutna näsan, äta spaghetti och köttfärssås till middag och sen krypa upp i soffan med filt, te och de sista hundra sidorna av Harry Potter.

Luras

Vaknar på söndagen och säger att jag känner mig lite bättre, men så tittar jag mig i spegeln och allting känns plötsligt tusen gånger värre. Jag har nog aldrig sett någonting risigare än min egen spegelbild. 

Förpassar mig själv till soffan och ännu en dag av vila. Här ligger jag nu. Jag tror dock att det faktiskt är bättre idag. Kanske ska jag lura min spegelbild genom en ansiktsmask och en hårtvätt, lite nytt nagellack och något annat än min mans för stora kläder.

Sjukdag tre

Det är helt vitt utanför våra fönster när vi vaknar på lördagen. Min man nyser och säger att han har ont i huvudet. Jag säger att vi ska ligga ner och vara sjuka nu, ge oss själva två dygn av total vila.

Jag är varm och kall om vartannat. Han går och letar fram sin största och mjukaste t-shirt, säger att jag kan ha bara den och täcke i soffan för att enkelt kunna reglera min temperatur. 

Jag läser om Italiens bästa resmål, läser ett långt mail om Palmemordet, läser vidare i den sista boken om Harry Potter, messar med barnet, skriver i olika chattar. Jobbar väldigt hårt på att bara vara sjuk.

Känslorna dag två

Känner mig så fruktansvärt obekväm hela tiden. För varm eller för kall, svettas eller har frossa, hostar och nyser. Det ringer i ena örat hela tiden och värker i det andra. Går och lägger mig halv nio på torsdagskvällen, somnar direkt.

Jag flyttade bort fem möten från min kalender idag, ändå ligger det fem möten kvar. Det får mig att tänka att det måste vara något gruvligt fel över min arbetssituation, men antagligen hade jag inte reflekterat över de tio mötena om inte hälften hade behövt ställas in. På måndag ska jag säga det till min chef: detta är gruvligt fel.

Eller så är det förkylningen som är gruvlig. Jag är inte särskilt bra på att vara sjuk. Jag tycker inte heller särskilt mycket om det. Jag vill sluta med det nu.

Tror att influensan fick mig

Det var meningen att varannan av mina torsdagar återigen skulle spenderas i den lilla staden med start idag, men istället är jag hemma med en förkylning som jag tror riskerar att ställa till med en del trubbel.

Jag har dock skött mig exemplariskt (nåväl, så exemplariskt som en arbetsnarkoman kan tänkas sköta sig) och avbokat samtliga möten som lika gärna kunde ske nästa eller nästnästa vecka. Det gav mig bland annat tid att spendera hela lunchtimmen på soffan.

Nu ska jag svara på ett sista mail, sedan får jag kalla det för en dag. Jag ska laga kycklingsoppa till middag för det är nog exakt vad jag behöver.

Och tillbaka till det vanliga

Jag har tränat ihop med min man under hela julledigheten. Vi har lite olika sätt att se på träning. Han tycker att man alltid ska kämpa sitt yttersta, hela tiden sträva efter att ta i ännu mer, göra ännu bättre, och jag tycker att man är duktig bara man dyker upp på gymmet.

Han har det största pannbenet jag känner, medan jag har ganska lätt för att ge upp. Varannan tanke som jag tänker på gymmet är att jag visst inte orkade göra tio reps den här gången, men det gör ju inget för nio är också bra.

Men nu har vi alltså tränat tillsammans hela ledigheten, vilket har inneburit träning tre dagar, vila en dag, träna tre dagar och så vidare. Jag har haft ont i min kropp varje dag sedan dagarna innan julafton. Nu är vi dock tillbaka till mina lugna lunchpass på gymmet och min kropp ska långsamt få läka.

Tillbaka i vardagen

Svart vadlång stickad kjol och svart stickad tröja. Tunna strumpbyxor, höga klackar och håret i knut. Guldsmycken, nymålade naglar och mörkt läppstift. Det är fint att ha annat än träningskläder och ett naket ansikte.

Dagen springer förbi i möte efter möte efter möte, det sista är just avklarat. Jag ska svara på dagens skörd med mail och sen ska jag gå hem, byta om och promenera mina tiotusen steg, äta en middag och prata lite med min man, läsa en stund och sen sova mina åtta timmar.

Vi är tillbaka i vardagen.

Trettondagsafton

Jag har precis smygstartat arbetet genom att svara på alla mail som blivit liggandes under julledigheten. Första mötet är halv nio imorgon och sedan ligger mötena dikt an mot varandra fram till sjutton.

Igår städade vi ut julen. Nu är hörnet där julgranen stod alldeles tomt, men bara några veckor till för sedan kommer det ett skåp som ska husera vår nya skivspelare. I dag köpte jag min allra första egna LP-skiva. Elvis Presley, inspelad tidigt sjuttiotal.

Jag fick feeling i städandet igår, rensade badrumsskåpet, ett skåp med massa gamla telefoner samt delar av min garderob. Städade därefter lägenheten och kylskåpet. Snart ska vi gå och handla och fylla upp kyl och frys, förbereda oss för vardag igen.

Pastramisöndag

Idag är det pastramisöndag. För en dryg vecka sen kom min man hem med en stor jäkla brisket. Den putsades till och puttades ner i en enorm bunke tillsammans med någon slags lag. Där låg den i en vecka och nu har den precis spenderat två dygn i sous vide. Nu ska det bli pastramimackor för hela slanten.

Först ut är en Reuben, en nätt liten macka med pastrami, surkål, saltgurka och senap, som steks i ohälsosamma mängder smör efter att den monterats ihop. Det kan mycket väl vara den bästa mackan i hela världen.

Jag gissar att fler pastramimackor kommer att följa dagens, för vi har något kilo kött. Mycket sannolikt blir pastramisöndagen även måndag, tisdag och onsdag.

Jazzlördag

Jag är så djupt inne i Harry Potter och Star Wars att jag drömmer om det varje natt. Min hjärna skapar en mix av de båda och sedan blir allting mycket konstigt när jag sover. Det är dock underhållande, på något sätt.

Hur som helst. Igår var det tacofredag och idag är det jazzlördag. Vi har köpt en skivspelare och hämtat min svärmors gamla vinylskivor, så nu snurras det fram knastrig jazz här hemma. Det är mycket trevligt.

Vi ska ta vidare denna jazzlördag med drink och middag på lokal och sedan gå på jazzklubb. Jag ska bara fundera ut vad jag ska ha på mig, känner att jag vill klä mig i enlighet med jazzlördag men är i ärlighetens namn inte helt säker på dess innebörd.

Tacofredag

Jag vaknade imorse och kände starkt att det är tacofredag idag. Vill äta mjuka tacos med innehåll som droppar och rinner nerför händerna, ju slafsigare desto bättre, och så dricka margarita till förstås.

Jag har trott i tre dagar nu att det är fredag, så nu ska jag göra en fredag på riktigt, med tacos och margarita. Helst flera av vardera.

Husmodern

Jag har en dag för mig själv. Min man är i den lilla staden och hjälper sin mamma med saker som kräver att man klättrar på stegar, vilket vi har sagt att hon inte får göra eftersom hon är sjuttiofem och lever ensam, samt monterar upp saker som är tunga och svåra.

Jag har pysslat hemma, handlat och städat och tvättat, alltsammans med Harry Potter i öronen. Nu sitter jag i soffan och skriver det här. Jag ska smygjobba ett kort slag genom att svara på lite mail, kontera några fakturor och attestera tidrapporter, sedan är det jag och Harry igen, men den närmsta timmen eller så på gymmet.

Sedan väntar dusch, ett glas vin och lagandet av en kycklingsoppa i mitt rena och väldoftande hem. Det är verkligen en tillfredsställande känsla, denna av att känna sig som en jäkla husmoder.

Sista dagen, första dagen

Nyårsafton: sover till nio, dricker kaffe i sängen, kliver i träningskläder. Vi går en snabb promenad runt Karlbergs slott, han gör varsin Egg Benedict åt oss, jag tänder alla ljusen och häller upp apelsinjuice.

Vi tränar tillsammans, duschar, dricker champagne och gör oss långsamt klara, min man i mörkgrön kostym, vit skjorta med översta knappen uppknäppt och svarta skor, jag i en lång svart sammetsklänning med fjädrar runt ärmsluten och smycken i guld.

Min bror och hans fru väntar högst upp på Drottninggatan. Han har kostym och hon en guldglittrande klänning. Mer champagne, en klassisk konsert på kungliga operan, fem rätter på restaurang efteråt, kyssar på tolvslaget, fyrverkerier på himlen. 

Nyårsdagen: lämnar inte sängen förrän tolv och då bara för att byta den mot soffan. Drar på pyjamasbyxorna och en stickad tröja på vägen, stoppar fötterna i tofflorna. Jag rostar mackor med ost och marmelad, han slår på en film.

Klockan är sen eftermiddag när vi till sist tar oss ut, promenerar i snön, säger att vi åtminstone måste få våra tiotusen steg. Kommer hem igen, tillbaka till soffan och där är vi nu, redo att beställa pizza och starta nästa film.

Gott Nytt År!

Nyårsafton. På en galge i bokhyllan hänger min Magica de Hex-klänning, som min man kallar den eftersom den har fjädrar runt handlederna. Den är även i sammet och liksom draperad runt kroppen, vilket får mig att känna att jag aldrig vill bära något annat.

Om en stund ska jag börja göra mig redo för kvällen. Hälla upp champagne i ett glas som får stå på handfatskanten medan jag sminkar mig och lockar håret. När eftermiddagen närmar sig kväll ska vi träffa min bror och hans fru för en fördrink inför en kväll på Kungliga operan följt av en femrätters. 

Men först: ansikte, hår och naglar, champagne samt besluta om kvällens klackar ska vara svindlande höga eller bara höga.

Gott nytt år, fina ni. Hoppas att ni firar precis som ni vill.