Helvete!

Det blir lördag kväll och jag får någon slags panik. På dagen har jag och Adrian mött upp min bror och hans familj och spenderat timmar vid ett slott för att titta på riddarspel. Det är barn överallt. Små barn, de låter och de tar plats och de kräver så mycket av sina föräldrar. Och det är ju så det ska vara. Förstås.

Men mitt barn är elva år gammalt och det innebär att ett helt nytt liv har öppnat upp sig för oss. Ett där man inte behöver passa och vaka och där man får sova hela nätterna och aldrig behöver bråka om vem som går upp när. Och åren har gått sedan vi började försöka och mens efter mens har kommit i slutet av varje månad, vilket leder till det som inte får sägas högt: jag tror att jag till slut blivit tillfreds med att vi inte kommer få några fler barn.

Och nu sitter jag här. Imorgon är det en vecka sedan jag borde fått min mens. Jag har inte kissat på någon sticka ännu, för jag vet inte om jag är mest rädd för att den ska visa att jag är gravid eller att den ska visa att jag inte är det. Jag vet inte vad jag vill. När jag försiktigt försökte prata med Kim om det här igår klappade han mig över ryggen och sa bara att vi inte behöver bestämma något nu. Vi har tid på oss. Vi vet ju faktiskt inte säkert ännu. Och jag hatar att han är så saklig, jag älskar att han är så saklig.