Slutet gott ändå.

Jag tror att fredagen gick till historien som en av de sämre dagarna på mycket länge. Vaknade till ljudet av en stökande man som hade läkartid i Katrineholm klockan nio och således var uppe i ottan. Tio minuter efter att han försvunnit ner i garaget ringde han och behövde hjälp, eftersom vårt garage är trångt. Jättetrångt. Jättejättetrångt. Det hela slutade med att han kom ut men att bilens främre vänstra hörn är uppskrapat. Obs att det ej var jag som skrapade. Jag tror att det är bra för vårt förhållande att det inte var jag som gav bilen det första skrapet.

Två timmar senare ringde han igen. En mil utanför Katrineholm. Med tom tank. Tydligen har färddatorn en liten diff på sju mil. Om den säger att en kommer sju mil så kommer en egentligen ingenstans alls. Det är ju bra att veta. Min svärmor kunde dock rädda upp med en reservdunk och läkaren kunde skjuta på tiden en halvtimme, så allt slutade gott.

Under tiden i Stockholm försvann min röst mitt under ett kundsamtal. Mitt jobb går ju till stor del ut på att kommunicera, så det blev lite bök. Dessutom kände jag mig överkörd och kuvad i ett jobbsammanhang. Det är en svår bransch att vara kvinna i, det här. Försökte skaka av mig obehaget på eftermiddagen och hoppade på ett tåg för en helg i Katrineholm.

Bara för att upptäcka att Kim och hans mamma varit hur duktiga som helst under dagen och att det bara var städningen kvar! Ringde över min mamma och kavlade upp ärmarna och satte igång. Klockan elva var lägenheten skinande ren och bilen packad med de sista grejerna och nycklarna lämnade. En bra bit efter midnatt trillade vi in genom dörren hemma igen, i Stockholm. Varvade ner i soffan med en whisky och tittade ut över röran som nu verkligen är vårt hem. Så fin känsla ändå.

Tyck synd om mig nu.

Den där förkylningen som jag nämnde igår, den har eskalerat. Till typ en mansförkylning. Jag är inte så himla lätt att ha att göra med när jag är förkyld. Pustar och stånkar och tycker väldigt mycket synd om mig själv. Den har varit på väg ett tag, förkylningen. Tydligen var nu, när tiden för den verkligen inte finns, rätt stund för den att bryta ut.

Det hade ju varit fint om den dröjt några veckor och jag helt legitimt kunde varit hemma och myst runt i en fin lägenhet, men nä. Ignorerar dock flyttkaoset och fokuserar på ett vara sjuk ett gäng timmar nu. Har ju dessutom en lägenhet att flyttstäda i helgen.

Oh boy, vad det kommer bli skoj.

Om att ha noll tid över.

Hej och hå, det är slitit att flytta. Samt att jobba. Igår var jag på utbildning hela dagen. Jag lyssnade flitigt på förmiddagen men på eftermiddagen, som egentligen bestod av instuderingsfrågor från förmiddagen, tjuvjobbade jag. Man får inte göra så, jag vet. Men det där anbudet som redan har tagit alldeles för mycket tid skulle vara inne igår och hade jag inte tjuvjobbat klart det under dagen hade jag behövt göra det på kvällen. Och då ville jag hellre packa upp, av lika delar egen vilja som för husfridens skull.

Det går dock bra, inflyttandet. Det försvinner några kartonger varje dag och alla stora möbler står nu på sin plats. Det kommer bli bra. Jäklar, vad det kommer bli bra. Och Adrian trivs bra i sin klass och skolan verkar snudd på fantastisk. Plus att vi har hittat en stor Coop på gångavstånd som har typ allt och som vi gissningsvis kommer göra till vår.

Dock att jag är förkyld, så helt perfekt är det inte. Vill bara poängtera det.

Nervös i par.

Jag är tillbaka på den där knarrande luftmadrassen på ett i övrigt tomt sovrumsgolv i Stockholm. Det är sista natten på luftmadrassen. Sista natten i Katrineholm är redan gjord. Den gjordes igår. Inatt har jag en mindre kropp bredvid mig på luftmadrassen, en späd elvaåring som imorgon börjar femman. Han är nervös, jag är nervös.

Mina föräldrar skjutsade upp oss tidigare ikväll, ville veta var vi hamnade. Imorgon kommer Kim efter, tillsammans med ett par flyttmänniskor och ett flyttlass. Det ska bli så skönt att få hit vår säng, vår soffa, våra saker. Att få göra ett hem av den här lägenheten, av den här staden.

Men först har vi en ny skola och skoldag framför oss. Herregud vad jag hoppas att det kommer gå bra.

Målbild för de som (snart) fyllt trettio.

Jag har suttit med ett anbud framför mig i tre dagar nu. Krånglat in mig i beskrivningar av funktioner och kravspecifikationer, suddat och försökt förenkla men alltid hamnat i samma snårighet igen. Det går liksom inte att göra vissa saker enklare. Efter en viss nivå tar det stopp. Det är ungefär som med hjärnaktiviteten, det går bara till en viss gräns. Sedan behövs kaffe och en plopp och en stund i en mjuk fåtölj. Bara rensa huvudet.

Jag vet inte om jag har längtat till något så här mycket tidigare. Jag längtar till att anbudet är inlämnat, till att jag kommer hem ikväll och får träffa mitt barn, till att han och jag åker tillbaka till Stockholm på söndag, till att flyttlasset går på måndag, till att flyttstädningen blir avklarad nästa helg. Till att den där kökssoffan är byggd, Adrians garderober är målade, att alla saker hittat sin plats i vårt nya hem. Till en söndag helt fri från planer.

Åh. En söndag fri från planer, det är vad jag längtar allra mest till. Det är min målbild, det som håller mig igång. Idén om att vakna till en söndag utan något som behöver göras. Helskotta vad många museum jag ska gå på då, så många kyrkor jag ska spana in, alla dessa caféer som jag ska besöka.

Transportsträcka.

Jag är tudelad. En del av mig är så otillfreds med mitt liv som det är nu, en annan del tycker att det är lite mysigt och kaosartat och charmigt. I fredags åkte mitt barn till pappan, jag till Stockholm och Kim till Sälen. En helg med helt separata liv. På söndagseftermiddagen kom vi alla hem. Åt middag, packade ett gäng kartonger, duschade och somnade.

På måndagsmorgonen försvann vi alla åt varsitt håll, för att komma hem igen på eftermiddagen. Äta middag och tvätta en tvätt och packa ett gäng kartonger. Sedan körde vi barnet till mormodern och morfadern, själva åkte vi till Stockholm. Och nu ska jag snart möta upp Kim, säga hej till hans syster och köpa ett duschdraperi och försöka hitta en soptipp för alla våra målarrester. Äta middag, sova på en knarrande luftmadrass, ny arbetsdag.

Äta, sova, dö. Oj, förlåt. Äta, sova, jobba, dö.

Nä. Men det känns lite så. Som att vi bara existerar just nu. Packar, målar, fixar, åker bil. Samtidigt försöker jag se det fina i det. Se det som att vi måste ta oss från punkt a till punkt b. Och egentligen är det ju en ganska fin sträcka att färdas. Det är bara det att det tar så lång tid och energin är lite dalande. Men snart så. Snart.

Lite mindre ont.

Jag kommer hem på söndagseftermiddagen, fem minuter innan Kim kommer hem från Sälen och cykelvasan. Det är så himla rörigt, vårt hem. Packat till hälften och saker överallt som väntas på att packas ner så snart de använts färdigt. Jag står i hallen när han kliver in genom dörren. Alldeles uppgiven och trött. Han tittar på mig och ler med varma, matta ögon. Jag bryter ihop igen, tårarna börjar forsa. Han drar in mig mellan sina armar, trycker mig mot sitt bröst, stryker med handen över mitt hår. Jag snyftar fram att jag har sett gravida magar och barnvagnar hela helgen.

Han snurrar runt mig, fortfarande med armarna som stöd mot min kropp, och leder mig in till sängen. Lägger mig tätt intill framför sig. Säger egentligen inte särskilt mycket, bara precis tillräckligt. Bara finns där, nära. Låter mig gråta. Gråta tills jag slumrar till, dåsar bort en liten stund. När jag vaknar till igen känns det bättre. Den allra värsta klumpen i bröstet har smält bort. Det gör fortfarande ont, men inte riktigt lika mycket som igår.

Ont.

Så blir det söndag igen. Jag sitter i fönstret i vår nya lägenhet. Tittar på de nymålade väggarna och gråter. Inte över väggarna, utan för att det är söndag. Söndagar är svåra nuförtiden. Söndagar är dagen för det som skulle varit en ny vecka. Jag gråter för livet som inte stannade kvar. Jag vet precis vilken vecka som skulle ha kommit idag, undermedvetet håller jag räkningen.

Och idag är det extra tungt. För att det är söndag, och för att jag inte sitter i vårt nya vardagsrumsfönster med en kula på magen. 

Trötta funderingar.

Jag är så vansinnigt, vanvettigt trött. Inatt målade vi till halv ett. När vi la den sista strykningen i sovrummet hade jag bara ett öga öppet. Sedan sov vi på en luftmadrass som knarrade varje gång någon rörde sig. Jag tycker synd om de som bor under oss, vi måste ha stört dem så sanslöst mycket med vårt skrapande från stegar och täckpapper och den knarrande luftmadrassen. I eftermiddag ska jag köpa en flaska vin och räcka över och säga hej och förlåt.

Och ikväll, innan det bär av åter till den lilla staden och den lilla sonen, ska vardagsrummet bli lovikagrått. Han hänger med sin mormor och morfar, det lilla barnet. Som ju inte är särskilt litet när en tänker efter. Men för mig kommer han väl alltid vara liten. Liten tills han blir stor. För sin mormor och morfar också. Jag tror att de våndas över att deras barnbarn försvinner så många mil bort.

Jag undrar vem han kommer vara om ett år, tre år, tio år. Om vi gör honom till någon annan genom att kasta in honom i en storstad så här. På något sätt måste vi ju förändra honom som individ genom att förändra förutsättningarna så radikalt. Det är säkert varken till det bättre eller sämre, bara annorlunda.

Hej från köksgolvet.

Mitt nya köksgolv! Jag sitter med rumpan rätt på golvet, med jobbdatorn i knät. Lutar ryggen mot den lilla väggen vid matplatsen där vi tänker oss att vi ska bygga en kökssoffa. Eller ja, min plan är väl egentligen att nämna för min möbelsnickrande svägerska att vi planerar att bygga en kökssoffa och se om det löser sig per automatik. Det vore nog det bästa för kökssoffan.

Igår fick vi nycklarna. Vi vandrade runt i lägenheten i fyra timmar och strök med händerna över väggarna och funderade högt med varandra. Den har en sån potential, den här lägenheten. Med sina tre och femton i takhöjd och det gamla trägolvet och fönster som aldrig tar slut. Men den är lite skabbig, inte särskilt välvårdad. Så i hallen står nu trettiosex liter färg och väntar på att strykas på. Mest blir det ljust, grått och sand och dimma.

Jag försökte övertala Kim om att vi borde ha en smutsig mintgrön färg på väggarna i vardagsrummet, men han köpte inte idén. Fick dock en dimmig och ganska mörk blågrå ton på ena väggen i sovrummet. Det är ju alltid något. Och köket är fint och nytt och badrum och gästtoalett är fina och charmiga. Och i magen fladdrar det av en pyrande glädje. Trots att jag även behöver ha jobbdatorn i knät och har några fullspäckade målarkvällar framför mig.

Tillbaka.

Klockan nollsextrettio ringde alarmet imorse. Det kändes ovärdigt. Stod tjugo minuter under hett, strilande vatten i duschen och försökte bli människa. Klockan åtta var jag på kontoret. Upptäckte att jag fått mail från chefen i fredags där han bad oss semesterfirare pausa semestern och fylla i våra tidrapporter för att underlätta hans arbetsdag på måndag. Blev sur och väntade en kvart extra med att skicka in tidrapporten. Så pass barnslig tydligen.

Kände efter en mindre evighets upprensning i mailinkorgen att jag nog arbetat över lunchen, men klockan var visst bara kvart över nio. Det känns som att detta kan bli en mycket lång dag. Det finns förresten så mycket som jag vill berätta för er, få skriva ur mig.

Som att jag drabbades av någon slags panik över att bli gravid igen, eller nej - av att förlora ett barn igen, fan jag skulle aldrig överleva det, att jag tjoffade upp en spiral. Är inte helt säker på att den kommer få sitta kvar, men just nu känns det bäst så. Eller att Kim helt seriöst sa till vår parterapeut att vi har ett helt jämställt förhållande, delar rakt av på hushållssysslorna. HAHAHA?! Åh herregud. Jag måste ta tag i denna lilla problematik, ska bara hitta orken först.

Eller det allra mest aktuella, att vi har packat ner nästan hela vårt hem och imorgon får nycklarna till nästa. Att vi ska köpa gud vet hur många liter färg och sätta igång med målandet i helgen. Att vi faktiskt är läskigt nära att lämna vårt hem, vår hemstad, för något väldigt annorlunda. Så Jävla Läskigt.