Vecka trettiofem.

Tiden. Jag hinner inte med den. Om ett par timmar har vecka trettiofem passerat. Jag har haft möten, snurrat runt i bil i Stockholm, stirrat otaliga timmar in i datorskärmar. Tvättat skrapsår på sommarknän, listat ut att min son och min blivande man bygger en cykel åt mig i födelsedagspresent, köpt en ny matta. Druckit vin, ätit lagom mycket vego och inget godis alls. 

Och någon i min omgivning har färgat min vecka. Gett mig något som jag inte kan lista ut om det är goda råd eller svidande kritik. Fast jag har grubblat i tre dagar och tre nätter kan jag inte bestämma mig för om hen vill mitt bästa eller mitt värsta. Allra mest stör det mig att jag bryr mig så mycket. 

Om ett par timmar är det vecka trettiosex. Det är Stockholm och det är Malmö, det är timmar timmar timmar. Timmar som aldrig kommer tillbaka. Varför känns det plötsligt så jobbigt?  

Oundvikligt.

Och så blir det vardag igen. Under min semester bestämde jag att kvällar och helger ska få vara lediga i höst, att datorn inte ens ska få följa med hem från jobbet. Fyra veckor in på hösten bröt jag det löftet. Det var fina veckor. Men nu är vi tillbaka till vardag, tillbaka till rutiner. Jag har ingenting emot det, inte egentligen. Jag tycker om vardagen. Som nu när Adrian sitter vid matbordet och gör sin geografiläxa och jag plockar och stryker kläder inför kundmötet imorgon och vi pratar om landskap i Sverige. Det är alldeles tyst runt oss, det enda som hörs är det vi gör och våra röster. Det är skönt. Ingen stress, bara en lugn kväll full av vardag. 

Den här helgen.

På fredagen säger han att vi borde åka till Göteborg och gå på Metallica ändå. Jag fick biljetterna i julklapp, men vi var överens om att det nog var mer än han orkar just nu. Men han insisterar, jag vill jag vill jag vill, säger han. Så vi ordnar barnvakt, packar varsin weekendväska och på lördagsmorgonen sticker vi. 

Och väl där går vi runt runt, hand i hand. Sitter på en uteservering, dricker vin och äter fantastiska stenugnsbakade pizzor. Metallica är överväldigande. Egentligen inte alls i min musiksmak, men det är något med dem som jag inte kan stå emot. Kan inte parera fascinationen. 

På natten köper vi med oss cheeseburgare och vaniljshakes och kryper ner under täcket i hotellsängen. Det är så oerhört fint i all sin enkelhet. Hundra gånger bättre än alla fine dining- middagar i hela världen. 

Och jag tror, jag tror verkligen att vi börjar hitta tillbaka igen. Han till sig själv och vi till oss. Vi börjar bli bra igen. 

Onsdag, torsdag, fredag.

Och så blev det fredag igen. De här senaste dagarna, de bara försvann. Onsdagen och torsdagen blev tjugofyra timmar i arbetstid. Det märks att de flesta är tillbaka efter semestrarna, jag önskar att alla bara kunde somna om igen. Fast samtidigt; det viskas i ledningen om att jag har en befordran framför mig. Igen. Jag är som en svamp, de slänger på mig mer och mer och jag suger bara upp. Undrar hur länge det håller? Även de bästa svamparna blir ju fulla till sist.

Upp och ner.

Stockholm idag. Jag och han som brukade vara min chef tar oss an ett möte tillsammans. Efteråt sitter vi i hans bil och pratar. Öppet, ärligt. Han frågar om Kim och jag vet inte vad jag ska svara. Hur mår vi egentligen? Jag har fått lite förhandsinformation om det här med hans chefskaps att vara eller inte vara. Han också. Han säger att det nog kommer gå snabbt. Om jag får gissa är han min chef igen om en vecka eller så. Jag tror att det är bra nyheter. 

Usch.

Det slog mig igår hur präktig jag är. Jag har aldrig nånsin tänkt på mig själv som präktig, men; igår gjorde jag mitt absoluta söndagsnöje - lång promenad genom skogen, städa och göra fint hemma, åka och tanka bilen och tvätta den samt storhandla inför veckan. Insåg på kvällen, när jag dessutom var nyduschad och skrubbad och färska snittrosor stod i en vas på köksbordet, att jag sällan är så nöjd som efter såna söndagar. Så jävla präktigt ändå.

Det enda jag behöver är mat. Och vin. Och kärlek.

Lördag. Det är äntligen helg, en välförtjänt sådan. Vi sover till halv tio, sen kaffe i soffan. Granola, jordgubbsyoghurt, blåbär. Bara trosor, tunn spets-bh och linne halva dagen. Sedan promenad. Vi köper varsin rejäl skiva hängmörad ryggbiff till kvällen. Finncrisp, philadelpiaost och fikonmarmelad till lunch. En kopp Gamla Söders Höjder till det. 

Kims syster kommer förbi, lämnar kvar sin hund och virvlar vidare mot fest. Promenad igen, nu med en hund som är rädd för det mesta. Potatisklyftor och kantarellsås till köttet på grillen. Och vin. Och nu sitter jag på vår trappa och tittar på den galna mannen och hunden som jagar varandra på gräsmattan. Solen är på väg ner bakom trädtopparna och vinet är fortfarande i min hand. 

Att stanna och ta kampen.

Torsdag. Dagen börjar med att jag blir arg för att företaget jag jobbar för ganska ofta glömmer bort den lilla detaljen som stavas jämställdhet. Återigen låter de en man utan produktkännedom fronta och gömmer undan en kvinna med kompetens. Jag slår näven i bordet, säger ifrån. Det syns att de skäms, men det förändrar ingenting. Och jag är så jävla, jävla arg att jag kokar hela förmiddagen.

Sedan kommer eftermiddagen och ilskan över mina manliga kollegor som håller varandra om ryggen riktas om. En ny man, en ny anledning att vara arg. Den här gången är det någons sårade stolthet som sticker knivar i ryggen på mig. Jag säger ifrån, igen. Den här gången ger det resultat. En upphandling lyfts bort från honom, hamnar i mitt knä istället. Min gamla chef har ett finger med i spelet, han stöttar upp mig i båda situationerna.

Innan jag ska gå hem har jag ett långt samtal med någon annan, någon som jag har ett stort förtroende för, och jag tänker att det ändå är värt det. Hon är en sån som kämpar och gör det värt det. Och jag tänker att jag också ska vara det. Vi jobbar i en mansdominerad bransch, men jag tänker tusan inte hålla tyst när orättvisorna dansar mitt framför mina ögon.

Fantasier.

Jag var hos Åsa igår kväll, drack kaffe och pratade bort timmarna. När jag åkte hem hade mörkret fallit och dimman låg tät över åkrarna. Det är få saker som ger mig en sån frihetskänsla som att köra på öde vägar i mörkret. När precis rätt låtar pumpas ut ur högtalarna. Jag tror att jag är odödlig då. Igår fantiserade jag om att åka hem och packa in mina allra finaste i bilen och lägga mil efter mil bakom mig på motorvägen. Så svindlande tanke, att bara köra och se var man hamnar. Någon gång ska jag göra det.

Saker jag borde jobba på.

Igår kväll tänkte jag att jag vill vara en sån som går upp tidigt på morgonen, dricker kaffe och läser tidningen långsamt. Dammar nån hylla och piffar kuddarna och vattnar blommorna innan jag går till jobbet. I morse gick jag upp klockan sex och stod i duschen trettio minuter och tänkte aldrig mer. Däremot hann jag lägga lite mer kärlek på make up och hår. Vilket blev totalt ogjort när det började regna när jag gick till jobbet.

Jaja. Jag når för övrigt nya insikter om mig själv idag. Jag hade en hektisk förmiddag kantad av strul och vankade hål i golvet när jag försökte tänka fram en lösning, när min chef tittade förbi och erbjöd sin hjälp. Och jag märkte att jag liksom inte lät henne komma till tals. Jag tror att jag gör så ibland. Jag matar på med mina lösningsförslag och besvarar dem själv sekunden efter. Tio minuter senare hade jag min lösning, utan att stackaren hade fått en syl i vädret. Fast jag var ändå artig och tackade för hjälpen. Men jag tror att det är något som jag borde jobba med. Jag tror även att det är ett svårt jobb att vara min chef, särskilt om man vill vara en delaktig sådan. Jag borde säkert jobba på det också.

Be still, det är bara augusti.

Jag har nyårsfeeling och lovar förändringar hit och dit. Till exempel ska jag inte äta godis i augusti (har jag inte gjort heller) eller dricka vin (det löftet bröt jag i fredags) och så ska jag motionera minst trettio minuter om dagen (dammsuga är också motion, right?). Det blev just trettio minuter för att en timme känns som väldigt lång tid när jag efter middag, hemmaplock och barnläggning ligger i soffan och vill vägra gå upp. Och en halvtimme blir ju alltid minst fyrtiofem minuter när man är igång. Så jag vinner dubbelt upp på det löftet.

Mitt bästa löfte är det om att jag ska bli bättre på att vara spontan och tillgänglig för mina vänner. Tänker att jag kanske till och med ska bli den som hör av mig först ibland. Så idag har jag gjort planer för tisdagskvällen och torsdagskvällen och sen fick jag lite panik, för herregud jag kan ju inte ha planer för alla vardagskvällar den här veckan. Jag vet, jag är en tant.

En glimt av honom.

Kanske har vi lagt det värsta bakom oss nu. Sen jag vrålade ut min smärta häromdagen har han förändrats, blivit mer sig själv igen. Jag tror att det även gjorde sjukdomssituationen lite bättre, att han inte bara går runt och känner sig eländig, för han verkar ha mått mycket bättre de senaste dagarna. Liksom skrattat, skämtat. Varit sig själv. Och det är en så stor lättnad, för jag har varit orolig att han inte fanns längre, han som jag blev kär i.

Är det nu det vänder?

Fredag. Vaknar tidigt. Skivar ner frukt i två skålar, en till Adrian, en till mig. Åker till jobbet. Mailar, slutför en uppgift, dricker kaffe. Vid elva kommer jag på att jag vill vara ledig på eftermiddagen. Åker hem och duschar länge. Tar på mig en klänning, första gången på veckor med bara ben. Äter bananpannkakor och blåbär till lunch. Dricker kaffe en, två, tre gånger. Läser lite i en bok. Byter klänning mot byxor och gummistövlar, åker ut i skogen. Vi plockar kantareller och blåbär och går nästan en mil. Hem igen, smörstekta kantareller på macka med riven prästost och rött vin.

Och nu, soffan med bok och nötter och mörk choklad. Han är bredvid mig, han som är min kärlek. Han som tittat på mig med värme i blicken idag.

Torsdag.

Dagen börjar dåligt. Ingen av oss har sovit särskilt bra. Han har en ny medicin som vidgar kärlen, men den ger också en massiv huvudvärk under inkörstiden. Jag är bara less. Han snäser åt någonting jag säger, förstår inte att jag menar väl. Jag blir så jävla, jävla, jävla förbannad. Skriker åt honom att han måste börja fatta att det inte bara är han som mår dåligt.

Sedan kör jag honom under tystnad till hans föräldrar, hemma hos oss ska städfirman göra sin månatliga storstädning. När jag kommer hem från jobbet är han hemma. Jag kan se i hans ögon att något har förändrats, att han har haft tid att tänka och att han har gjort det. Tänkt.

På kvällen pratar vi och jag berättar hur jag känner. Han lyssnar på mig. Säger att han nog inte förstått innan hur det har påverkat vår familj. Och att han är ledsen för det. När vi går och lägger oss håller han om mig och när jag vaknar på morgonen ligger han kvar, nära nära. Med hans arm runt mig och hans bröst mot min rygg tänker jag att det är okej. Jag kan bära oss ett tag om jag bara får det här.

Om att inte bli älskad.

Hon ringer när jag är på jobbet. Vi har inte setts på en evighet. Hon kommer förbi och vi sätter oss på stentrappan utanför. Jag vilar hakan mot mina knän. Himlen har blivit mörk och tung. Blygrå. Hon frågar hur det är och jag bestämmer mig för att säga som det är.

Jag vet att jag är älskad. Han älskar mig, men jag blir inte älskad. Om ni förstår skillnaden. Han har så fullt upp med sig själv, med att bli frisk, att jag är bortglömd. Han tar inte i mig, på mig. Han frågar inte hur jag mår, vad jag känner. Han vill inte - vägrar - prata om hur det här påverkar oss. Och jag förstår honom. Jag förstår att han måste lägga allt sitt fokus på att må bra igen.

Men jag är trött. Trött på att det bara är tunga suckar som hörs hemma och att den enda gången han egentligen pratar med mig är när han berättar vad som känns värst. Jag är trött på att behöva vara den enda som städar, tvättar, handlar, lagar mat och diskar. Trött på att han inte ens ler åt mina skämt längre. Att det händer att han lämnar rummet när jag pratar om något annat än honom.

Det här är inte vi.

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Vi var så kära. De här åren vi haft tillsammans, de har varit de bästa i mitt liv. Kanske har det varit för bra. Kanske är det inte meningen att man ska kunna vara så lyckliga så länge som vi var. Kanske är det så här det är, att vara vuxen. Men jag vill inte det. Jag vill ha honom tillbaka. Jag vill ha oss tillbaka.

En stilla undran.

Under de tre ljuva veckor som passerade under sommaren då jag var fri som en fågel hade jag lyckats förtränga hur hur illa kaffet på jobbet smakar. Det smakar beskt, mycket beskt. Jag är ej ett fan av beskt.

Så, fråga: om man ändå ska åka hem och äta lunch, är man en tant om man brygger en termos gott kaffe och tar med tillbaka till jobbet?

Det har hänt att jag har jobbat idag också.

Jag har ägnat en ganska ordentlig del av den här arbetsdagen åt att boa. Torkat av skrivbordet och bokhyllan och rensat bland gamla papper. Jag tog en lite längre lunch som jag spenderade på stan, där jag köpte snygga förvaringsprylar och nya krukor och gröna växter. Köpte även ett doftljus och en svindyr handkräm, mest för att de skulle vara fina i min hylla.

Är för övrigt även mycket nöjd med de tavlor som jag fyndade in hit under min semester; tre rätt stora svartvita fotografier på kvinnliga brandmän från 30-, 40-, och 50-talet. De gör sig mycket fint på min vägg.

Hej från jobbet.

Jag jobbar idag. Fast inte särskilt intensivt, bara precis tillräckligt. Solen skiner där ute, gäckar mig med sina slöa strålar som trillar in genom kontorsfönstret. Viskar hånfullt om att augusti pågår för fullt där ute. 

Vi var ute i skogen igår. Det var meningen att vi skulle promenera, men med handen på hjärtat så åt vi mest hallon och blåbär. Och även om solen sken och det plötsligt blev varmt, så var det något i luften som avslöjade att hösten är på väg. Den var liksom hög, luften. Och ljuset var annorlunda. Krispigt. Som en riktigt fin hösteftermiddag.

Nu ska jag gå och fika, igen. Planerar att snitta på tre fikor om dagen den här veckan, tror jag.