maj 17, 2018

Om att börja med att acceptera.

Så mitt jobb bokar en psykolog åt mig. Det är min chef som gör bokningen, han förklarar ärendet och jag får en akuttid. Så på torsdagens sista tid står mitt namn. Jag börjar gråta trettio sekunder in i besöket. Psykologen ber mig berätta vad jag känner, men jag säger att jag inte vill, för det känns som att jag kanske aldrig kommer kunna sluta gråta då. Ja, men då sjukskriver vi dig och så får du fortsätta gråta, säger han. Du måste sluta stänga inne känslorna, du måste våga tänka klart dina tankar.

När han säger så har jag sagt att det rör sig för många tankar i mig. Att jag inte vågar tänka tankarna färdigt. Han frågar om tankarna och jag berättar att jag ser min pappa framför mig, hur han plockar ner min mammas kropp från en krok i garaget. Att jag har börjat tänka att det kommer en snar verklighet där min mamma inte finns. Han säger att det är tankar som gör ont men att jag måste tänka dem ändå, annars kan jag aldrig läka.

Och han drar saker ur mig. Som att jag är rädd för att Adrian ska se självmord som en utväg att välja. Jag är rädd för att idén ska fastna hos honom. Han säger att det nog snarare är tvärtom, att Adrian ser skadan efter ett självmord. Jag säger att jag kanske inte vågar släppa fram alla känslor för att jag är rädd att jag ska bli som mamma, att jag ska bli så ledsen att jag vill dö. Han säger att jag inte är rationell, att det inte finns någonting som tyder på det. Varför skulle det? frågar han. Han argumenterar mot mig och jag sitter där med alla mina känslor utanpå och blir arg på honom. Men så fattar jag. Jag fattar vad han gör. Han sticker hål på de tankar som har skenat in i det svarta.

Vi ska ses igen nästa vecka. Till dess vore det bra om jag testar att tänka några tankar hela vägen. Han säger att det är okej om jag bryter ihop, okej att ta bort några krav från mig. Att jag måste ta itu med det jag känner, att jag ska börja med att acceptera att jag är i kris. Börja med att acceptera vad som har hänt.

2 kommentarer:

  1. Alltfinnsredan18 maj 2018 kl. 14:32

    Klok chef, klok psykolog och klok du som gör det! Kram!

    SvaraRadera