Borta bra, men hemma bäst osv.

Vår tillflykt till Köpenhamn är över sedan ett par dagar tillbaka, men barnet är fortfarande på vift. Nästan en vecka, fem dagar, har gått sedan jag kramade honom hej då. Jag saknar honom så att hjärtat kniper, men jag vet också att känslan kommer ha passerat tio minuter efter att han har klivit innanför dörren, för han är snart tolv och tonårsgrinig och ingenting jag gör är rätt. Men det är så det ska vara när man är nästan tonåring, antar jag. En får härda ut. Leva på de små ögonblicken när mamma fortfarande och ändå är mamma.

Och vi har en dag kvar av att inte behöva stressa på ett morgontrött barn, fråga om läxorna är gjorda och förhöra engelskaglosor. Ännu en dag där det inte är särskilt viktigt att middagen består av varm mat eller att innebandystrumporna är tvättade och torra. Inte för att jag inte älskar att leva mitt i allt det där, men det är inte jättehemskt att få ett litet avbrott heller. 

Att gå på favorithaket en tisdagskväll och dricka ett glas vin och äta någon liten mellanrätt. Bara för att man kan. Det är ändå värt någonting.

Hej från ett tåg.

Vi är på väg till Köpenhamn! Det är jag och Kim, hans mamma och två systrar och systerson med flickvän. Det ska bli fint. Planerar att äta wienerbröd varje dag och titta på den lille havfrue och strosa runt på Köpenhamns gator. Har jag tur kommer jag göra allt under en sol. Jag undrar om jag kommer känna igen mig. Det var länge sedan jag var i Köpenhamn, men som barn var vi ofta där. Det är där jag har mina rötter.

Min mamma är född och uppvuxen i Köpenhamn och min pappa kommer från Malmö, så det är ju nästan samma sak. Minns för några år sedan när jag och Kim och Adrian åkte till Legoland och bodde några dagar i en liten stad en bit bort, hur vi gick runt på gatorna och jag hela tiden kände att jag varit där tidigare. Visste liksom vad som väntade runt hörnet, kände hur jag redan gått över alla små broar, stått på samma torg. När jag senare pratade med mamma berättade hon om alla barndomssomrar som jag har spenderat i just den staden. Lite fint ändå hur hjärnan paketerar små minnesfragment sådär.

Hursomhelst. Köpenhamn i dagarna tre. Det blir fint.

Om igår.

Det blir den tjugoandra februari. Förra gången det var den tjugoandra februari dog min svärfar. Under en kort men intensiv stund snörper hjärtat ihop sig och jag känner mig ledsen hela vägen in i märgen. Det kommer från ingenstans, rör inte på något vis heller min svärfar. Inte på annat sätt än att det blir så påtagligt att vissa människor bara lever vidare i tanken.

Men när jag kommer hem från jobbet är lägenheten tyst och tom, eftersom jag kompenserar för alla de extra timmar som lagts på varandra de senaste veckorna med att gå lite tidigare. Men det är tyst och tomt och för tredje dagen i rad mår jag illa. Jag får för mig att jag är gravid, fast jag har spiral och min barnmorska har sagt att det bara finns en konstaterad graviditet vid hormonspiral och att spiralen då satt fel.

Jag tänker på vad jag aldrig upplevde. Att jag aldrig fick en mage som sakta växte sig större, att Kim aldrig la sin hand ovanpå och kände rörelserna därunder. Jag tror att det är det som känns jobbigast, att jag inte fick uppleva graviditeten. Det känns inte som att jag kan sakna barnet, för jag vet ju inte vem jag saknar. Jag vet inte vem ärtan skulle ha utvecklats till att bli. Och samtidigt lever vi ett så fint liv, jag är nöjd med det och jag älskar att ha ett stort barn. Men graviditeten som upplevelse, den hade jag velat dela tillsammans med min man.

Om att komma hem.

Jag ramlar in genom vår ytterdörr ett dygn efter att jag gått ut ur den. Är rund under fötterna från tåget, gungar när jag blundar. Känner mig både berusad och bakfull, fast noll droppar alkohol passerat genom min kropp.

Han ligger på sängen. Det är bara han hemma, Adrian äter middag borta. Jag lägger mig på honom, stoppar in näsan mot hans hals. Hans händer är i mitt hår, över min rygg, runt min kropp. De är överallt. Det är som att min hud skriker efter honom.

Och min kind mot hans bröstkorg, hans haka mot min hjässa. Han letar restaurang till vår helg i Köpenhamn som väntar runt hörnet. Jag tittar med ett öga tills det inte går att hålla tillbaka längre. Blundar och dåsar bort, fladdrar iväg, fortfarande med hans fingrar i mitt hår.

En måndag och en tisdag.

Måndag morgon. Hemma vid köksbordet, nattlinne, morgonrock, svartvinbärste och granola. Har vinkat av en pojke och pussat en man farväl. Den ena gick till skolan, den andra till jobbet. I ryggen vilar en helg med middag i fina vänners sällskap och långa promenader i solsken och rödvin vid mitt eget middagsbord.

Måndag. Ska förbereda eftermiddagens möte och göra klart det sista inför tisdagens. Kamma mig, hoppa i ett par byxor och en blus och promenera in till mötet. Drömmer om att få tusen besked och kunna färdigställa ett ton arbete under en fantastisk timme. Sedan gymmet, stryka kläder och måla naglar. En snabb dusch, ännu snabbare middag med de två männen i mitt liv. Packa en väska, ladda dator och ipad och röra mig mot en tisdag i Göteborg.

Bara ett snabbt hej.

Torsdag kväll. Ett glas vin i handen, datorn i knäet, hundra kuddar bakom ryggen. Iallafall tre. Sitter i sängen och andas ut efter en lång dag. En lång men bra dag. En mening från bilfärden hem har fastnat i mitt huvud. Går på repeat. Snygg, välformulerad och så jävla korrekt. Och imorgon är det fredag och rödvin och rådjurssadel i goda vänners lag. Men ännu är det torsdag och jag ska duscha länge och varmt. Låta orden fortsätta vibrera i mina stilla tankar.

Om en vår, en måndag, en helg, en man.

Det är något med ljuset. Något i hur solen kastar det på husväggen mittemot. Det bor en värme i det, en höjd. Så som det brukar vara när våren är på väg. Jag sitter i sängen, under mitt täcke. Trosor, mjukt stickad tröja och täcke. Sovrumsfönstret står öppet, bara ett par centimeter, men det är inte kallt i rummet. Det är friskt, men det är inte kallt.

Mot mina ben står min arbetsdator. Jag vaknade och kände hur dagen behövde få starta i lugn och ro. Fick datorn, en kopp kaffe och en puss när Kim gick till jobbet. Skulle bara svara på mail och titta på dagen men jag är fortfarande kvar här, ett gäng timmar senare. Har fått så mycket gjort. Är inne i ett väldigt lugn, jobbar i en systematik där saker betas av och blir färdiga en efter en. Mycket att göra, men utan stress.

Och helgen var fin och lugn och enkel. Långa promenader och kaffe i pappersmuggar och rödvin på favoritstället på lördagskvällen och middag med mina föräldrar på söndagen. Timmar uppkrupna i sängen, lutandes mot kuddar och sänggavel, en bok och en tv och mina bara fötter under hans ben och hans händer ständigt på min kropp.

Träningsnivån.

Det är fyra dagar in i vecka sex. Fyra dagar in i vecka sex och jag har redan hunnit vara på gymmet två gånger. Den sista gången fikade jag en semla och åt en burrito till middag innan. Det var mindre bra, för jag var nog inte jättelångt från att kräkas på löpbandet.

Hursomhelst. Jag tänker att det är så jag behöver se på träningen om den ska överleva i mitt liv, att låta den vila på en knappt existentiell nivå och så är allt som blir extra bara plus i kanten. Jag tänker äta hallonbåtar efter gymmet om jag vill. Eller en semla innan om jag känner för det. Eventuellt kommer jag även ta i något mindre efter den där semlan, eftersom jag är den som lär av mina misstag.

Det är okej, för en gör så gott en kan. Och jag kommer nog alltid föredra fika framför träning. Så det är en bra sak att även det lilla räknas.

Om en lögn.

Vi sitter rygg mot rygg i varsin kontorsstol, riktade mot varsin dator. Småpratar så som kollegor gör, med blicken fäst vid skärmen framför och fingrarna farandes över tangentbordet. Någonstans i bakgrunden spelas en spotify-lista.
Han snurrar sin stol halvvägs mot min, tittar ut genom fönstret.
- Men vill inte Kim ha egna barn då? frågar han.
Jag snurrar min stol ett kvarts varv. Sitter jämte honom, tittar ut genom samma fönster. Fäster min blick på en snöfläck på asfalten. Kanske tittar han på samma fläck? Tusen tankar fladdrar runt i huvudet men jag kan inte greppa någon av dem.
- Jo, säger jag. Men vi kan inte, säger jag sedan.
Jag vet inte varför jag säger det. Det är ju inte sant. Men jag har levt så länge i tanken att det är så det är, att vi inte kan bli gravida. För vi visste att det kanske inte skulle gå och sedan gick det fyra år innan det plötsligt blev ett plus på stickan. Så jag ljuger för min kollega. Men jag förlåter mig själv för lögnen efteråt, för jag vet inte hur jag annars skulle ha svarat.

När Stockholm blev Sibirien.

Vi har något fel på värmen i fastigheten som jag jobbar i. Det innebär att när graderna faller utomhus så gör de även det inomhus, för värmeanläggningen hänger inte med. Igår hade jag strumpbyxor och klänning och frös så tänderna skakade. Satt med händer och fötter mot det ljumma elementet halva dagen.

Idag har jag bunkrat upp med kläder. Har jeans och jeansskjorta och kofta. Halsduken virad tre varv om halsen. Ändå fryser jag halvt ihjäl. Gick ut på lunchen och tänkte att det måste vara minst femton minusgrader ute. Kollade appen och såg att det bara var tre.

Så tittar solen fram och den värmer. Helvete, vad fint den värmer mot mina kinder. Mot min överkropp i kappan, mot benen. mot fötterna i sina boots. Viskar om att den snart är här för att stanna. Om att den snart har smält bort all snö, trängt bort minusgraderna.

Snart, snart, snart.

Solstrålen.

Oktober, november, januari, februari och för det mesta mars. Det är månader som jag inte tycker särskilt mycket om. Månader som vi skulle kunna skrota till fördel för, säg maj och september? Byt ut dem rätt av, ersätt klimat och temperatur och känsla. Ge oss sopade trottoarer och ljumma uteserveringar och kvällsljus.

Jaja. Det är trots allt februari så jag kan inte bli arg på snöovädret som pågår utanför mitt fönster. Kastar dock långa blickar på alla som har sneakers i tunnelbanan. Tunna, svarta strumpor och ankelkorta byxor. Nån tunn kappa och halsduken virad så att bröstkorgen är alldeles bar. Trånandes och fångad i vetskapen om att jag inte kommer bli en av dem på länge, kommer bära mössa och boots i ett par månader till.

Gud alltså. Jag vet inte ens varför jag är så sur? Jo. För att jag ska få mens vilken minut som helst och för att jag har en snäv deadline och för att gymmet bara drar en massa pengar från mitt konto och för att jag verkligen, verkligen, verkligen borde börja gå dit och för att jag förra veckan bestämde att idag är dagen då det ska ske. Fan också.

Inte okej.

Tjugohundrasexton var det rövigaste året i mitt liv. Året innan var kanske inte heller någon dans på rosor, men tjugosexton tar priset. Jag har slutit något slags tyst avtal med universum om att det här året måste bli bättre. Och det är det ju. Det är det.

Men samtidigt inte, för Trump är president och moderaterna flörtar med sverigedemokraterna och jag märker att min man - som jobbar heltid sedan årsskiftet - har vissa stressymptom igen. Och min mamma ringde igår och var helt knäckt efter ännu en misshandel av läkarvården efter alla hennes cancerturer och min svägerska har blivit sjukskriven för ångest och depression och min kusins åtta dagar gamla bebis har dött.

Tjugohundrasjutton får inte fortsätta i gamla hjulspår. Får inte, får inte, får inte.