Fan, fan, fan.

Igår körde jag min kille till akuten, med tryck över bröstet och en olustkänsla i kroppen. Han är bara några år yngre än vad hans pappa var när han fick sin första hjärtinfarkt, men egentligen alldeles för ung för att man ens ska tänka i de banorna.

Han fick komma in under bevakning med en gång och till sist visade proverna att hjärtat mådde bra och att det inte fanns några tecken på hjärtinfarkt. Däremot var blodtrycket alldeles för högt. Idag ska man ta nya prover och om det fortfarande är lika högt sätts han på medicin med en gång.

Det är stressen som är boven här. Ständigt denna jävla stress som vi lever med. Att prestera, leda framåt. Jag börjar tänka att det verkligen inte är värt det. Jag har legat bredvid honom hela natten och lyssnat till hans andetag. Tänkt fan, fan, fan.

Japp. Jag är den personen.

Okej, idag har jag;

1. Åkt bil med vår vice VD i över fyra timmar,
2. Haft styrgruppsmöte,
3. Haft projektstatusmöte.

Sen kom jag hem till min blivande man som kastade en blick på mig och ba; "Du har potatismos i håret".

Ridå.

Naket.

Det är måndag och irritationen bor i min kropp. Jag vet inte vad eller vem jag är irriterad på, så jag tar ut det på allt och alla. Drömmer om världsherravälde, fantiserar om en vardag utan motgångar, pekar fuck you åt alla som säger att det låter tråkigt.

En fredag.

Jag vaknar med en hals som har snörat ihop sig. I tinningarna spelar en dov huvudvärk. Jag tänker att jag ska åka in och samla ihop underlag till en offert och åka hem och jobba från sängen, men på kontoret pockas det på min uppmärksamhet och jag sitter fast tills klockan slår ett. Då åker jag hem, skalar av kläderna och försvinner in under lakanen och in i sömnen.

Exakt två timmar senare vaknar jag. Fattar ingenting. Är det natt, är det dag, var fan är jag, var jag inte på jobbet nyss? Dricker kaffe i sängen, tar en varm dusch. Klär mig, fönar håret, applicerar make up. Dricker mer kaffe, ringer min blivande make, jobbar från sängen, skriver det här.

Om en stund ska jag peta i mig två alvedon och ta min snubbe under armen och strosa över till mina föräldrar. Pappa fyller år och mamma har gjort pannkakstårta, helt enligt hans önskemål. Jag tror inte att jag nånsin kommer bli den sortens fru.

Och imorgon ska jag belöna mig själv med minst ett par skor.

Föräldraskap.

Onsdag. Jag vaknar och Kim vaknar och han tittar på mig med sömndrucken blick. Berättar med trött röst att han varit uppe klockan ett och tagit mobiltelefonen från en spelandes Adrian. Och jag går upp, tassar in till Adrian och sätter mig på hans sängkant. Stryker honom över ryggen och tittar på honom, ser på honom så där som man ibland glömmer bort att se människor.

Vi pratar och jag frågar honom varför han spelade spel mitt i natten och han blir introvert och vill inte prata med mig. Min telefon ringer och jag måste åka till jobbet och jag lämnar mitt barn mitt i en pågående diskussion. Jag lämnar honom ensam med sina tankar.

Hela dagen slåss jag med mig själv, att jag har gjort något oförlåtligt.

Vi ses vid middagstid. Han sitter snällt och gör sina läxor när jag kommer hem, har accepterat sitt teknikförbud. Vi pratar och jag säger förlåt för att jag inte kunde prata klart tidigare. Det blir så fruktansvärt uppenbart att det pågår så mycket i hans lilla huvud som jag inte ser. Den kvällen somnar jag med värk i magen.

Torsdag. Morgonen är som vilken morgon som helst. Förutom att det ligger en skugga över den, en känsla som inte går att ta på. Jag åker till jobbet men hjärtat skriker nej i versaler. Så jag ringer min chef och säger att jag måste bara vara mamma ett litet tag. Lämnar alla tankar på jobbet i dörren och åker hem och tar av kavajen och de höga klackarna, hittar en mjuk tröja och låga skor. Jag byter ordagrant kostym, jag behöver byta kostym för att känna att jag inte är något annat än mamma.

När skolklockan ringer ut står jag på skolgården. Han skiner upp när han ser mig och jag säger att vi nog behöver lite egentid, han och jag. Och han ler och för första gången på länge tar han min hand inför alla sina kompisar. Vi äter glass i solen och pratar och pratar och pratar och jag blir så stolt över den tänkande lilla individen som jag uppfostrar.

Samtidigt blir jag ledsen över hur stor vi gör honom, så mycket större än vad han faktiskt är. Jag vet inte om det är för att han är ensambarn och så fruktansvärt lillgammal och klok. Jag tror att vi ibland glömmer bort att han faktiskt bara är ett barn. Jag måste bli bättre på det, att se barnet i honom och att ge honom avbrott från måsten och krav. Låta honom bara vara barn och låta mig själv bara vara mamma.

Trasigt.

Inatt drömde jag att Kim berättade att han har legat med väldigt många kvinnor, att jag nog kan räkna med att han har legat med varenda kvinna jag träffat. Det blir ju väldigt många kvinnor. I vaket tillstånd kan det verkligen inte röra mig mindre i ryggen hur många han har varit med, men kom igen, varenda kvinna blir ju väldigt många kvinnor. Obekvämt många.

Det skulle ju innebära att han har haft sex med alla mina vänner, mina kollegor, min mamma. Och herregud, min mormor?

Jag kan inte riktigt hantera detta.

Det här med internet och för alltid.

Att jag precis bildgooglade mig själv och det första som kom upp var värsta pattbilden? Så oerhört pinsamt ändå.

Men jag är nog ledsen ändå.

Jag sitter på tåget, rullar sakta ut ur Stockholm och in på den sörmländska landsbygden. Solen har precis börjat sin nergång längst bort på horisonten. Det bultar i mina fötter, de är fångar mellan läder och höga klackar. Jag har en dag med kundmöten i ryggen och telefonsamtal och mail på mail på mail. Ibland känns det som att jag inte gör något annat. Men det gör jag ju inte heller.

Det är det här jag gör. Projektleder, kommunicerar, delegerar, sammanställer, rapporterar. Jag är bra på det, förbannat bra. Ändå finns det de, samtliga män, som har ifrågasatt om jag har fått mitt jobb genom att ligga med min chef. Aldrig har de ställt frågan direkt till mitt ansikte, bara till varandra.

Och jag vet inte. Jag har varit arg, rasande och ledsen. Men nu vet jag inte längre, nu känner jag mig mest bara tom. Som om det inte ligger många timmar och uppoffringar bakom att jag är där jag är, snarare än nån timme på rygg.

Jag förstår det inte. Förstår inte hur de ens kan tänka så.

Under löven.

Melissa Horn sjunger om sånt som ligger gömt under löven. Orden strömmar in i mina hörselgångar, virvlar ner och rakt in i mitt hjärta. Lägger sig där, som om de ruvar på hemligheter. Bredvid mig sitter han, han som jag har skrivit om i fyra bloggar nu.

Och jag upptäcker sanningar om mig själv. Märker hur lätt jag har att gå vidare, att lämna människor som har slutat betyda något för mig. Vända ryggen till och gå vidare, glömma. Jag kan inte bestämma mig för om det är en vacker eller smutsig sanning. Likafullt är det ett under att han som sitter bredvid mig har suttit där genom fyra bloggar. Kanske är det för att han, och allt det han är, är större än något annat.