Livet (och döden).

Kim blev sjukskriven igår. Utmattningssyndrom och essentiell hypertoni. Läkarna har tagit fler prover på honom och igår kom på resultatet på flera av dem. Kolesterolvärdet låg på åtta. Det är högt, väldigt högt. Himla tur att han har en blivande hustru som hittat en ny hobby i att laga vegetarisk mat. Vilken dag som helst tänker jag att han kommer sluta tjata om att åtminstone få lite bacon till.

Läkaren var en sån där brutalt ärlig typ som frågade om han ville dö. För det är dit det kommer barka om han inte gör något. Typ slutar äta så jävla mycket rött kött och stressa från tidig morgon till sen kväll. Läkaren frågade även om vad som händer vid sexsnåret på eftermiddagen, för man kan se att blodtrycket stiger en satans massa då. "Det är då min tjej brukar komma hem" svarade Kim. Så jag vet inte, han får väl lägga av med mig också.

Fast han har en liten poäng. Jag kommer hem och är uppe i varv och stressad och för det mesta inte ens färdigarbetad. När maten är lagad och uppäten och läxor och hushållssysslor är avklarade sätter jag mig oftast med datorn nån timme till och jobbar klart. Det stressar ju honom. Vore ju konstigt annars. Och den förändringen som han behöver göra, det är ju snarast en livsstilsförändring, som även jag måste göra. Allt annat vore fel mot honom. Men jag vet inte hur, jag vet inte hur jag ska klara av att göra den. Pressen i det projekt som jag leder just nu är alldeles för hög. Om en månad är projektet i hamn, då kan jag också varva ner. Jag är bara lite rädd för att jag blir hans död om det inte sker innan dess. Och någons död vill man ju aldrig vara.

Vem är jag ens?

Jag har blivit någon jag inte känner igen. Igår kom jag på mig själv med att stå framför spisen och röra ihop en vegetarisk soppa och faktiskt tycka om det. Matlagningen alltså. Det stämmer inte. Jag är inte en sån människa som tycker om att laga mat. Jag gör det bara för att samhället (och min son) förväntar sig det av mig. Jag gillar inte att laga mat. Punkt slut.

Ska ju bli jävligt spännande att se åt vilket håll känslorna spretar vid dagens matlagning. Om jag står och visslar och har skoj och liksom trivs skjuter jag mig själv. Såna grundläggande fundament ska inte ändras över en natt.

En ny lowpoint.

Det här med att jag precis fiskade upp marängsmulor från påsens bott med en sked och toppade med kolasås och stoppade i munnen. Igen och igen och igen. Det är inget en ska prata högt om va?

Och det man äter när ingen ser, det räknas inte. Det är sen gammalt.

Kvällen innan.

Tunna svarta strumpor, svart klänning som viskande lovar mer. Utsläppt hår, nätta pärlor i öronsnibbarna. Ljusa bubblor som virvlar i ett högt glas. Jordnötter i en liten skål. Min hand i hans. På tallriken torskrygg med riven pepparrot och handskalade räkor, färskpotatis och skirat smör, sedan vaniljglass och jordgubbar och varm fudge. Vitt vin. Fjärilar i magen. Han ler och det träffar där det ska, rakt i min maggrop.

Om att bli kär igen.

Jag ska dejta min snubbe ikväll. Jag tänker att det kan vara ett sätt att ta oss ur den här svackan vi är i, som vi har fastnat i. Att komma upp, komma ut. Sitta mittemot varandra och se varandra i ögonen, inte ner i våra telefoner. Prata om saker vi vill göra i framtiden, tillsammans. Inte om våra jobb. Dricka rött vin och känna hur berusningen virvlar genom kroppen, blandas med förälskelsens fladder i maggropen.

Jag har ju uppenbarligen rätt höga förväntningar på den här kvällen, ja.

Men jag tänker att höga förväntningar också är fint, på sitt sätt. Det vittnar ju om att jag vill. För det gör jag verkligen, jag vill känna det där fladdret i magen igen. Så om en liten stund ska jag duscha länge, bli mjuk och varm i kroppen, vårda den med doftande lotioner. Ta på strumpbyxor och en klänning och höga klackar. Ta min man i handen och bli kär, om och om och om igen.

Limbo.

Jag vaknar tidigt, innan alarmet hinner ljuda. På telefonens display möts jag av ett mail från sent kvällen före, försöker att inte lägga någon vikt i dess avsändare. Klär mig tyst, applicerar make up, sveper en kopp kaffe till frukost. Pussar min nyvakna son på pannan, kysser min sovande man adjö. Jag promenerar till jobbet ackompanjerad av en sol som reser sig mot himlen och som redan sprider sin värme.

Jag jobbar, flera timmar hinner passera innan jag tar en paus. Det har gått dagar sedan jag sist var på kontoret och jag betar undan administrativa uppgifter som fått vänta mellan veckans alla möten. På eftermiddagen skickar Nikki tiotusenkronorsfrågan per sms. Hon tvingar mig att tänka, stanna upp och känna efter, erkänna. Så svarar hon och hennes svar stillar en spirande oro och återigen bevisar hon att hon är den klokaste människan jag känner.

Och nu sitter jag här, i min säng. Skriver, tänker, funderar. Jag ska alldeles snart slå ihop datorn och plugga in hörlurarna i öronen och snöra på mig löparskorna. Lapa i mig det sista av solens värme för den här dagen. Och imorgon är det fredag och jag drömmer om att dricka vin och dansa tills fötterna domnat bort.

Chefen.

Jag sitter på centralen i Stockholm. Min nuvarande chef har precis släppt av mig och om en timme kommer den som förmodligen ska bli min nya chef. Vi ska gå på rosévinsprovning. Hennes förslag, för att bounda. Jag är ganska neutral inför det. Å ena sidan gillar jag min nuvarande chef, å andra sidan gillar jag rosévin.

Vi har suttit i utvecklingsmöte hela dagen, jag och min nuvarande chef. Vi har pratat systemfrågor och utvecklingsfrågor och framtidsfrågor. Och lite om våra respektive. Han har ett åskmoln hemma hos sig, jag har ett regnmoln hemma hos mig. Sedan upptäckte vi att vi har en gemensam oväntad hjälte i Jack Reacher. Jag tror att vi har boundat lite idag, jag och han. Det är synd att han inte bjöd på rosévin samtidigt. Det är även synd att han förmodligen inte kommer vara min chef i framtiden.

Minerad mark.

Tisdag. Det är kväll, lägenheten är tyst och stilla. Adrian ligger och sover och Kim ligger i vår säng och gör något. Läser, tror jag. Det har börjar skymma ute och gråa skuggor kastas över väggarna, men jag orkar inte resa på mig för att tända lamporna. Jag sitter vid matsalsbordet, bredvid mig står ett glas vin och framför mig tronar en glasvas med vita nejlikor.

För några timmar sedan satt jag i en bil med min chef. Vi pratar om att han kanske inte längre kommer vara min chef. "Vad säger Kim om allt det här?" frågar han, och det slår mig att Kim inte säger någonting alls om någonting alls. Det gör mig ledsen. Jag nämner det när jag kommer hem, försöker vara lätt på tonen, men det blir fel. "Du får mig ju verkligen inte att må bättre nu." säger han. Och jag vill svara att det kanske inte alltid kan vara mitt ansvar att han ska må bra, men istället är jag tyst. För kanske är det nu om någon gång som det är mitt ansvar att han ska må bra? Det här med att bära varandra och så vidare.

Fan. Jag vet inte. Hur jag än gör, vad jag än säger, så blir det aldrig rätt.

Sex och kärlek.

Vi står inne på hennes lilla kontor, dörren är stängd och vi pratar med viskande röster.
- En kompis berättade häromdagen att hon och hennes kille ligger i snitt tre gånger om dagen, säger hon.
- Tre gånger om dagen? Oj, säger jag.
Vi är tysta. Funderar, smälter.
- Men orkar man ens det? säger jag sen. Vi är ju vuxna nu. Det var ju annat när man var sexton och nykär.

Det är jag och Lollo som pratar. Om sex. Jag har just sagt att jag och Kim haft den längsta perioden någonsin utan sex. Tre veckor. Han har inte mått bra och sexlusten är lika med noll. Och jag blir orolig, för jag har ett gammalt förhållande i ryggen där min obefintliga sexlust betydde att jag inte längre älskade. Men jag tänker att det är annorlunda nu, att allt är annorlunda nu. Att sex och kärlek inte ens är i närheten av samma sak.

Om att vara någons mamma.

Mitt barn fyller år idag. Tio. Tio långa och snabba år har kommit och gått sedan han kom till världen. Jag har svårt att greppa det. Näst efter mina föräldrar är han den människa som jag har levt längst tillsammans med. Det finns ingen som gör mig så lycklig som han. Det finns inte heller någon som kan göra mig så olycklig som han. Jag kan inte tänka tanken att hans välbefinnande skulle hotas utan att min mage drar ihop sig. Han har mitt hjärta i sin hand.

Han börjar bli tjurig och tvär. Som en tonåring. Humöret svänger upp och ner och höger och vänster och upp igen och ner igen. Det är en tidsfråga innan även rösten börjar svänga. Innan det börjar växa hår på konstiga ställen och känslor kommer spritta i hela kroppen på honom. Det är med skräck och förtjusning som jag ser fram emot det, att få stå bredvid honom genom det också.

Jag har varit mamma i tio år. Det är en så naturlig del av vem jag är att jag inte ens tänker på det längre. När andra i min ålder får frågan om vem de är svarar de nästan alltid mamma först. Det gör inte jag. Att vara min sons mamma kommer alltid vara det viktigaste jag någonsin gjort, men samtidigt skulle jag inte vara den mamma jag är om jag inte var allt det där andra också. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg.

Paus.

Vi har en sån himla söndag idag. Jag träffade Jessica på förmiddagen och det var så fint att bara få sitta mittemot henne och äta choklad och prata prata prata. Dissekera saker i allmänhet och i synnerhet. Pausa ångvälten framåt genom livet en stund.

Och så har jag köpt färska blommor och målat naglarna och legat bredvid min snubbe och bara varit tillsammans en ganska lång stund mitt på dagen. Nu rullar någon väldigt dålig film i bakgrunden och jag väntar på att mitt barn ska komma hem.

Lördag.

Jag vaknar tidigt av att kaffedoften hänger i luften, letar sig in genom rummen och hovrar ovan min säng. Kittlar min näsa och alla min sinnen. Smygande steg från hallen och Kim visar sig i dörröppningen, en mugg i varje hand. Vi vaknar långsamt under samma täcke.

Det är pappahelg och Adrian är inte hemma. Vi lånar en bil och ger oss ut. Solen skiner och vi skippar motorvägen och åker slingrande vägar genom skogen och förbi sjöar. Det är fint. Kim har bestämt träff med en gammal mysfarbror som råkar ha en retro cykelram i sin ägo. När vi lämnar den gamla mysfarbrorn är cykelramen i vår ägo istället.

Vi åker vidare, hittar ett köpcenter och jag blir hungrig på mat och skor. Jag är medveten om att det finns en orimlighet i hur ofta jag köper skor. Jag vet det och jag bryr mig ej. Vi styr hemåt. Kokar kaffe och värmer bullar från frysen. Jag säger att jag vill sova middag, Kim säger att han vill inspektera sin cykelram. Jag kan inte sova och skriver det här istället.

Om det här är karma, vad fan har vi gjort då?

Adrians plötsliga nattliga kisseri, i min lilla värld var det ju oro. Sen pratade jag med en kollega som ba diabetes? så jag ringde 1177 som ba diabetes? och så bestämdes det hastigt och lustigt att vi skulle ta oss till en läkare för att utesluta diabetes och urinvägsinfektion.

Kim var hemma och vilade och hade således bilen, så jag ringde och bad honom komma och hämta mig på jobbet. Vilket ju gjorde honom ganska stressad. Antar att det är det som händer när man berättar för någon att ens barn riskerar ha en kronisk sjukdom. Sedan blev allt plötsligt sju resor värre eftersom vi på väg hem blev - wait for it - påkörda av en bil som dundrade rätt in i sidan på oss.

Kims första reaktion efter han fått stopp på bilen var att ta sig för hjärtat. Nu dör han, tänkte jag. Det gjorde han inte, men oh boy vad blodtrycket inte var bra efter det. Men efter bärgning, polis och försäkringsbolagssnack så kom vi till sist iväg till sjukhuset, jag och min lilla son, och kunde utesluta både diabetes och urinvägsinfektion. Tack och freaking lov. Läkaren trodde också att det nog var oro.

Min stackars lilla grubblare, hur ska jag komma innanför huvudet på honom? I övrigt är det just nu oklart om bilen går att laga eller om den är ramsned. Jag har haft en galen huvudvärk prick hela dagen och är stel i nacken och ryggen och Kims blodtryck är så högt att han är sjukskriven resten av veckan också.

Japp. Annars är livet på topp.

Livet alltså.

Jag har inte gjort ett skvatt i helgen. På riktigt, inte ett skvatt. Vi skulle ha träffat vänner i fredags men det bokade vi av, skrotade runt i pyjamas istället och gjorde absolut ingenting alls. Sen kom lördagen och jag drog igång ett bullbak och hängde med mammas och pappas hund. Gjorde i övrigt inte ett skvatt. Och så kom söndagen och vi gjorde rent grillen och grillade burgare och körde en liten sväng med bilen som substitut för att motionera, pga. orkade ej röra på oss (Kim pga. tryck över bröstet och jag pga. lat) men vi ville ändå se lite av världen utanför våra fyra väggar.

Åh, just det. Har även tvättat typ fjorton maskiner tvätt eftersom Adrian helt plötsligt från ingenstans tio år gammal börjat kissat på sig i sömnen? Två nätter i rad. Jag förstår ingenting. Inte han heller, han tycker att det är skämmig och jobbigt, det här har ju liksom aldrig hänt tidigare. Tänker att det kanske är för att vi haft många stressmoment runt oss?

När vi ändå pratar om hälsa på temat jobbiga saker så kan jag ju säga att Kims blodtryck sakta har börjat dala nedåt igen. Han fick med sig en blodtrycksapparat från senaste läkarbesöket och ska mäta blodtrycket fyra gånger om dagen i en vecka. Imorgon ska han jobba igen, första dagen sedan jag fick köra honom till akuten med bröstsmärtor. Har en känsla om att morgondagens resultat kommer vara "intressanta".