Årets julklappar

Vi packar ner våra favoritsaker i askar till våra familjer, knyter rosetter i djupgröna sidenband och skriver rim på julkort som vi sticker in under banden. Ackompanjerar alltsammans med klassisk musik och glögg.

Årets julklappar är saker som alltid är återkommande hos oss: tandkräm från Marvis i smaken kanel och mint, stora franska tvålar, pasta från vår bästa italienska butik och parmesan som min mans kollega alltid släpar med till oss från Rom, där han spenderar hälften av sin tid.

Utöver det som vi gillar allra mest toppar vi upp med saker som vi vet att de tycker om: sardiner i fina askar och Pimm's till min svärmor, marsipanfigurer och en fin flaska whisky till mina föräldrar, finsmakargrejer till min svägerska och finsk lakrits till min hennes son.

Vi har funderat över dessa julklappar i flera veckor. Det känns fint att nu se den lilla högen stå travad inne på kontoret i väntan på en julgran att hamna under.

Om att ta jul

Idag är det jag som officiellt tar jul. Jag hade tänkt ha en jultröja på mig dagen till ära, men kom på i sista stund att jag ska ta nytt körkortsfoto idag. Kul att behöva leva vidare i tio år till i den tröjan.

Imorgon kommer barnet hem. Det första vi ska göra är att köpa julgran. Det brukar vara en uppgift som faller på honom och mig, att vandra längs Vasaparken och titta på alla julgranar, till sist välja en krokig stackare som vi förbarmar oss över. Barnet bär hem den över ena axeln och jag går bakom och är gråtmild, alltid likadant varje år.

I år har julgranen fått ett nytt hörn i vårt vardagsrum. Jag kommer kunna sitta i soffan och blicka in i den. Det är min främsta plan för den här julledigheten: att sitta i soffan och stirra på julgranen.

På den onda sidan

Vi har precis kommit ut på andra sidan av en omorganisering. Jag behövde låta en person gå. Jag har inte sovit på flera veckor, har mått så fruktansvärt dåligt. Jag känner mig smutsig. Som om jag har klivit över till den onda sidan. 

Jag menar inte att vara en dramaqueen och inte heller att få det att handla om mig, för det är inte jag som har det värst i detta, men jag tror att den här erfarenheten har förändrat mig i grunden.

Hoppas, hoppas

Jag frågade min chef igår, med panik i rösten, om han nånsin tänkte bevilja min ledighet över julen. Vi är inne i såna tider just nu, tider där det kan ställas krav som gör att ledigheter kastas omkull, nya deadlines som dyker upp från ingenstans.

Men han mötte stadigt min blick och sa att han skulle göra det med detsamma. En minut senare hade jag femton sammanhängande lediga dagar. Jag kommer behöva vara tillgänglig för de i mitt team som jobbar och antagligen kommer det att dyka upp snabba saker som behöver mina ögon, men det gör inget.

Jag vill bara vara hemma. Ha barnet i närheten, frysen full med saffransbullar och skåpen fyllda med choklad. Jag vill kunna gå en lång promenad när himlen fortfarande är ljus. Vill ha femton dagar med mina närmaste och allra käraste. Jag vill att de mörka ringarna under mina ögon ska försvinna. Jag vill bara få vara lite ledig.

Fyra dagar tills han kommer hem

På uppsidan av att ha ett utfluget barn är hur otroligt enkelt det har varit att köpa julklappar till honom i år. Det verkar även ha varit enkelt för honom att önska sig saker, han som slutade komma med önskelistor för flera år sen.

Nu behöver han en steamer och en knivslip och vart har vi egentligen köpt den där gummigrejen som vi gör popcorn i och fy fan vad Ikeas saxar är slöa, tänk om man hade en likadan som där hemma.

Sakta har min lilla julklappshög fyllts på, saker som han nämner i förbifarten och med uttalade önskningar. Det gör att den här julen känns ännu finare på något sätt, att han får saker för livet.

Livet veckorna innan jul

Och så går ännu en helg, den nästsista innan jul. Vi skriver långa listor med saker som vi vill äta under julhelgen, vad vi behöver köpa och vad vi ska laga. Fixar de allra sista julklapparna, tror vi iallafall. Kanske kommer ännu någon julklapp dyka upp under veckan.

Vi provlagar köttbullar till julafton. Smakar varsin när de fortfarande är varma, sparar resten till måndagens middag. Äter julkalenderns choklad från tre dagar på raken, för jag har glömt att öppna luckorna sedan i onsdags. Sparar söndagens choklad till en dag när jag behöver den mer.

Har adventsfika med barnet sent på söndagskvällen, för han har inte tid med oss innan dess. Det är vår sista adventsfika på länk, nästa advent kommer han vara hemma. Jag har en plan för hela veckan, saker som måste göras. Kanske är jag lite stressad över det, men jag försöker andas, försöker vara i nuet, försöker komma ihåg att njuta av det lilla fina.

Mer om Star Wars

Min man läser upp ordningen för Star Wars-filmerna som vi ska se. Säger att det är tolv filmer, en arbetsvecka i timmar. Tanken slår rot i mig och blir en fantasi, att låta det vara en arbetsvecka att titta på dem. 

Börja klockan nio, sluta klockan fem. Se en film på förmiddagen, äta lunch och kanske gå en kort promenad, sjunka tillbaka ner i soffan för eftermiddagens film. Laga mat, gå till gymmet, leva kvällarna som helt vanliga vardagskvällar. Låta veckans övertid vara två filmer.

Säger halvt på skämt att vi borde ta ledigt, ta en semestervecka och titta på film. Det är bara till hälften ett skämt för det är ingen av oss som har tiden till det, men egentligen är det inget skämt alls, för det hade varit fantastiskt.

Dagen efter ännu ett julbord

Jag är i den lilla staden. Klockan är sju och jag ligger i min svärmors gästsäng. Jag tycker om att vara här. Det är något väldigt romantiskt över spetsgardinerna framför fönsterna, känslan av kalla golv under fotsulorna, sprakandet från brasan medan rummen långsamt blir varma, den alltid lika överdådiga frukosten.

Inatt var första gången jag sov här ensam, utan min man. Det var en mysig kväll, bara hon och jag, även om den inte var särskilt lång eftersom jag startade kvällen med ett julbord tillsammans med vårt kontor här i den lilla staden.

Det var ett fint julbord och det var fint att spendera tid utanför kontoret med mitt team här, men känslan just nu, att ligga här ensam samtidigt som huset sakta vaknar till liv, tusan om det inte är det finaste ändå.

Star Wars och Harry Potter

Jag trillade över ett klipp från Star Wars på sociala medier häromdagen och fick en längtan efter att se om hela filmserien. Frågade min man om det kunde vara ett projekt för oss i jul, och så ser planen nu ut.

Vi ska se om alla filmer, gamla som nya, i kronologisk ordning baserat på när de utspelar sig. Jag är mycket pepp på den här idén. Det är något mycket tryggt i att titta på något så väldigt verklighetsfrånvänt.

Något annat som pågår och som är långt från verkligheten men väldigt mysigt är att jag lyssnar på alla Harry Potter-böcker. Jag har bara sett filmerna innan och ännu är jag knappt halvvägs genom den första boken så vi får väl se hur det går, men hittills är det mycket trevligt att ha som bakgrundsljud till disken och som sällskap till kontoret.

Nästan halvvägs in i december

Vi är en bra bit in i december men trottoarerna fortsätter vara tomma på snö. Skridskobanan som de lät frysa i Vasaparken har nästan tinat bort. Jag har inte lyssnat på någon julmusik ännu, men desto fler julböcker.

När vi promenerar längs de snötomma gatorna möter vi människor som bär på papperskassar med julpapper som sticker upp och julgranar som bärs hem, lutade mot axeln. Inne på NK är det trångt framför Newports julpynt.

Vi går förbi julgranskulorna men köper nya sängkläder, rutiga i mörkt blått och djupt grönt. Jag lever i min flanellpyjamas om kvällarna, har alltid fötterna i mina tofflor från Shepherd. På köksbordet står en hyacint. Man känner doften av den i nästan hela lägenheten.

Andra advent

Andra advents Panettone blev den klassiska, den med torkad frukt. Den var bättre än förra helgens med pistage, men inte bättre än förra årets med chokladbitar. Jag börjar undra om något kommer vara bättre än förra julens Panettone. Kanske är det minnet som får den att smaka godare än allting annat. 

Jag väntar med att tända det andra ljuset tills vi har vår adventfika med barnet. Vi pratar om julen. Han säger att han saknar Lillebrors saffransbullar och jag lovar att fylla frysen med dem innan han kommer hem.

Vi beställer ett sidobord att placera intill bäddfåtöljen inne i kontoret/gästrummet. Jag tänker att jag ska köpa någon liten julprydnad att placera ovanpå lagom till att barnet kommer hem. Kanske en sån där liten porslinsbil med en julgran uppepå.

Jobb och julklapp

Äntligen kommer fredagen och jag vaknar som alltid vid fem med en miljon tankar i huvudet. Alla handlar de om jobbet. Jag är ganska trött på att tänka på jobbet. Jag är även ganska trött på att inte kunna sova eftersom jag tänker på jobbet.

Jag längtar hem nu, längtar efter helg, längtar efter att inte göra någonting alls. Jag ska ha ett stoppord redo i huvudet varje gång tankarna närmar sig jobbet. Jag undrar vad det ska vara för stoppord. 

Nu har jag funderat en minut och jag tror att stoppordet blir julklapp, för det är något som jag verkligen borde tänka på, vad min man ska få i julklapp. Han är den svåraste människan som finns att köpa julklapp till. Där har vi något värt att fundera över.

Om igår och kvällen före

Julbordet igår var fantastiskt. Gamla stan glittrade i sin vinterskrud, restaurangen bjöd på julstämning och ett storslaget julbord, mina kollegor var uppklädda och glada och bubblorna virvlade i våra glas.

Men nästan lika underbar var kvällen före. Vi unnade oss ett glas vin till ragun, jag tog med glaset in till sovrummet efteråt, valde ut en klänning att stryka. Lade en ansiktsmask, putsade naglarna rena och förberedde för ett nytt lager lack.

Jag lyssnade på en romantisk julbok under tiden, min man pysslade med sitt men kunde inte, som aldrig, låta bli att låta sin hand glida över min rygg när han passerade, placera en kyss i min nacke eller låta fingrarna glida genom mitt hår.

Förberedelserna inför, de är nästan lika viktiga som själva händelsen, nästan lika stora i min värld. Det långsamma pysslandet hemma, att vara tillsammans men ändå i sin egna lilla värld. Jag tror att det är det finaste i tvåsamheten.

Fint och fånigt

Jag har fnissat över mig själv så mycket sedan jag var i den lilla staden igår. En fånig liten sak som hände, helt spontan men väldigt mycket out of character för mig. Jag tror att det är det som gör det så roligt. 

Jag stod längst ner i en lång korridor flankerad av massa kontorsrum och upptäckte en av mina bästa kollegor i den andra änden och ropade till högt, varpå hon tittar upp och ser mig och sedan börjar vi båda springa längs korridoren för att mötas i en lång kram.

Ingen av oss jobbar normalt från kontoret i den lilla staden och vi visste inte heller att den andra skulle vara där. Det var verkligen genuin glädje som fick oss att springa mot varandra. Mycket fint och absolut lite fånigt.

Fint och fult

Det har varit en jobbig dag. En blixtvisit till den lilla staden, ett jobbärende som jag gärna hade varit utan. Hela veckan ställdes på ända, flera möten som behövde bokas av och ännu fler kommer att kastas om innan veckan är över.

Imorgon ska vi ha julbord med kontoret. Ikväll ska jag till frisören och bli av med de kluvna topparna, sen ska jag gå hem och bläddra bland klänningarna i garderoben, välja ut en att hänga på en galge i bokhyllan i väntan på morgondagen.

Panettone till advent

Vi hade adventsfika med barnet igår. Vi bestämde att vi ska ha adventsfika varje söndag fram till jul, barnet och vi. De tre första via länk och den sista hemma i vårt kök, för då har barnet kommit hem för att fira jul. 

Förra julen upptäckte vi den italienska julkakan Panettone och blev hänförda alla tre, till och med min man som inte är Team Kaka. I år har den en given plats på vårt julbord, men ett mindre problem är att den kommer i en mängd olika smaker. 

Därför ska vi köpa minivarianter varje advent och testa oss fram. Först ut var pistage och nästa vecka tror jag att det blir citron. Det lutar åt den klassiska varianten med torkad frukt till tredje advent och så till sist choklad när det fjärde ljuset tänds. Vilken det blir på julafton återstår att upptäcka.

Fredagsplanen

Veckan börjar lida mot sitt slut och med den alla mina måsten. Jag har bara två måsten i helgen, att köpa en hyacintvas och en krans till ytterdörren. Idag ska jag förbereda mitt hem inför julen: hänga upp stjärnorna i fönsterna, låta nötknäpparna hitta in till hyllan inne i kontoret/gästrummet, ta fram adventsljusstaken samt köpa en mistel och hänga upp i dörrkarmen in till sovrummet.

Ska även köpa med årets blossa samt ett rödpang när jag promenerar hem från kontoret, samt även hämta ett paket innehållandes en liten guldstjärna som så småningom ska få pryda julgranen.  

Hälsoskolk

Jag skolkade en timme idag. Ett möte försvann från kalendern och plötsligt fanns där en lucka istället. Jag har massor att göra, men det är också mycket som gror i huvudet och jag har jobbat så många luncher, kvällar och helger den senaste tiden och nu kände jag att jag bara ville få använda kroppen.

Så jag sprang ner till gymmet. En kvarts stretchning, en halvtimmes styrketräning och så ännu en kvart för att göra mig presentabel igen och sedan hissen upp och direkt tillbaka in i mötesdagen. Kände dock hur stegen blev lite lättare efteråt. Tror att jag ska skolka oftare.

Snart december, snart jul, snart barnet

Vi har börjat förbereda oss för julen, trots att vi inte ens är inne i december ännu. Min man har hunnit baka tre vörtbröd, i jakten på det perfekta, och jag har satt en senap. Oklart om man säger så, att man "sätter en senap" men det föll naturligt ut genom fingrarna.

Vi ska fira jul hemma i år, tillsammans med min mans familj på julafton och mina föräldrar på juldagen. Plus att barnet kommer hem naturligtvis. Som jag längtar efter både honom och julen nu. 

Han kommer hem lördagen innan julafton och det första vi ska göra är att köpa julgran. Jag tänker på det varje dag. Ser honom framför mig när han bär hem julgranen, som han gjort de senaste tio åren eller så. Hur han sitter i soffan med varm choklad och en skinksmörgås medan jag klär granen, hör honom berätta var julgranspyntet borde hänga. Jag kan redan känna tillfredsställelsen i att ha honom nära.

Om extra sömntimmar och potentiellt skolk

Han drar ner mig i sängen igen. Vi har varit uppe en timme, men sängen är fortfarande obäddad och när jag ska ta tag i det hamnar jag i den istället. Vi sov en timme längre. Vi gjorde det hela december förra året, gav oss själva en timmes extra sömn varje morgon. Kanske borde vi göra samma i år.

Datorn har stått på matbordet medan jag ätit mitt lättkokta ägg, klätt på mig och sminkat mig. Tömt diskmaskinen, fluffat soffkuddarna och diskat vinglasen från igår. Det sista jag ska göra är att bädda sängen innan jag går till kontoret, men istället hamnar jag i den.

Han drar täcket över oss, säger att vi skolkar och åh min skapare vad det låter lockande.