Jag har ett litet problem med negativitet i en av mina grupper. Det är sprunget ur att vi har en alldeles för hög arbetsbelastning efter en omorganisering i november så negativiteten är befogad på många sätt, men det betyder inte att den är mindre belastande.
Det stora fokuset hos alla ligger på allt som de inte hinner med, men det är väldigt få klappar på de egna axlarna för allt som de faktiskt gör. De flyttar berg om dagarna. Är fantastiskt duktiga medarbetare. Men gnälliga, om vi ska vara ärliga.
De har ett veckomöte varje måndag och den här veckan gav jag min teamledare i uppdrag att köpa in en enorm skål prasselgodisar. Sen skulle alla ropa ut bra saker som de hade gjort på sistone och för varje positivitet skulle teamledaren kasta en godis till personen. Jag såg framför mig hur hon skulle stå där och kasta godis i ett rasande tempo.
Så blev det inte riktigt. Det satt så otroligt långt inne att säga bra saker om sig själv eller sina prestationer, trots att detta är människor som verkligen levererar, som vi berömmer dagligen.
Jag funderade över det här när jag stod och sminkade mig imorse. Om det kanske är en omöjlig uppgift att rapa upp bra saker som man gjort. Det visade sig att jag antingen har en väldigt bra självkänsla eller är snudd på narcissist, för jag kunde komma på säkert tjugo bra saker som jag gjort bara under veckan som gått.
Jag vet inte om det säger mer om mig än vad det säger om dem, men jag skulle vilja att de också kan säga tjugo bra saker om sig själva bara så där, liksom på studs. Jag tror att jag ska lyfta det som årets mål i mitt medarbetarsamtal i eftermiddag.
Det är nog väldigt mycket att vänja folk vid att våga säga vad de gjort bra. Vi lever (tyvärr) i en jantekultur och det är HÅRT intrummat i de allra flesta. Kanske även svårt att sitta i grupp och höja sig själv, tänk om de andra inte håller med eller om det där som jag tyckte att jag gjorde bra tyckte någon annan var skräp. Skulle tippa på att de behöver öva och det är väl en jättebra stående punkt på agendan. Varje veckomöte; säg en sak, en liten räcker! som du är stolt över, en hanterad utmaning, ett framsteg - och en sak som du tycker att någon i gruppen gjort bra och att ledaren föregår med exempel, vågar visa att det inte behöver vara något stort. Kanske inga karamellkastningar, tanken är god men jag hade känt mig som en delfin 😆
SvaraRaderaKör hårt! Jättebra att du jobbar mot gnället för det vill man INTE ha rotat! 😘
Lohe
Tack för din feedback! Det är väldigt grundläggande tips och förslag som du lyfter (vilka vi redan genomför i alla mina grupper), det tillsammans med det faktum att du skulle känna dig som en delfin i en sådan övning (samt även dina vardagliga reflektioner i bloggen) får mig dock att tro att det team som du ingår i ännu inte befinner sig i samhörighetsfasen?
RaderaÖvningen kräver en grundläggande trygghet där allas åsikter får plats. Mitt team befinner sig per definition i samhörighetsfasen och har inga som helst problem med att ventilera högt och lågt och feedbacka och utveckla varandra. Jag kan lova dig att ingen blev kränkt av den här övningen.
Det här problemet som jag har just nu är ett statement mot företaget (jag kan till viss del förstå den) där man vill vara tydlig med sitt missnöje. Problemet är ju bara att det i nuläget går ut mer över individerna än företagsledningen.
Låter toppen!
SvaraRaderaVet inte vad samhörighetsfasen är, har aldrig hört om det. Tror inte man jobbar så i många industriföretag (tyvärr) men - undantaget vår nya förmåga - har vi bra sammanhållning i gruppen, de flesta tycker genuint om varandra och vi har väldigt, väldigt roligt på jobbet, minst sagt högt i tak. Vid fikabordet finns utrymme för allt men inte i det formella. Vår chef är varken intresserad av ledarskap eller samhörighet.
Det där med delfinassociation - du känner ju ditt team, stämningen i teamet och vad som funkar så då är det garanterat rätt men samma övning hade också kunnat bli väldigt fel om inte grunden är lagd. Om vår chef, som aldrig visat intresse i att teamet ska må bra, hade gjort motsvarande tror jag att vi hade blivit rasande 😂
Lohe
Samhörighetsfasen är kopplat till teamet och gruppdynamiken, har alltså inget med branschen eller jobbet att göra. Tycker att det beskrivs väldigt bra här om du är nyfiken: https://jobzone.se/om-oss/firo-teorin/
RaderaIbland listar jag fem bra saker jag gjort idag, i huvet. Ofta blir det fler av bara farten. Idag: blivit klar i tid till deadline med ett viktigt anbud, pratat med kollega i Portugal, pratat med elev med stora svårigheter, pratat med en till elev med svårigheter, städat toalett inför besök av syrran, låtit mamma klappa mitt hår, tagit min son i tid till skolan, lyssnat på fin låt i bilen, skickat samma låt till två personer som behövde höra den som tröst, druckit te ute i solen, förberett för stödning hemma, lagat lasagne som ska ätas imorn, skakat mattor, tagit undan tvätt... kramat min man, fredagsmys med familjen... osv
SvaraRaderaVilken fantastiskt bra övning!
RaderaJa, det kan vara stort som smått. Bra för en själv, bra för hemmet, relationen, ens barn, världen, miljön, nån vän osv. /Tove
RaderaJag att man inte arbetar så mycket med sådana frågor i industriföretag, inte att det inte vore relevant. Mer en kultur av ’bit ihop och jobba på’. Där jag är nu är det uttalat. För kollektivarna är det mycket fokus på ”ledarskap”, alla arbetsledare får utbildning och stöttning medan man aktivt beslutat att chefer för tjänstemän inte ska utbildas i ledarskap. Det ses som en icke-fråga, ledarskap för tjänstemän. Dessvärre bottnar det nog i en förlegad uppfattning om att kollektivare är besvärliga och tjänstemän fogliga, därför är ledarskap överflödigt.. Väldigt synd, våra chefer hade i allra högsta grad också behövt utbildning.
SvaraRadera// Lohe
Så otroligt sorgligt. Alla människor förtjänar en bra chef, eller åtminstone en chef som verkligen gör sitt allra bästa för att vara en bra chef.
Radera