Tråkigt men sant

Egentligen borde vi vara mitt i planeringen av vår Italienresa just nu, men det är som att tiden för det aldrig finns. Igår föreslog jag att vi skulle skjuta på resan till nästa vår. Fokusera på renoveringen nu och Italien sen.

Vi skulle vilja göra en ordentlig resa genom Italien, besöka Rom, Florens, Venedig, Verona och Milano. Vi är drömmare, såna som planerar och googlar och läser på. Bokar hotell och restauranger och gör långa listor med saker att se. Planeringen och resan är båda lika viktiga, veckorna före nästan lika fina, när man drömmer och längtar.

Och det finns inte tid eller energi för det nu, vi är redan så trötta varje kväll, lägger varenda minut som vi inte arbetar på renoveringen. Och Italien förtjänar oceaner av tid till att planera, längta och drömma. Det är en alldeles för fin resa att stressa fram. Det är visserligen ett beslut fattat i vemod, men det ligger väldigt rätt i magen.  

Överlevnadsstrategi

Jag höll på att hamna i ett sågrelaterat samtal igår, men passade mig jäkligt noga och log endast till svar. Lärde mig nämligen läxan när jag av artighet fejkade ett intresse för våra nya högtalare för några veckor sedan och sen aldrig hörde slutet på varför olika stereoprylar är bättre eller sämre än andra. 

Nu ställer jag inga följdfrågor när min man börjar prata om verktygen som ska användas till snickeriet av våra platsbyggda skåp. Imorse, när klockan var halv sju och vi varit vakna i exakt en halv sekund, frågade han om jag ville se en filmsnutt på en kantfräs. 

Det ville jag inte, så log och svarade att jag hade lite bråttom till jobbet. Det är min nya strategi, att le och byta samtalsämne.

Rapport från den lilla staden

Det är en dag i den lilla staden idag. Har blockat mig i kalendern hela dagen för att kunna säga till teamet att min dörr står öppen. Försöker alltid vara tillgänglig och snabb på att svara på frågor, men jag tror att de just nu behöver den lilla extra närvaron.

Att springa på varandra vid kaffemaskinen eller bolla nån fråga när man möts i korridoren, ärenden som man visserligen löser på egen hand men som skapar teamkänsla när man axlar dem tillsammans. Små men viktiga saker.

Jag tror att det är min största utmaning, just att leda på distans. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag finns på teams, det är alltid en tröskel att faktiskt ringa det där samtalet, hur liten tröskeln än är.

Om en stund ska jag stänga ner för dagen och möta mina föräldrar på en restaurang, äta en tidig middag innan tåget tar mig hem igen. Det blir fint.

Det allra sista av mars

Så blir det den sista mars. Det kändes som att vintern både varade en evighet och nästan inte alls. Jag har haft loafers knappt utan uppehåll sedan i september. Varenda träd och buske där ute har stora gröna knoppar, antagligen bara några dagar från att brista.

Jag lyssnar på fantasy nästan hela tiden, alla lediga stunder när inte arbete eller relationer pockar på. Det är en trevlig värld att försvinna in i. Jag är sugen på matiga sallader och soppor. Vill nästan aldrig ha choklad, men desto mer kakor som smakar citron och bär. Drömmer om croissanter och franska landsbygden.

Kanske lyckades vi ändå

Apropå nedan, gällande positiviteten och godisbelöningen. Den där godisskålen har stått inne på min teamledares kontor hela veckan och teamet har emellanåt, när sötsuget smugit sig på, knackat på hennes dörr för att berätta om något positivt från dagen och för att låta sig belönas med en chokladbit.

Alldeles precis ringde hon, teamledaren, och berättade att även orderavdelning - som inte alls tillhör vår avdelning - precis varit inne och rapporterat om deras prestationer från veckan och fått med sig varsin näve godis till trefikat.

Blev helt varm i hjärtat. Den här känslan ska jag ta helg med.

Positivitet/negativitet

Jag har ett litet problem med negativitet i en av mina grupper. Det är sprunget ur att vi har en alldeles för hög arbetsbelastning efter en omorganisering i november så negativiteten är befogad på många sätt, men det betyder inte att den är mindre belastande.

Det stora fokuset hos alla ligger på allt som de inte hinner med, men det är väldigt få klappar på de egna axlarna för allt som de faktiskt gör. De flyttar berg om dagarna. Är fantastiskt duktiga medarbetare. Men gnälliga, om vi ska vara ärliga.

De har ett veckomöte varje måndag och den här veckan gav jag min teamledare i uppdrag att köpa in en enorm skål prasselgodisar. Sen skulle alla ropa ut bra saker som de hade gjort på sistone och för varje positivitet skulle teamledaren kasta en godis till personen. Jag såg framför mig hur hon skulle stå där och kasta godis i ett rasande tempo.

Så blev det inte riktigt. Det satt så otroligt långt inne att säga bra saker om sig själv eller sina prestationer, trots att detta är människor som verkligen levererar, som vi berömmer dagligen. 

Jag funderade över det här när jag stod och sminkade mig imorse. Om det kanske är en omöjlig uppgift att rapa upp bra saker som man gjort. Det visade sig att jag antingen har en väldigt bra självkänsla eller är snudd på narcissist, för jag kunde komma på säkert tjugo bra saker som jag gjort bara under veckan som gått.

Jag vet inte om det säger mer om mig än vad det säger om dem, men jag skulle vilja att de också kan säga tjugo bra saker om sig själva bara så där, liksom på studs. Jag tror att jag ska lyfta det som årets mål i mitt medarbetarsamtal i eftermiddag.

Värdet av helt och rent

Vi bestämde igår att vi ska försöka låta vardagsrummet vara snyggt och iordning genom hela skåp- och garderobsbygget för att ha en känsla av att det inte är totalt kaos. Ett särskilt bra beslut eftersom ett nytt skåp levererades hem till oss igår.

Ett måttbeställt skåp som ska stå i ett hörn i vardagsrummet och husera vår skivspelare och alla vinylskivor. Det blev fint, passade väldigt bra i rummet. Det kanske allra bästa med skåpet är att jag äntligen har en plats för säsongspynt. 

Intill skivspelaren ska vi ha två tjusiga bildböcker i en liten hög och ovanpå böckerna ser jag ett påskris, kvistar som blommar, fjädrar i mjuka toner, små hängande ägg i glas. Vad som ska pryda den lilla bokhögen efter påsk vet jag inte, men det är en trivsam fundering att leka med.

Lite små saker bara

Vi är i startgroparna för att bygga platsbyggd förvaring i hallen, på kontoret och i sovrummet. Min man, som verkligen inte har tummen mitt i handen till skillnad från mig, har skissat fram hur vi vill att det ska se ut.

För några veckor sen skickade han ritningarna till olika finsnickare och prislappen verkar hamna på den nätta summan trehundratusen på totalen. Det är galet mycket pengar för några garderober. Orimligt mycket pengar.

Två glas vin in i lördagskvällen deklarerade min man att han tror sig klara av att snickra garderoberna på egen hand. Igår startade vi igång. Han rev runt i både hallen och kontoret och när jag frågade var han ville börja så svarade han bara ja.

Mycket spännande tider just nu alltså. Jag är särskilt nyfiken på om vi har en kostnad på trehundratusen för finsnickare samt ytterligare en hög pengar som måste ut sen för att fixa en halvt demolerad lägenhet. Har dock valt att hålla just den nyfikenheten för mig själv.

Adolescence

Vi såg Adolescence i helgen. Rev av alla fyra avsnitt på lördagskvällen, för det gick inte att sluta, hade inte kunnat somna utan att först se slutet. Jag tror att jag vågar kalla det för årets bästa serie, trots att det ännu bara är mars.

Årets bästa serie, men ändå inte en full tia. Det är så fruktansvärt bra att det blir kännbart att det saknas ett sista litet djup, ett problematiserande kring orsak och verkan. Jag ska inte säga mer om detta, vill inte avslöja för mycket, inte mer än att om det är någon serie som man borde se, så är det Adolescence.

Och så gick en helg

Uteserveringarna fyller trottoarerna, vi sicksackar fram mellan människor, det är som om alla plötsligt hittat ut. Solglasögon, sneakers och vårjacka. En kaffe i handen, solsken ramlar ner över oss, vårkänslor dundrar in.

En blekgul hyacint på matbordet, franska tulpaner på soffbordet, ett ljusgrönt stearinljus i mässingljusstaken. Ett nytt hål i örat, en liten låtsasdiamant intill guldhoops strösslade med gnistrande små stenar.

Sitter skräddare i sängen med datorn i knät, letar hotell i Italien. Min man bredvid, ett glas vin på sängbordet. Mjuka tights och hans skjorta. Sävlig musik som letar sig fram från vardagsrummet. 

Här och nu

Jag sitter inne i tysta rummet på kontoret. Det är fyra platser härinne, en neonskylt som säger Knäpptyst! på väggen, men det är bara jag här så jag har redan genomfört två möten och ett samtal från skrivbordet, trots pratförbudet.

Solen skimrar i husfasadens fönster på andra sidan innergården sju våningar ner. Jag har vida kostymbyxor och en stickad tröja, hade tänkt byta mina adidas gazelle till höga klackar, men jag orkade inte.

Sa till min man imorse att jag är sugen på vitt vin och räkor. Köpte läkerol häromdagen, i smakerna citron och jordgubb, äter dem två åt gången, en av vardera smak. Pratade med en kollega för en stund sen. Hon ropade till mitt under samtalet, skrek att de sopar trottoarerna.

Dagens känslor

Om tisdagen är en katastrof, så blir onsdagen något bättre. Fortfarande känslosam men med fokus på åtgärder. Lite stum i känslorna, som det kan bli efter en sån urladdning som tisdagen blev. På torsdagen vaknar jag med en försiktig känsla av tillförsikt.

Jag tror att det var för att jag fångades upp efter tisdagens känslostorm. Drogs in på vår HR-chefs rum det första som skedde på onsdagen. Det visade sig att min chef hade ringt sin chef och berättat vad som hänt och hur ledsen jag var. Min chefs chef ringde HR-chefen och bad henne fånga mig direkt.

Deras fokus på mig, hur jag mådde och mitt behov i situationen, var nog det som fick mig att kunna skapa en handlingsplan, att orka hålla ihop och stötta mina egna medarbetare. Det skapade en känsla av ett vi, ett tillsammans, att jag inte var ensam.

Och det är nog det som gör att det känns okej idag.

Mer känslor

Det hade varit bättre om jag aldrig lämnat sängen igår. Fick ett samtal under förmiddagen, min teamledare i den lilla staden som berättade att en medarbetare var på väg till sjukhuset med bröstsmärtor. Timmarna som passerade utan att vi visste något mer, så långa och svåra. Ingen timme är så lång som den i ovisshet.

Jag vet inte om jag någonsin haft så dåligt samvete förut. Samma tanke på repeat genom huvudet hela dagen, att om det är stressrelaterat så är det på mig, då är det mitt fel. Jag vet att arbetsbelastningen är för stor och jag har skrikit uppåt, men har jag skrikit tillräckligt, är jag verkligen hes nog, kunde jag ha gjort mer?

Lättnaden är enorm när hon till sist skriver på kvällen, hemma och med medicin utskriven. Jag pratar med min chef igen, slutar inte förrän jag blivit hes. Tänker på hur lätt vi glömmer bort skörheten i livet.

Känslorna

Jag har ett skav i kroppen, kan inte sätta fingret på vad det är. Ligger kvar i sängen långt efter att alarmet ringt, kan inte förmå mig att gå upp. Min livmoder väsnas, antagligen hade det varit dags för mens om inte hormonspiralen blockerat. 

Hela mittenpartiet av kroppen värker, obehag strålar från magen till ryggen. Håret är smutsigt, fångar det i en snodd, hinner inte tvätta det eftersom jag var tjugo minuter sen upp från sängen. Har mina höfter alltid varit så runda i den här klänningen?

Känner mig omotiverad och lite osynlig på jobbet. Har möte med min chef i eftermiddag men vill inte vara gnällig så kommer inte säga något. Kanske får man en klapp på axeln, kanske blir det istället ytterligare något som måste göras, ännu en alldeles för snäv deadline.

Helgen vecka elva

Kommer hem till Stockholm. Har en känsla av sorg i bröstkorgen, en saknad efter barnet, som att träffa honom rispade upp såret igen. Försöker bota det med promenader på soliga trottoarer, kalla och blåsiga men ändå med löften om vår.

Dricker bubbel och rosévin, äter bouillabaisse och eggs florentine och dillchips. Köper tulpaner och placerar på matbordet och soffbordet. Läser böcker, sover länge, vägrar arbeta en endaste stund på hela helgen.

Trettiosex timmar i hans värld

Hej och god morgon från Malmö. Jag ligger fortfarande i min hotellsäng på MJ's. En fluffig rosa historia, mycket fin, hade absolut fått min man att himla med ögonen. Jag ska snart hoppa upp och äta en rejäl hotellfrukost innan jag träffar barnet.

Det var en välbekant men också mycket saknad känsla att sitta mittemot barnet med varsin dator igår. Hade nog inte insett hur mycket jag har saknat att vara i tystnad med honom. Kanske är det de stunderna som jag saknar mest, nu när jag tänker efter. Att bara vara. Vi pratar ofta, men vi är ju aldrig längre.

Jag vet inte exakt hur den här dagen kommer att se ut, jag har sagt att jag ska hänga på i hans värld och först ut är tydligen ett förmiddagspass med plugg/arbete på stadsbiblioteket.

Två månader sedan sist

Jag sitter på ett tåg till Malmö. Kommer vara framme strax innan tio, vilket innebär att jag tog det absolut första tåget som gick, så ivrig var jag. Kommer passera förbi hotellet, lämna min weekendväska och sedan promenera raka vägen hem till barnet.

Vi ska ha två dagar av att arbeta sida vid sida, han med att renskriva anteckningar från veckans föreläsningar och jag med tusen administrativa arbetsuppgifter som jag har skjutit upp, använt som en ursäkt för att ha två mötesfria dagar att spendera bredvid mitt barn. Arbetandes, men i sällskap av varandra.

Jag längtar som en liten idiot, vill att de närmaste timmarna ska rusa förbi och sedan vill jag att tiden saktar ner, att de följande trettiosex timmarna ska kännas som hundra, minst.

Hoppsan, en åsikt

Det är den andra dagen på en tvådagarsutbildning. Den sker på vårt kontor och innehåller inga kvällsaktiviteter, så det går inte ut över mina dagar alltför mycket, förutom att jag behöver jobba ikapp på kvällarna. Det är dock inget nytt fenomen i sig.

Plus att det är en intressant utbildning, dels för att det är inom ledarskap och dels eftersom den är intern, vilket gör att det blir väldigt relevanta diskussioner. Samt också bra att vi faktiskt får prata om ledarskapsfrågor i ett gemensamt forum.

Åsiktsmaskinerna

Apropå det som jag skrev häromdagen, att jag tycker att det är skönt att inte alltid ha åsikter. Om det är någon förmåga som jag har utvecklat de senaste åren så är det att sluta ha åsikter när de inte behövs. 

Jag tycker så mycket (och behöver tycka) i mitt arbete att det är befriande att sluta ha åsikter när jag inte behöver. Jag tror att det är den största energitjuven i mitt arbete, människor som har åsikter i ämnen som de inte har djupare insikt i. När de ska ha en åsikt bara för att ha en åsikt, inte för att den nödvändigtvis är särskilt grundad.

Jag vet inte om det handlar om förtroende, att man inte vågar låta de som faktiskt vet saker vara de som har åsikterna, eller om vi har formats av samhällets ständiga tyckande till att konstant ha åsikter om högt och lågt. Vet bara att jag vill vara den sortens person vars åsikter bedöms som befogade, kompetenta och rimliga.

Bevis från kvällen före

Bland mina bästa känslor är att vakna upp till spår av kvällen före: ett par vinglas på soffbordet, filten slarvigt kvarlämnad i ena soffhörnet, en bok uppslagen med omslaget uppåt i soffan. Små bevis för att kvällen var fin.

Eller som i söndags: flera vinglas stående på köksbänken, fläckar på duken över matbordet, dessertskålar, kaffekoppar och glas staplade i diskhon.

Min bästa start på dagen - efter att ha lämnat sängen två koppar kaffe senare - är att långsamt få ställa i ordning hemma. Diska vinglas, snitta om blommor, torka av köksbänken, fluffa kuddarna i soffan. 

Det känns alltid som att morgnarna blir för korta när det inte finns några vinglas att diska eller när filten redan är vikt. Det är som om jag behöver de där minuternas arbete med händerna innan hjärnan är redo att ta vid.