Det värmer.

En timme innan jag ska ha mitt samtal med min chef frågar en kollega hur det är. Och jag som är spänd som en fiol och bär alla känslor utanpå svämmar över. Det är omöjligt att hålla tillbaka, allt bara rinner ur mig. Det är både tårar och ord som forsar. Han sparkar igen dörren och sätter sig mittemot. Vi pratar och pratar och pratar. Och våra kontor består av små glasburar och mina kollegor slänger långa blickar av oro och omtanke.

Sedan är jag plötsligt sen till samtalet, fortfarande rådvill om hur öppen jag ska vara. Men min chef visar sig vara en människokännare och ber mig prata med honom. Så jag ger honom allt, ocensurerat. Han säger att han tror att det är bra för mig att ha mitt arbete, att ha något att fokusera på. Att jag gör det väldigt bra. Och att jag är och alltid kommer vara jävligt bra, med eller utan en man vid min sida.

Innan jag går hem har jag sagt att jag är okej, det är bara lite tungt just nu, till varenda människa som befann sig i huset för tillfället. Det är fint, att de bryr sig. Och det är fint att ni bryr er. Kanske ännu finare, för vi har ju aldrig ens träffats. Men tack, uppriktigt och ärligt. Tack för att ni bryr er, tack för att ni skriver uppmuntrande ord och råd. Tack.

Och magen svider och jag kan inte äta och jag kan inte sova.

Vi har återgått till någon form av samexistens. Vi pratar med varandra, lite trevande och försiktigt. Mest om enkla vardagliga saker, som Adrian. Lite om tyngre saker, som minnen av hans far och hur hans mamma gör små anpassningar till sin nya vardag. Och om svåra saker, som att jag har bokat tid för parterapi. Han har en avvaktan i sin blick när vi pratar om det. En gång tidigare, precis i början av sin sjukskrivning, testade han samtalsterapi. Då blev han ombedd att visualisera att han var ett träd. Han reste sig upp och gick den gången.

I eftermiddag har jag RAK-samtal inplanerat med min chef. Det är ett samtal som handlar om hur en mår, två per år ska man visst ha. Första frågan är hur jag mår, svaret ska jag gradera på en skala från ett till fyra, där ett är dåligt, två är bra, tre är mycket bra, fyra är alldeles utmärkt. Så konstig skala, som om man inte kan gradera ett dåligt mående. Även i helvetet finns det ju grader.

Jag har inte bestämt mig för vad jag ska svara ännu. Om jag ska ljuga mig genom det. Jag har aldrig haft ett djupt samtal med min chef, knappt ens ett samtal som inte rör arbetet. Vi känner inte varandra särskilt väl ännu, och jag vet att jag inte kommer kunna gå in dit och berätta att hela min värld är upp och ner utan att bryta ihop. Jag vill inte att han ska se mig bryta ihop. Tänk om han ser mig som instabil och tar ifrån mig mina uppdrag. Tänk om han ser mig som den svaga människa som jag vet att jag inte är.

Är det nu allting tar slut?

På påskaftonen blir vi osams. Vi glider in i något slags vakuum, som vanligt gör han sitt bästa för att ignorera mig. Får mig att känna att jag inte är värd någonting. På annandag påsk, på morgonen, säger jag att vi behöver prata. Han säger att han inte kan samla tankarna. Jag säger att då pratar jag. Jag berättar att det här sliter för mycket på mig. Jag orkar inte mer. Han är tyst, säger ingenting alls. Jag frågar honom om han känner att det är dags att sätta punkt. Han är tyst, sedan säger han nej. Inte sätta punkt, han mår bara så jävla dåligt.

Jag säger att jag förstår det, och det är därför som han måste söka hjälp nu. Vi behöver gå och prata med någon tillsammans, men han behöver också gå själv. Jag säger att det är antingen det, eller så sätter jag punkt. Punkt för oss. Han nickar bara. Men jag vet inte var jag ska börja, säger han.

Tårarna trycker bakom mina ögonlock men jag vill inte, kan inte, stanna kvar i vårt hem. Jag går hem till mina föräldrar och bryter ihop på deras soffa. Säger att jag inte vet vad som ska hända härnäst. Mamma säger att oavsett så kommer allt lösa sig. Stanna och kämpa, säger hon. Han är värd det. Och det vet jag ju, men samtidigt är jag värd att må bra också.

När jag kommer hem är han borta. Hans förlovningsring ligger på min sänghalva. Det är som att varenda blodådra i min kropp fryser till is. Jag skickar ett sms, frågar vad det betyder. Minuterna går utan svar och illamåendet rusar i magen. Jag ringer honom, men han svarar inte. En minut senare ringer han upp igen, säger att han var i garaget hos sin mamma och inte hann svara. Jag frågar om han har sett min fråga, han säger nej. Jag upprepar den, och han säger åh helvete! Nej, jag tog av den för att smörja händerna, det är allt. Helvete, vad klantigt. Och så dramatiskt. Men jag vet inte om jag tror honom. Jag tror att han ville såra mig. Han lyckades.

Och nu sitter jag här. Han kom hem för en liten stund sedan. Jag berättade att jag imorgon kommer ringa vårdcentralen och säga att han behöver någon att prata med, att han behöver det akut. Och jag kommer ringa familjerådgivningen och boka in oss på samtal. Och jag kommer gå dit, och jag kommer kämpa, men jag kämpar för sista gången nu.

Långfredag.

Långfredagen. Förmiddag, klockan är bara något innan tio. Jag har varit vaken sedan sju, ätit frukost med min son och vinkat hej då när han åkt på bilmässa med sin morfar. Druckit tre koppar kaffe och arbetat mig hundratrettio sidor in i en ny bok. I soffan under en filt, lyssnandes till de trygga andetagen från sovrummet, min man fortfarande varm och tung i sängen. 

Påsken. Jag tycker om den. Tycker om det avslappnade i högtiden. Fyra lediga dagar med godis och böcker och långpromenader och oceaner av tid. Och mat. Och rött vin. Och människor som man tycker om. Det väldigt otvungna som bor i den, påsken. 

Mitt i livet-krisen?

Jag rensade lådorna med underkläder och badkläder igår. Ut åkte trekantsbikinin med trådar mellan de minimala skylbitarna, de obekväma push up:erna i stenhårda byglar och silkiga stay ups och trosor med alldeles för lite tyg. Pinsamt lite tyg i.

Jag har inte använt något av plaggen på flera år. De känns väldigt mycket tjugotvå. Jag känner mig väldigt lite tjugotvå. Jag har blivit den där som en gång per år köper femton uppsättningar svarta stringtrosor på Åhléns. Bekväma och precis lagom snygga. Och eftersom jag är en kronisk bärare av svart behöver jag aldrig fundera på om bh och trosor matchar. Vilket jag å andra sidan ställer mig tvivlande till om jag någonsin funderat på, nu när jag tänker efter. Gissningsvis undermedvetet eftersom jag ändå skrev meningen.

Hursomhelst. Har jag sagt att jag fyller trettio i år?

Om att inte kunna få ett barn.

Ibland funderar jag över hur livet hade sett ut om vi lyckats bli gravida. Om det hade tagit då när vi började försöka för nästan fyra år sedan, då hade vi haft en treåring idag. Hade livet varit annorlunda då? Hade Kim ändå varit nära att arbeta ihjäl sig, eller hade vår livsprioritering helt slagits om? Hade min karriär ändå varit vad den är för mig idag, eller hade glansen i den falnat? Jag tror att mitt arbete är en sköld, kanske någon slags tröst.

Kanske.

Ibland när jag sitter på en restaurang och ser föräldrar svettas eller när något barn ligger på golvet och skriker i raseri kan jag känna mig lättad över att vi aldrig lyckades. Andra dagar, när tanken inte gör för ont, förstår jag att jag gömmer mig bakom den känslan för att det smärtar att erkänna att jag inte kommer få fler barn. Jag tänker att det är okej att jag känner så, för det är det enda alternativet.

Egentligen borde jag nog tillåta mig själv att sörja. Vi har aldrig gjort det, sörjt. Månad efter månad, år efter år, har vi bara dystert konstaterat att det inte verkar bli något barn för oss. Vilket vi ju egentligen haft en aning om hela tiden, på grund av vissa medicinska faktorer. Men tanken är ändå svindlande, vilka hade vi varit dag om vi hade fått ett barn?

Döden och sängar.

Jag har tänkt på det här med döden på sistone. Döden och kärleken. Hur annorlunda det kan se ut. Till exempel: om min man dog i vår säng skulle jag aldrig mer vilja ligga i den. Men om min son dog i sin säng skulle jag lägga mig i den och aldrig någonsin vilja lämna den.

Så olika reaktioner, men samtidigt två så starka kärlekar. Varför känner jag så?

Naivt.

Jag har fått slut på ord. Så kan det väl gå ibland, antar jag. Särskilt när man ägnar så många ord om dagen på det här med att kommunicera. Att maila, prata, skriva, lyssna. Ord, ord, ord. Det händer att jag blir väldigt trött på mig själv emellanåt. Trött på min röst och trött på samma gamla, fattiga ordförråd.

Jag funderar på att gå en författarkurs. Fast egentligen är det en lögn, för tanken har inte slagit mig förrän nu. Men det är en bra tanke, det måste en ju medge. Det får bli när jag flyttar till Stockholm, som med allt annat. I Stockholm, där ska allt bli bra,

Fast dagen är ju inte slut än.

Begravningen var fin. Det kändes som ett avsked, ett väldigt sorgligt men vackert sådant. Det känns bra att ha lagt den bakom oss. Nu ska vi bara ta oss upp igen. Det går sådär. Igår hade jag ett kort möte med min chef. Jag vet inte om han försökte ge mig en morot eller om det var ren kritik, men han tyckte att jag skulle visa mer kämpaglöd. Ser han inte hur lite kämpaglöd det finns kvar i mig?

När jag satte mig på tåget hem gick det inte att hålla tillbaka tårarna längre. Jag tror inte att någon märkte, alla satt med näsorna i telefonerna, så jag lät dem rinna. Som om jag hade något val, förresten. Tänkte att imorgon sjukskriver jag mig. Men imorgon har blivit idag och jag har inte sjukskrivit mig. Istället sitter jag här och kämpar. Visar lite glöd.

Måndagar och dagsplaner.

Måndag morgon. Jag mailade min chef och meddelade att jag har mitt matbord som arbetsplats idag. Imorgon begraver vi Kims pappa. Det är tusen saker som måste ordnas innan dess, så jag tänker att jag ska ha en varannanprincip idag. Maila en beskrivning till utförarna i ett projekt, köpa näsdukar. Uppdatera en tidsplan, ordna och bädda sovplatser till alla som kommer långväga och ska sova hos oss inatt. Skapa en offert, stryka begravningsklänningen. Ta fram ett nytt kundavtal, gråta in i en kudde.

Jag tror inte att jag längre gråter för att min mans pappa är död. Inte egentligen. Jag gråter för sättet som vi bara existerar just nu. Hur vi knappt ens orkar hitta tröst i varandra. Det är som en samexistens. Jag vill ha så mycket mer av mitt liv. Det behöver vända nu.

Så borttappad, så oviktig.

Jag får en vecka att andas, den där veckan då det hände. Sedan är det tillbaka till full fart framåt. Som närstående är det inte mycket tid man får till att sörja och stötta. Fast å andra sidan, om jag är fullkomligt ärlig, så är det bara här jag berättar om hur dåligt jag mår. Mina vänner och kollegor och familj vet inte, för jag har inte sagt något. Jag bara förväntas vara stark och hålla ihop. För återigen är det ju inte jag som är drabbad. Det är inte mina hjärtproblem, det är inte min utbrändhet, det är inte min pappa som gått bort, det är inte min depression. Jag är bara någon som står bredvid och är stark.

Igår spenderade jag dagen med en kollega. Vi har väldigt enkelt för att prata med varandra. Jag känner mig trygg i hans sällskap. Jag försökte öppna upp, och jag tyckte att jag anade en liten vetskap i hans blick. Och ett stöd, det finns ett stöd. Och små saker som inte betyder någonting alls men som gör att jag känner mig sedd, som en egen människa. Som en liten tystnad och en blick och ett jag tycker om ditt hår. Det är som en liten påminnelse om att jag även existerar på egen hand.

Så jävla bortkastat.

Jag lämnade en diskussion i morse. En diskussion om pojkar och flickar, där min motpart hävdade att det är viktigt att kategorisera könen. Och inte nog med att det är viktigt att skilja på pojkar och flickor, vidare är även det första steget till jämlikhet att kvinnfolket erkänner sig som ett svagare kön. Som ett elakare kön. Eftersom vi tjejer ju är så himla dumma mot varandra. Nätmobbas och har oss. Det vet den här babblande mannen eftersom han uppfostrar en pojke och en flicka. Det gör honom till expert.

Jag vet inte om det var rätt eller fel att lämna diskussionen utan att få komma till tals. Han lyssnade ju inte, vid ett tillfälle sa han faktiskt åt mig att vara tyst. Men det är så jävla synd, man påverkar ju ingenting genom att gå. Att låta sig själv tvingas till tystnad. Å andra sidan tror jag inte att han hade lyssnat hur mycket jag än försökt tala honom ur hans åsikter.

Saknad.

Kims syster har bott hos deras mamma sedan det hände, men i fredags kände hon att hon behövde komma hem. Bo i sitt egna hem, sova i sin egen säng, bredvid mannen hon lever med. Det kan man ju förstå. Jag tror att det är bra med lite distans i såna här situationer. Men deras mamma, min svärmor, klarar inte av att sova ensam ännu. Det kan man också förstå.

Så sedan i fredags har Kim sovit hos henne. Jag är så himla glad att han ställer upp för sin mamma, det gör honom till en väldigt fin människa. Det gör att jag älskar honom ännu lite mer. Samtidigt är det jobbigt att inte sova tillsammans med honom. Jag är så van vid att han finns där, hans små ljud, hans rörelser. Att han alltid nuddar vid mig med en hand eller en fot. Alltid ska någon av hans kroppsdelar vara i kontakt med mig. Det är fint. Så väldigt kärleksfullt.

Jag saknar det så väldigt mycket just nu. Jag saknar oss. Jag saknar hur lyckliga vi brukade vara, hur enkelt livet kändes med honom. Jag saknar hur oförstörda vi var. Jag saknar honom.

Allt sitter i musklerna.

Jag ligger på massagebänken. Hon tar några lätta tag i mina axlar, frågar samtidigt hur jag mår. Allting rinner ur mig. Om döden och om livet som måste fortsätta, men som aldrig någonsin har känts så svårt förut. Hon drar försiktigt händerna över min rygg, knådar försiktigt med lätta tag. Dina muskler bär din sorg och smärta, säger hon. Om vi mjukar upp dig för mycket kommer du falla. Så hon fortsätter trycka försiktigt, jag inbillar mig att beröringen är en tröst. En halvtimme senare går jag därifrån, fortfarande spänd och öm. Sorgen och kroppen kommer behöva sin tid, men den kommer ta mig genom det här.

Nog vad jag behövde.

Fredag. Håret i knut, svarta byxor och rosa tröja. Det är det enda rosa plagget i min garderob och egentligen klär jag inte i det, men jag känner mig hård och kantig inuti. Jag tänker att en rosa tröja kan göra mig mjukare. Som en marshmallow.

Jag sätter mig i stolen framför min frisör. Klipp av det, säger jag. Hon höjer ett ögonbryn, formar frågor om tvivel men jag nickar bestämt. En liten stund senare ligger tjugo centimeter långa lockar på golvet. Mitt hår är format i en page, når precis ner till hakan. Det är fint. När jag reser mig blickar en annan kvinna tillbaka i spegeln, en kvinna i rosa tröja och kort hår.

Hur vet man?

Vi blev osams igår kväll. De ringde från ett större företag i trakten och frågade om Kim vill bli produktionschef hos dem. Vilket ju är jätteroligt förstås, ett kvitto på att han är duktig på det han gör. Men vi har bestämt oss för Stockholm och Adrian är inställd på det och jag har mitt jobb där. Och jag kämpar så jävla hårt för att hålla oss flytande och för att ta oss dit.

Sedan ringer de och ett litet intresse väcks i hans ögon. Han säger att han inte vill ha jobbet, han vill bara gå på intervju och se vilka de är. Och jag säger att det stör mig, att jag vill att vi fokuserar på Stockholm och att vi kämpar tillsammans och han säger att jag är elak.

Han säger att jag är elak och jag blir tyst. Han också. Han går och borstar tänderna, jag plockar undan en tvätt. Sedan sätter jag mig på sängkanten och försöker samla mina tankar. Han sätter sig bredvid mig, frågar om han haltar mig. Om det hade varit bättre att låta mig springa. Jag säger nej. Jag frågar om det hade varit bättre om jag lät honom gå, om min press från honom försvann. Han säger nej.

När vi somnar håller han om mig, men jag vaknar flera gånger under natten med en så intensiv smärta i bröstkorgen. Inte fysisk, liksom mer som en sorg som gör så ont att bära.

Tänk om.

Jag lunchade med Kim idag. Jag tycker om att äta lunch med honom, att träffa honom en stund mitt på dagen, bara han och jag. Han är fortfarande en bruten man. Efter lunchen skjutsade jag honom till hans mamma. Tänk om pappa inte dött, säger han där vi sitter i bilen. Då hade vi kanske köpt en lägenhet idag. Ja, tänk om. Tänk om du inte blivit sjuk för ett år sedan, då hade vi kanske varit gifta nu, säger jag. För planen var ju att vi skulle spendera mars på Mauritius och gifta oss på en sandstrand i solnedgången.

Jag vet inte riktigt när vi bestämde oss för att skjuta på bröllopet. Eller ens om vi bestämde det, kanske blev det bara så. Att vi båda förstod att han inte skulle vara tillbaka till dess, att orken inte skulle finnas där. Att vi förstod det men ingen orkade säga det högt, båda visste ändå. Om allt varit annorlunda hade idag kunnat vara vår bröllopsdag.

Det viktigaste.

Tisdag morgon. Adrian kommer ut från sitt rum, drar en tröja över huvudet. På insidan av hans överarm sitter ett bitmärke, ett ilsket rött tandmärke med blåröda kanter. När jag frågar hur han fått det tittar han på mig under lugg, säger att han gjort det mot sig själv. Det var liksom lite skönt när det gjorde ont, säger han. Och luften stockar sig i halsen på mig, stannar i luftstrupen och täpper till i bröstkorgen.

Mitt barn har skadat sig själv. Ett självskadebeteende. Min fina lilla pojke. Han har varit väldigt tyst i sorgen. Inte velat prata om den och sökt sig in på sitt rum när vi pratat om vad som hänt och den stundande begravningen. Vi har ställt trevande frågor men inte velat pressa, tänkt att hans tystnad varit ett tecken på att han klarar sig okej genom det här.

Jag tror att en miljard tankar har letat sig genom min hjärna idag. Borde jag ringa BUP? Skolkuratorn? Eller borde jag sätta mig ner och prata med min son? Jag har bestämt mig för, och genomfört, det sistnämnda. Han har lovat att prata med någon vuxen om han känner att han vill göra sig själv illa igen. Det behöver inte vara med mig, det kan vara med mormor eller farfar eller en lärare eller till och med en kompis. Bara prata med någon.

På kvällen frågar han om jag kan läsa lite för honom, jag säger att mina ögonen är grusiga och trötta men att han gärna får läsa för mig. Egentligen läser vi Mio, min mio just nu, men han får välja vilken bok han vill. Till och med faktaboken om bilar. Vi delar på hans täcke och han läser högt och lugnt för mig. Vid ett tillfälle är han så inne i texten att han glömmer att läsa högt. Jag frågar om han har glömt bort mig och han lägger sitt huvud mot min axel. Jag skulle aldrig glömma dig, du är för viktig för det, säger han. Min lilla, lilla unge. Förlåt för att jag för en kort stund glömde bort dig mitt i allt elände.